Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

tisdag 24 november 2015

Ja, se det var mig en redig gran...

Jag skulle göra några granriskransar som liksom på beställning. "Jodå, inga problem, jag hinner lätt göra dom klara till på tisdag..." hörde jag mig själv säga och blev ruskigt förvånad, faktiskt.

Hade jag kollat så att jag hade kransstommar så det räckte? Nejnej...
Hade jag verkligen hittat den braiga gröna tråden som är så lättarbetad? Absolut inte...
Hade jag möjligen fint granris hemdraget från skogen? Tok heller...



Så klart blev Valdemar involverad i projektet. Var han intresserad över huvud taget? Inte direkt men han följde motvilligt med, dragen från arbetet med fönstersmygarna i det kommande badrummet. Han jobbar ju liksom från grunden med fullständig koncentration och fullkomlig noggrannhet ända ner till nanomillimetern.




Valdemar greppade lite irriterat en bågsåg i boden och så travade vi iväg. Han hade nog hoppats på några mesiga smågranar i skogskanten men ack, vad han bedrog sig. Jag hade redan i tanken sett ut en lämplig gran med synnerligen fint ris som jag spanat på hela hösten. Visst, den låg rätt långt bort och när vi skulle börja såga så hade han råkat få med sig en helt slö såg som verkligen inte tog ett skit. Jag fick halvspringa hem i snön för att hämta en annan såg medan Valdemar stod och hängde uttråkad mot den uschliga granen.




I ett huj sågades granen ner och det var först nu jag insåg hur himla stor den var. Stammen var grövre än en oxe och när vi skulle dra hem granen så kunde vi knappt rubba den. Vi drog och vi slet och dessutom med varsin irriterande bågsåg hängandes över axeln. Tjugo steg och sen vila. Tjugo steg och sen vila. Men hem kom granen. Valdemar flåsade som en ångmaskin, den större modellen medan jag andades som en medelstor sådan. Hade Valdemar vetat att granen var 35 meter hög och vägde minst 500 kilo då hade han aldrig någonsin velat hjälpa till. Men det gäller bara hur man lägger fram sina förslag...



Och nu har jag granris till två kransar per gård i hela två socknar...inte illa alls...

8 kommentarer:

  1. Åh, vad det är underbart att få läsa om livet " Hemma på logen" igen!!! Jag skrattade högt när jag läste inlägget om granen! B undrade vad det var som var så roligt. Kramar till er alla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag har ju faktiskt fullt sjå med Valdemar...men han har också stort tålamod med mig och alla mina projekt...

      Radera
  2. Men....orkade ni verkligen släpa den stora granen?!! Tänker på alla gånger då vi tagit ner granar på vår Dalagård och jag glad i hågen tänkt flytta bara några jättestora grankvistar och verkligen fått ta i. I och för sig har de då ofta legat huller om buller så de låst varandra, men i alla fall.
    Det ser ut som om du nu har gott om material till kransar......och till lite annat också. Bekvämt att bara gå ut och nypa de kvistar man behöver :)
    Kram
    Birgitta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jodå, det finns lite av varje i skogen så man kan ganska lätt få ihop material till olika projekt...

      Radera
  3. Skojig läsning du bjuder på! Jag säger bara: stackars Valdemar, orkade han göra något mer den dagen?
    Kram/Finas mammis

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och stackars mig då...som jag släpade och drog...vi sov framför tv-n hela den kvällen...

      Radera
  4. Så rolig du är! Hoppas det blir nåt mer än kransar, kanske en bock och lite ris framför farstudörren. Ganriskransar är ju himla fint, ställ dig på torget med en drös vettja! Själv brukar jag ta en gren här och där och låta träden stå kvar, för vi är så klena när det kommer till att dra stock:-)
    Allt gott
    Anette

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är faktiskt så att granriset är finast i toppen...i varje fall hos oss...därav den mastodonta granen...

      Radera