Kalla mig gärna zoolog...

Många i min närhet ser mig inte som en direkt djurvän, tråkigt nog. Vadå, då? Bara för att jag har koskräck, är hundrädd och lider av hästfobi, kanske? Eller för att jag är skrajsen för ormar och räds jordkällarspindlar, möjligen? Men jag bjuder till, det ska Ni vet. Kolla bara här:

Vem har inte arrangerat denna fågelholk kanske? Den är speciellt anpassad för höjdrädda fåglar. Vem brukar tänka på dom stackarna i vanliga fall? Ingen, absolut ingen, men det gjorde alltså jag...

Detta bibo gjorde jag ritningarna till, eller hur var det nu? I vilket fall som helst så var det Kulturtanten som fick iordningställa boet allt efter mina noggranna uträkningar och finurliga detaljer. Tråkigt nog har jag inte sett ett enda bi här i närheten. Otacksamma typer dom där rackarna...

Detta är ett bo för allsköns djur. Det är bara att ta en kölapp och flytta in. Skalbaggar kanske, eller nyckelpigor eller ännu bättre tvestjärtar kanske, dessa rara och intressanta djur.

Här har jag riggat upp en lusholk för alla hemlösa löss. Vem brukar tänka på dom? Alla som har en sådan i sin trädgård räcker upp en hand nu!

Här är en mindre lusholk för alla som har hosta...

 Sedan har jag en katt som använder mitt potatisland som toalett, sniglar som kalasar på vinbärsbuskarna och så alla fina och mysiga flugor och myggor som jag dagligen klappar...Kom inte och säg något annat än att jag är djurvän...

Blomsterhylla

Se vad jag har fått...

En alldeles underbart unik blomsterhylla att ha i hörnet på altanen.

Åh, äntligen kan jag baxa ut alla pelargoner på sommarbete. Se så bra det blev...

...en symfoni av tantblommor...

Stolpjakten har börjat...

Orienteringsklubben Sala OK har i år satsat på stolpar. Dom gamla vanliga orange/vita nylonskärmar har gått ur tiden. Så nu kryllar det av folk i skogarna med kartan i högsta hugg. Var är jag? Vart ska jag? Vem är jag? är frågor som haglar över en under en vanlig hundpromenad. Och vem är kvinna att svara på alla dessa frågor? Jag brukar le och vara trevlig och om dom ser ut att närma sig sammanbrottets brant då ringer jag bara 112, ställer upp dom mot ett träd och går helt sonika hem...

I omgivningarna har dom "släggat" ner 100 stolpar. Mamma mia, tänk att hitta alla dom. Här gäller det att ta fram alla sina erfarenheter från fornstora dar...

Det ska finnas röda, gröna, blå och svarta stolpar. Några svarta har jag verkligen inte hittat ännu men eftersom jag bara funnit tre stolpar, till dags dato, så visst finns ännu chansen att snubbla över någon svart stolpe inom snar framtid. Svart stolpe = svart pist? Här krävs både list och styrka...

Två röda stolar...

Fyndat på loppis. Det första jag såg när jag klev in i lokalen. Insåg direkt att dessa stolar måste bli mina...

 

Röda, fina snurrstolar från EdsbyVerken för bara en spottstyver.

 

Hur i all sin da´r har man kunnat klara sig så länge utan dessa unika, utomordentligt, underbara skapelser?

Snurra min stol, låt mig följa med dig, jag är lika värnlös som du...

There´s a hole in the bucket...

Jag är något så vansinnigt effektiv i trädgården nu för tiden. Inte för att det händer så himla mycket, egentligen, men jag nöter på dag efter dag. Jag kör ju inte stilen med att perfekt planera och arrangera arbetet utan jag rusar mest omkring smått förvirrad och hittar än det den än det andra att sätta sekatören i. Eller spaden. Eller saxen.

Man hittar en pion som snabbt måste få ett stöd. Man knyter upp några andra besvärliga blommor. Man rycker upp ett gäng ogräs. Man snabbplanterar om en pelargon som behöver bättre leverne.

Man drar några varv med gräsklipparen (ny sådan finnes nu på går´n), får av lite gräs med trimmern (ny sådan finnes nu på går´n), man kör några varv med skottkärran för alltid kan man transportera med något från ett ställe till ett annat.

Igår skulle jag utrymma en odlingspallkrage med mynta och oregano som växt så till den milda grad så pallkragen riktiga bågnade. Dessa växter skulle förpassas ner till lärklunden där vi förra året satte lite andra växter (som vi inte visste vart vi skulle göra av och i princip bara ville bli av med). Då var min chef, Kulturtanten, med och satte upp reglerna. "Gräv upp den stenhårda grässvålen och en bra bit ner i underjorden!" och "Ner med lite gammal kompost!" samt "Så ökar vi takten ett snäpp!" Kulturtanten mätte och mätte med måttbandet och noterade i det tummade blocket. Jag slet som ett djur med spaden och löpte som ett jehu med kärran. Så planterade vi dom mycket spridningsvilliga örterna i hinkar för att hindra dom att dra iväg för långt. Detta arbetssätt visade sig vara mycket framgångsrikt.

Precis så skulle jag göra denna gången också. Jag grävde och grävde. Hoppade ursinnigt på den stackars utarbetade, trötta spaden. Efter mycket letande i bodarna hittade jag slutligen dom hinkar jag ville ha, modell mindre, och så raskt ner med växterna i hinkarna och så allt ner i det grävda hålet och så fyllde jag igen med jord. När jag så stod där i försommaraftonens 
fridsamma ljus med den gamla zinkkannan i hand och lät det solvarma vattnet strila ner över dom nyplanterade plantorna var jag nöjd efter dagens slit. Mycket nöjd. Tänk så bra jag ändå har blivit i trädgården. Jag har ju nästan fått in den rätta trädgårdsmästar-känslan. Jag fylldes av ren och skär lycka och stor tacksamhet och en liten glädjetår trillade nerför kinden. Allt kändes bara sååå underbart...

Det var då, precis då, som jag insåg att jag glömt att göra hål i botten på hinkarna. VA!!!??? Jag blev isande kall och kokande het på en och samma gång. Hur i hela friden kunde jag vara så urbota dum? Varför hade jag jämt så bråttom med allt? Varför hafsar jag och slarvar hela tiden? Frågorna var många men jag hade bara ett svar: UNDERBART ÄR KORT...

There´s a hole in the bucket..ja, nu ja!

Vild och vacker...

Så har då den ytterst populära boken Det vilda köket hamnat även på mitt köksbord. Ja, för var skulle den annars vara än hemma hos mig, ogräsets okrönta drottning

Bläddrar lite fram och tillbaka och skrattar igenkännande. Kirskål - jajemen! Nässlor - helt ok! Maskrosor - mumsfilibabba!

Inte "sten, sax, påse - leken", men mycket naturligt sax, korg, påse ska man ta med sig ut på jakten. Man ska plocka blad, blommor, frön och rötter. Inte många kommer att trängas vid mataffärens frukt och bröd diskar efter att ha läst den här boken det är en sak som är säker. Matkontot kommer att halveras omedelbart. Man kommer att få frisk luft, solsken i blick och inte minst motion om man ska ligg-sitta nerhukad i timmar för att nå alla små blad. Och hur praktiskt är det inte - bara kasta sig ut i naturen, riva av lite grönt och skönt, snabbt in och så bara skölja, hacka ihop till sallad eller slänga i kokvattnet.

Vissa växter och blad växer kanske inte direkt utanför husknuten hos alla men då kan man ju undra, likväl som uttrycket "det går lika bra med selleri" kanske man kan välja en liknande växt. Som till exempel ramslöken som ser så fräsch och god ut, någon sådan växer inte hos oss, kan man då kanske prova med något liknande typ, liljekonvaljblad, eller? 

Nässlor är även bra för hår, hud och naglar och med en dos kirskål då och då har man stor chans att klara sig från besvärlig skörbjugg och dessutom slippa förargliga giktanfall. Granbarrsbad ger upphov till utmärkt blodcirkulation och ger lugnande effekt. Åhå, vilda växter är inte bara till för att ätas utan också för att bli vacker...skulle inte alls förvåna mig om man blir både vild och vacker...

Badkruka...

Ja, men se vad har vi här då?

Många delar små kan nästan bli en å...

Nästan som ett plockepinn, vem behöver boule...

Ingen badtunna för oss vi nöjer oss med en badkruka...

Lite gisten och otät kanske, men det råder vi snabbt bot på. Söndagsbadet är räddat...