Inget piggar upp såsom...

...en hederlig, regelrätt råttjakt. Det var precis vad som hände oss häromdagen. Vi hade visserligen både hört och anat vissa krafsningar men inte riktigt gått till botten med det. Personligen tycker jag om lite gnagningar i väggarna lite då och då, det känns riktigt hemtrevligt och man behöver aldrig känna sig ensam. Valdemar däremot vägrar tycka att råttorna är ganska gulliga...

En morgon när jag vacklade ner för vindstrappen hörde jag att något liksom sprang iväg, inte som förut i väggen utan nu direkt på golvet. Men nej, sa Valdemar, när jag berättade om händelsen i ottan, nej, det var nog bara en hörselhägring, trodde han, ja. Men nästa dag förnimmade han också råttan och genast laddades två råttfällor och placerades på lämpliga ställen. Och vi väntade och väntade...

På eftermiddagen ser jag plötsligt råttan komma rusande på kammargolvet följandes golvlisten för att sedan tvärnita under skänken. Jag ropade på Valdemar: "Kom genast, det är dags för råttjakt!" och Valdemar kom sladdandes i ullstrumporna från köket motvilligt skild från kaffekoppen och Dagens Industri.



 Enligt gamla traditioner - lägg ut enris så kommer inte råttorna in...

Jag fick fram stora piassavakvasten och försökte mota fram råttan i riktning mot Valdemar som öppnade alla dörrarna ut och gjorde en naturlig vägvisare med en rullad trasmatta plus spikmattan som han råkat greppa bakom skänken. Men nej, råttan var oerhört svårfångad och synnerligen svårmanövrerad. Den for fram och tillbaka som en galning, bakom tv-n, bakom soffan och så, enligt Valdemars egna ord, "for fram som ett jehu rakt mot väggen och försvann rakt genom den"...

Kvällen kom och vi hörde då och då några retsamma knaster i väggarna, än här än där, men inget mer hände. På morgonsidan hörde jag ett vansinnigt krafsande och sen blev det alldeles tyst. Jag väckte Valdemar och väste i ena mungipan: "Vi måste ner och kolla råttfällorna!" vilket vi också gjorde. Mycket riktigt, strax vid timmerväggen så hade en råtta fastnar i fällan och bakom fåtöljen satt ännu en fast som i ett skruvstäd. Jag vittjade fällorna och Valdemar betade på igen och vi kände oss så tacksamma och glada. Men jakten går vidare...

Loppisstolar...

En tur på stadens loppisar gav detta formidabla resultat. 

Två klädda stolar till vårt ärvda matbord som härstammar från faster Vera.

Med fin rosa klädsel och sittvänlig stoppning.

En alldeles äkta kobent Sverigepall...

Kan praktiskt fällas ihop så den knappt tar någon plats alls, en oumbärlig attiralj på campingresan... Varsågod och sitt...

På gymmet...

Så har jag återigen hamnat i träningssvängen. Som att liksom bara råkat halka in på ett bananskal. Eller egentligen inte, det är Lillasyster Yster som puschat och peppat mig att starta upp. Minst en gång i veckan besöker vi gymmet. Hon iklädd värsta moderiktiga, åtsittande träningskläderna och jag i ett par pölsiga byxor med hemstickad ulltröja som är så tajt att den formar sig perfekt efter alla magvalkarna och faktiskt stramar upp dom på ett praktiskt sätt.

Det är rätt trevligt därinne i träningslokalen. Det är mest äldre som tränar den tiden på dagen och man trivs som fisken i vattnet. Farbröder i oldboysklassen svingar sig högt i det blå på livsfarliga maskiner. Gulliga små tanter sitter i benpressapparaterna och pratar sinsemellan och byter matrecept medan dom sporadiskt gör några press lite då och då. Skulle nästan kunnat ha raggsocksstickningen med...faktiskt...

Jag har ju för flera år sedan provat på att gymma men fick sluta då jag gång efter annan ramlade av gåbandet när jag pratade eller tittade åt sidan. Jag gjorde liksom ingen succé om sanningen ska fram och personalen drog en lättnadens suck när jag tog min Mats ur skolan...

Inte heller denna träningsperiod utför jag särskilt stora prestationer men det funkar rätt bra ändå. Här kommer det några bra tips att klara av ett rejält träningspass på gymmet:

På gymmet ska man ju bära med sig en sprejflaska med rengöringsmedel och torktrasa för att sanera maskinerna från blod, svett och tårar. Känner jag mig trött så ägnar jag rätt lång tid att torka och göra rent. Har man noggrant polerat klart så maskinen skiner som guld och om man ändå inte riktigt känner att man är redo för ännu ett set musculus quadriceps femores-träning så tar man bara nästa maskin och börjar torka. På så sätt kan man få ganska lång tid att gå...samtidigt som hela maskinparken får en rejäl uppfräschning...

Vissa rörelser ska göras med ganska tunga vikter (vi snackar fem till femton kilo) men då kan man vara rationell och plocka bort alla (just det, precis alla) vikter och man får en rätt trivsam stund fast alla andra tror att man kämpar allt vad man kan...

En del övningar görs effektivast på plastmattan på golvet. Rumplyft, sit-ups och lay-downs till exempel. Här kan man genom att bara sprattla lite med benen verka träna koncentrerat och intensivt fast man egentligen har det ganska lugnt och skönt. Eller varför inte bara rulla lite fram och tillbaka på/under en pilatesboll...

En del tränar som dårar om sanningen ska fram. Jag såg tydligt att en fullkomligt genomsvettig och slutkörd kvinna tog sprejflaskan och sprejade några rejäla duschar rakt in i munnen och jag fattade ingenting. Tills jag hörde att flaskinnehållet innehöll en slurk sprit för desinfektionens skull. Måtte jag aldrig komma dithän, det säger jag bara...

Häromsistens råkade jag även stjäla en jacka när jag lämnade gymlokalen. Jag rev med mig den svarta fleecetröjan och den röda jackan och drog mig mot utgången. En ung kvinna kom rusande efter mig och ropade upprört: "Du har tagit min jacka!!!" jag svarade lugnt och sansat att "nej, tyvärr, detta är min, bara min, jacka" och vi diskuterade saken en lång stund tills jag insåg att jag hade hängt min exakt likadana jacka vid ingången. Jag bad på mina bara knän om förlåtelse men jag hoppas ändå att jag aldrig någonsin möter den vältränade kvinnan en mörk natt...

Kanske det ändå är bäst att jag håller mig hemma på vedbacken eller står i skräphögen och lyfter skrot...

Öppna din dörr...

Det råder full aktivitet i Lillastugsvedbo´n. Nu ska den skräpiga boden med stampat jordgolv förvandlas till värsta SPA-anläggningen. I varje fall i våra ögon sett...

Då det krävdes en liten, gammal, spegeldörr för att ta sig genom kammarväggen in till vedbo´n så rusade vi gård och uthus runt, varv på varv, för att finna den optimala dörren. Vilken tydligt lyste med sin frånvaro...

Vi fick svälja stoltheten och söka oss ett par socknar bort för att hitta dörren med stort D. Dörren var i stort behov av att skrapas och målas och som bara av en tillfällighet så var Kulturtanten och Svågern hemma den helgen och dom blev omedelbart satta i arbete. Skraparbete...hehehe...

Det frestar ju på att jobba så Lilla gummann ordnade med hälsosam fruktstund bara för att pigga upp lite grann...

Skrapa från tidigt 1900 - tal som har följt oss systrar genom livet...
 

Svågern som anammat nyare tekniker, ingen bakåtsträvare här kan man säga heller...

Valdemar bjöd till allas glädje på kaffe och whiskey...

Och har man ingen värmepistol hemma i verktygslådan så går det lika bra med en hårfön med kraftig utblås...nästan i alla fall...

Över Ålands hav...

Vi samlade ihop familjen för att fira Johanna Nyponros 30-årsdag genom att ta en sväng över Ålandshav.  

Alla var på ett strålande partyhumör och resan blev som ett minne för livet men det fanns dock ett och annat smolk i bägaren. Det började faktiskt redan på parkeringen vid järnvägsstationen där bussen skulle avgå ifrån. Vi hade så klart tagit min halvrostiga bil för då skulle det inte göra något om någon ouppfostrad person fick för sig att stjäla eller sabba bilar. För inte ville Valdemar riskera hans nyvaxade röda Volvo heller...

Det visade sig direkt att bakluckan gått i baklås och tråkigt nog låg ju alla våra väskor där. Valdemar ville briljera som den före detta bildelsspecialist han faktiskt är. Han blippade med det fjärrstyrda låset, ryckte och drog i alla lås och provade faktiskt till och med att hysteriskt sätta hela bilen i gungning så att den nästan hoppade ur parkeringsrutan. Då kom en i gänget på att vi kunde baxa ur resväskorna inifrån. Yippie, vilken bra idé!

Gubbarna tyckte att den bästa för det uppdraget var just jag!? Så jag fick vackert åla in i bagageutrymmet och slita och dra ut väskorna. Ingen brydde sig att jag hade finaste, silkigaste paljettklänningen och klackskorna på, inte heller att håret var både tuperat och sprejat...

I Stockholm på terminalen strålade vi samman med Salaborna. Kulturtanten och Svågern som hade väntat där sedan flera timmar. Inte en matbit hade gått att köpa och inte ens den där efterlängtade ölen fanns inom räckhåll dom fick helt enkelt hålla tillgodo med ett glas vatten...men blotta åsynen av oss älskade familjemedlemmar fick deras humör att stiga flera meter...

Det blev god mat, dans och karaoke, champagefrukost och lite shoppande. Därtill så förstörde Kulturtanten åtskilliga hyttnycklar. För trots upprepade påminnelser att absolut INTE ha kortet bredvid mobilen, då det kunde laddas ur, så sabbade hon hyttnycklar på löpande band. Tur att jag fanns som lotsade henne in och ut i hytten.

På morgonen när jag klättrade ner från överslafen så kände jag mig både vinglig och ostabil. "Vad drack jag igår kväll egentligen?" Det hela förklarades med att det rådde styv kuling och båten guppade och skuttade lite hur som helst och nästan alla ragglade framåt. Svågern som är synnerligen brydd för sjösjuka fick genast lägga sig i hytten tills värsta anfallet gick över...

Ja, det blev en resa att minnas. Kanske allra helst för att jag nästan bara inkommen innanför Lilla stugdörren bara liksom råkade slå i lilltån så det brakade och knakade så grannarna över skogen borde ha hört hela händelseförloppet. Men inte var den tån bruten, heller...sa Valdemar i alla fall. Men trots detta var tån onormalt utspretad och allt eftersom så blev den blåsvart, svullen och mycket smärtande. Ambulansen? Akuten? Inte heller, jag körde Pappa Anders metod för brutna tår. Fram med rullen med isoleringsband och snodde runt några varv och stagade upp lilltån med ringtån...

För vad bryr sig en äkta sjöbjörn om en simpel bruten lilltå...

Väntan...

Kan förstå eran väntan. Här sitter jag på pass och bara inväntar storviltet...

                                         Och vänta får man allt göra i år...

                                       Ingenting här och ingenting där...

           Kan bli lite tråkigt att sitta på pass, timme in och timme ut...

Redskapen är inoljade och nyslipade för arbetet ska gå lätt...

Sitter här och väntar, snart är det november och inte minsta löv har ramlat av från träden...

Löven är fortfarande gröna och sitter som berg. Kommer troligen inte att ramla av förrän till nyår och vem har tid att kratta då...

                                         Men, nu vänder vi blad och börjar om...

Bråda tider...

Det är mycket nu...

Vi gör ett blogguppehåll ett tag. 

Kulturtanten åker på turné med sin nya skiva och Lilla gummann sitter på vedbacken och oljar in älgstudsaren...

På återseende...