Ren, renare, renast...

Första, andra, tredje... såld till damen i rött... nej, nej, inte alls...

Detta är inte vad det ser ut att vara, nej, det är något mycket värre...

En hoper gamla pinnar ligger här och dräller, utan varken mening eller mål...

Vackert kapade apelgrenar...

Vad gör det att borren är för lång bara man är vacker... 

Flink med kniven och med påvemössan käckt på svaj...

Åhå, nu börjar man ana vad som komma skall...

En käpphästsnoshörning? En krocketklubba med horn? Nej, inte alls...

Det blev en alldeles underbar och utomordentligt unik nyårsren... Ponera, bara ett första försök, kan komma att utvecklas i det oändliga...

En riktig granruska...

Även denna jul lyckades jag med granen. Smart som jag är så gick jag själv till skogen med yxan i hand. Jag vet ju trött Valdemar var efter förra granhämtningen och jag vet hur förtvivlad han är över mina konstiga infall så jag passade på när han var in till stan och handlade. Jag liksom skred till verket i total lönndom...

Se en sådan underbar skapelse! Med ett tätt och fint grenverk, grön och frodig...men skenet kan bedra...

Jag fick nämligen tag på en synnerligen spretig och halvkal gran men försökte göra det bästa genom att ta av några grenar för att förbättra utseendet på granen och liksom få lite balans i det hela...men råkade såga av liiite för många grenar så slutresultatet blev så här.

Jag letade snabbt upp en gammal loppisfot. Ja, för granar alltså...

Ja, tänk så lyckad den granen blev...

Jag stickade ihop några "granstrumpor" för att pynta trädstammen. Jag sjönk ner i den nyomklädda fåtöljen för att beskåda granen på håll och jag bara satt och gapade av förvåning...hur kunde det bli så himla bra? Och när Valdemar kom hem, så hör och häpna, så tyckte han att den var den finaste och grannaste granen i hela byn...han måste ha starka nerver den mannen...

Från oss alla här hemma på logen till Er alla, en riktigt

God Jul!

Bråttom, bråttom...

Dan före dan och jag är långt ifrån färdigförberedd inför julen...

Kakor i långa banor...

Rulla, rulla liten bulla eller liten kaka...

Tänk så olika det kan bli...

Inte sju sorter men ändå kakor...

Saffransbröd med apelsinkrämsfyllning...

Fram med saxar, lim och silkespapper för här ska det tillverkas smällkarameller till årets julgran.

Temat för julgransdekorationerna är i år rosa och silver...

 

Alla nya rosa kulor behöver snören...

 

Här en silverskatt av minikulor...

Men innan Bingolottos uppesittarkväll kan börja ska syltan rullas, pastejen gräddas, skinkan griljeras, klapparna lackas... snart kommer tomten, snart kommer tomten, snart kommer tomten...

Rakt ner i diket...

Valdemar och jag tog en välbehövlig paus från kakelskärandet till vår kommande spa-avdelningen i vedbo´n. Vi hämtade upp Valdemars barn, Dansfröken Hanna och Karl Plåtslagare och satte kurs mot bowlingarenan. Jag hade fasat lite inför denna match då jag bowlar som en gammal, rostig kratta, ja, faktiskt så den milda grad att jag alltid garanterat hamnat sist i resultatlistan.

Vi stegade in, eller rättare sagt, trängde oss fram bland en hel drös småungar i fem-sex-års åldern med färgade luggar och med finskjortorna på, för att betala och rigga om. Bowlingchefen ropade ut att snart skulle han tända lamporna. Nu började jag ana oråd. "Jisses", väste jag till Valdemar ur ena mungipan, "vi har hamnat mitt i ett bowlingdisco!" och det var precis vad vi hade gjort. Lamporna blinkade i grälla färger och ur högtalaren dundrade värsta discolåtarna och barnen skrattade och skrek. Men vi lät oss inte nedslås. Inte alls...

Jag började alldeles strålande med två strikar och flera gånger fick jag ner nio käglor på ett slag, eller kast kanske det heter, och ledde ofattbart nog ett långt tag. Dra på trissor, tänkte jag för mig själv, vilket bowlingproffs jag har blivit. Valdemar spelade väl sisådär i början men efter hand så ordnade allt upp sig. Ungdomarna och Valdemar spelade som om dom inte hade gjort annat än att rulla klot. Jag hamnade mest i diket och fick inte ihop många poäng.

Valdemar jazzade loss i sina smäckra bowlingskor...

Jag var fruktansvärt rädd för att fingrarna skulle fastna i bowlingklotshålen så att man skulle följa med klotet fram mot
käglorna. Tummen satt som i ett skruvstäd och det var bara lyckträffar att den rycktes ur klotet med ett korkplupp i sista stund. Det var halt på banan och jag hade svårt att få till den där riktiga knäböjningen före kastet. Jag blev yr i huvudet av dom blinkande lamporna och efter en timmes spelande var det tack och adjö.

 En nöjd vinnare pustade ut...

Vi firade matchen genom att gå på restaurang och bästa man fick betala - ja, segraren Valdemar fick alltså plikttroget hala fram pluskan och bekosta hela kalaset. Och jag gladdes stort över min jumboplacering...

Hett om öronen...

Kulturtanten var ju hemma i helgen och då roade vi oss med pyssel som det sig bör. Pinngranarna kanske Ni såg härom dagen och nu ska jag visa på det som Kulturtanten tipsade mig om.

Tomteluvor, jajemen...

Ta en tom toalettrulle, lite garn och en sax och så är det bara att sätta fart. Dela med saxen toarullen i fyra till fem smårullar och klipp av en cirka 35 cm lång garnstump, vik denna dubbel och liksom lägg runt en av dom avklippta toarullsdelarna och trä genom öglan.

Sno sedan runt så många garnstumpar så man täcker hela toarullen. Vik in hela konkarongen av garntrådar genom rullen och dra fram och nu uppenbarar sig en mycket dekorativ uppvikningskant på mössan . Forma ändarna till en gentil topp på luvan, knyt runt och frisera sedan tofsen...och vips så är tomteluvan klar...

Nu är det ingen som behöver frysa om öronen i det råkalla vädret längre. Än värre var ju dagens halka. Då gällde det verkligen att slå klackarna, om inte i taket så, hårt i isbarken så man fick fäste...men snart stundar varmare väder och vem tackar inte för det, om inte Lilla gummann...

Fotogen-isk...

Jakten på oljekannor går vidare. Jag står största delen av dagarna på huvudet i diverse skrothögar eller smyger omkring längst väggarna i smedjans mörker. Och tro´t eller ej, fynden står som spön i backen.

En dag grävde jag djupt i skrothögen och fram drog jag en alldeles bedårande oljekanna. Lite större än den förra och med en helt annan stil och utformning. Underbar i sin enkelhet. Några snabba drag med trasseltrasan och vips glänste den som ny. Skulle jag gnidit lite längre hade förmodligen anden i kannan tråcklat sig ut ur oljepipen men jag ville absolut inte bli hindrad med några tre önskningar och i och med detta tappa dyrbar sakletartid...

 

Sprang gladeligen upp på gården med oljekannan i högsta hugg. Valdemar som stod och slipade på en simpel träbit fann inte på ord utan bara ruskade på huvudet och suckade tungt. Men ingenting kunde stoppa mig i min framfart. Jag for uppför den branta bodtrappen och rev runt och fann efter mycket om och men en ljusgrön dunk. En synnerligen välbevarad fotogenbehållare. Oemotståndlig, tyckte jag men Valdemar, han grät krokodiltårar han...

Fotogendunk som verkligen gör sig bra på bild...

 

Nu tyckte Valdemar att jag verkligen hade nått gränsen och att det "minsann fick vara nog med stolleprov". Han remmade upp till garaget och låste dörrarna med dubbla varv och för säkerhets skull baxade han fram en gammal rostig plog som han barrikaderade bakdörrarna med. Nu hade han verkligen försäkrat sig om att inga gamla oktanosande bensindunkar oförhappandes skulle råka hamna inne i stugan och förses med ljus och dekorationer av olika slag. Slaget var vunnet! Trodde han ja...

Årets gran...

... är bärgad och borrad...

En alldeles äkta pinngran har hittat hem...

Plockepinn från skogens djup...

Borrandet går som en dans...

Nu är det bara stubben som fattas...

Man ser inte skogen för alla träd...

Granen står så grön och grann i stugan...