Ibland måste man offra sig...

Mellandagarna i all ära, men jisses vad man måste sätta i sig. Slaka skinkskivor, trötta prinskorvar och halvtorrt vörtbröd. Ja. för inte vill man väl slänga mat i onödan heller? Nej, verkligen inte, nu ska här alla rester från karotter och bunkar trugas ner.

 

Även julgotterna ska ju helst ta slut så fort som möjligt för snart stundar ju det nya året och då kan inga sådan onyttiga influenser hänga med. Hemgjorda marsipansötsaker, knäck och nougatbitar fullkomligt trycks ner. Och när vi, helt mätta och nästan illamående, glatt kastar bort det sista godispappret så hittar vi ännu en kvarglömd godisask. Och vem tänkte ge upp då? Ja, inte vi heller.

 

Vi satt urlakade, dästa och trötta i soffan och underhölls av Valdemars favvoprogram - Formel-1 tävlingar hela långa dagen. Kom inte och säg annat än att det mysigt med en riktig tv-dag efter alla helgdagarna...zzzz...

SM i hyacint...

SM = systramästerskap. Detta är absolut det sista vi har att säga om dessa evinnerliga hyacinter. Lovar på heder och samvete. 

Vi har ett resultat...

Den vinnande löken är...

Lilla gummanns hysteriskt välväxta skapelse. Hon lyfte minsann på hatten i rättan tid...

På ohjälplig sista plats kom Kulturtantens med sin kravliga och minimala utväxt. Knappt synlig för ögat... Av denna tävling har vi lärt oss att köpa lökarna i god tid. Ja, kanske redan direkt efter kräftpremiären i början av augusti...

Så var det äntligen dags för Ann-dan...

Hemma hos oss, när vi var små, så hade vi vissa traditioner i juletid. Julaftonen tillbringade vi alltid hemma på gården, juldagen firades med julotta i kyrkan klockan fem och så med efterföljande bondfrukost hos dom nere i Bäckbro. När så Annandagen kom var det dags för den stora julgransfesten i Bygdegården nere i byn. Det var en riktigt stor händelse och vem i hela friden ville missa den, inte vi i alla fall. Man ikläddes nya hemsydda klänningar, fina, blanka klackskor och så då ett par alldeles underbara strumpbyxor. Finare än så kunde man helt enkelt inte bli. En jul så kommer jag ihåg att vi hade fått glittriga strumpbyxor i julklapp. Ja, Ni hörde helt rätt, dom var glittriga. Måste ha varit dom enda i hela världen just vid den tidpunkten, trodde vi i alla fall.

Dansandet var vi kanske inte så intresserade av, i varje fall inte i dom allra yngsta åren. Men Mamma Gertrud och Pappa Anders hade utarbetat en riktigt bra lösning, så klart. Dom stod emellan oss i ringen runt granen och höll upp oss i händer och armar så att vi således inte nådde golvet med fötterna utan for runt granen som värsta disktrasorna. Efter ett tag tröttnade vi väl och fällde ner benen och tog mark på det hala golvet och trippade på i dom klackiga skorna men visst var alltid armarna onormalt långa efter just den där julgransfesten.

Påpekas bör att vi aldrig någonsin sa Annandagen utan vi kallade den dagen för Ann-dan. Jag trodde hela livet att det var för att jag så glädjande hade begåvats med just namnet Ann fast det egentligen bara var en rent dialektal ordförvrängning. Annandagen, Ann-dan eller ej, det känns som om det är bara min dag idag...

Dagen efter...

Då var alla klapparna öppnade, chokladen uppäten och granen är kringdansad. Vad ska man göra nu?

Varför inte ta och julpyssla nu när man har lite tid över... 
Man behöver: Lite träpinnar, några trädkubbar och vanliga träpinnar ni vet typ blompinnar...

Bryter träpinnarna i rätt längd. 

Borrar hål i träpinnarna.

Trär upp träpinnarna på blompinnen. 

Färdigt.
Hur svårt kan det vara?

En alldeles underbar, perfekt och bestående gran. Inte ett barr så långt ögat ser... Visar min alldeles underbara skapelse för Mannen, han hummar något ohörbart och frågar sedan: "Ska du göra flera?"
"Klart jag ska göra flera" svarar jag och fullkomligt rusar ut i snickargarderoben för att tillverka en hel skog av granar...

Med nästa gran blir det lite problem. Blompinnen är tjockare. Måste byta borr. Det är nu jag måste erkänn att träslöjd aldrig, och då menar jag aldrig, har varit mitt rätta element. Frågar Mannen till råds. Han byter till en större borr men jag tycker inte han har det rätta intresset för detta projekt. Han är inne i ett kritiskt skede i något spel på mobilen och kan knappt slita sig...

Sen blir det bara värre och värre. Tredje granen blev inte helt perfekt men efter en del justeringar i morgon kommer den att bli den vackraste av alla... Nu ska jag lägga mig i sängen med en kall handduk över pannan för att vila upp mina franska nerver... I morgon ska jag i alla fall göra en grandunge...

Nu är det jul igen...

...nu är det jul igen...

En riktigt 

GOD JUL

önskar vi ER alla
Kulturtanten och Lilla gummann

Det är en hyacint utsprungen...

Nu vill jag redovisa resultatet från min hyacintodling och därmed mitt bidrag i Kulturtantens och min hyacinttävling. Tro det eller ej, men en vacker onsdag så sprack löken upp och fram knoppades små hyacintblommor. Hoppas jag på i alla fall...

Vet dock ej när själva härligheten är helt uppe, kanske i mitten av januari. Ja, i varje fall med tanke på den hastigheten som hyacinten kommit så här långt med. Men vem vet, den kanske spurtar på riktigt duktigt, och liksom vill vinna ett spurtpris typ Evertsberg eller nåt sånt, och redan vid lunchtid på annandagen kanske den är framme...

Men det är roligt att se hur pass framåtskriden ens odlingsförmåga är. Jag säger bara det, vilka möjligheter...

Så bara några ord om min amaryllis som jag hade hoppats så mycket på. Det växte upp långa gröna blad och jag var ju så himla glad över det, så fick jag pigga tips av bloggen Mariehem i Skåne (se vår blogglista), som är värsta blomexperten, som skrev att jag måste klippa av bladen för knoppen skulle nämligen komma först. Aldrig i mitt liv, tänkte jag. Redan nästa morgon när jag kom ner i köket uppmärksammade jag att bladen var borta. Jag hoppade och skrek en lång stund och skyllde först på Valdemar och sedan på råttorna. Men när jag kom närmare såg jag att bladen liksom helt slappt vikts ner mot krukan. Dom var ju så långa och fina men också så fruktansvärt slaka. Så då blev jag ju tvungen att klippa av dom ändå. Inga knoppar växer tråkigt nog upp men dom förbenade bladen envisas med att nödvändigtvis spira upp. Jag klipper av och bladen växer upp...jag klipper, den växer...

Ser ganska torftigt ut men man kan ju inte få allt här i världen...jag hejar på i min ensamhet...opp amaryllis...vakna min lilla...! Nu återstår frågan, vem vann egentligen tävlingen?

Lilljul...

Så här dan före dan före dopparedan tjuvstartar vi julfirandet.
 

Alla paket under granen...

I år har vi bara en liten gran som passar precis bredvid tvn på kistan. Det långa gröna paketet är faktiskt till mej, kulturtanten,

Många paket blir det. Inte helt lätt att få plats med alla julklappar under minigranen...