Såna kransar går inte av för hackor...

Lika viktigt som att ha satt i innanfönstren till älgjakten, lika viktigt var det att lägga granris på blomrabatterna till Allhelgonahelgen. Kulturtanten tycker att sådana saker inte alls är viktiga medan jag fortfarande kan känna hur Mamma Gertrud spände ögonen i en och beordrade en till att ge sig ut i skogen med yxan. För att komma hem efter ungefär fem timmar med massor av granris. Ändå blev det likadant varje år - riset räckte inte på långa vägar. Så det blev åtskilliga turer till skogen.

Slit och släp, men nu finns det granris hemma...tills det tar slut...ja...

Vissa gånger var man så förtvivlat trött på det där risläggandet. Främst i ungdomens dagar då man helst satt på rummet och lyssnade på kassettbandspelaren och läste Starlet. Men när man hörde Mammas ilskna stampande i farstun då var det bara att trava ut på gården och hjälpa till.

Fint granris skulle det vara. Ganska stora grenar och dom skulle läggas i en viss ordning så det blev riktigt snyggt. Gjorde man fel fick man vackert börja om från början. Granrissmyckningen var inget man bara hafsade över heller, det var allvarliga saker, det. Ris skulle läggas på rabatterna på bägge sidorna på gården och till rabatten vid vedboden.

Utöver detta så skulle man bryta riktigt fint granris till att göra kransar till kyrkogården. Mamma stod i timmar och gjorde dessa kransar. Ordentligt skulle man vira granriset. Jämnt och fint. Inget slarv. Det tänker jag på inför varje Allhelgonahelg då det nu är jag som binder kransar till gravarna. Mina kan bli både magra, tunna och synnerligen märkliga. Men jag tröstar mig med att snart kommer snön som så tacksamt gömmer mina hemgjorda kransar.

Här ska blommorna bäddas ner inför vintern...'
mjukt och gosigt i granriset...

Kommer aldrig att glömma kransbindningskursen jag fick av mina kära arbetskamrater. Jag var som eld och lågor, ryckte och slet i riset, kastade mig över dom största och bästa kottarna och snyggaste snörena. Klippte lagom stora buketter och snörpte ihop det hela på absolut bästa sätt. Jag försökte göra precis som ledaren sa och gjorde och var mycket nöjd över mig själv. Så pass nöjd att jag till och med utbrast: "Inte visste jag att jag var så bra på att binda kransar!" Det skulle jag inte sagt. Ledaren kom framrusande med en ganska förargad blick och beordrade mig att "repa upp" hela kransen och så stod hon och kontrollerade mig tills hela kransen var klar.


Ja, minsann, nog syns det att den kvinnan gått på kurs allt...

Jag var svettig så det dröp om mig och tänkte gråtfärdig: "Det här klarar jag aldrig!" Tror att jag fick ett litet sammanbrott någonstans där i mitten av kransen, för när jag vaknade till liv igen så var kransen klar. Och riktigt snygg också. Det måste varit någon där uppe som hjälpte mig. Kanske min alldeles egna lilla skyddsängel... Jag säger bara, tack! 



Hur har det gått?

Jo tack,det har gått väldigt bra må jag säga.

Första matchen mot Ryssland blev en liten rysare som efter åtta omgångar slutade 5 - 5

Mot Irland en ny rysare som också slutade  5-5.

Trixigt läge mot Irland...

Vinst mot Schweiz, Skottland och nu senast mot Finland. Nu är gubbarna klara för kvartsfinal. Heja Sverige friskt humör...

Att ta till vara...

Pigga tips från Skottland: ta en mjölkhämtare smeta på lite färg och vips har du ett kvastställ.

Kosläpp i Skottland...

På väg till curlinghallen fick vi stanna till för släppa fram kokaravanen som var på väg ut till dagens bete.

I bussen satt vi i säkerhet och slapp brotta oss fram mellan dessa gigantiska kreatur. Tur att Lilla gummann var hemma i Svedala annars hade hon skrikit rakt ut och kastat sig ner på golvet för att komma i säkerhet.

"Kom igen nu brudar, så vi snabbt kommer ut på ängen".

"Vänta på mej"! Vad gott det ska bli, sa kon och slickade sig om munnen... 

"Granngårdsragget"...

Jajemen, här händer det grejer. Runda Matildabullen och jag tittade in som hastigast på Granngården i grannstaden. En rolig affär för en simpel bonntölp som jag är. Skulle egentligen bara kolla in deras gravlyktor som jag hade sett annons om. Men nyfiken som jag är drog jag såklart en runda i affären. Kikade runt på exklusiv hovsmörja, förgyllda kaninburar och fågelmatare i förädlat trä.

Hittade så småningom avdelningen för gravlyktor och ljus. Den utannonserade lyktan tycktes mig vara lite för låg för ett vanligt gravljus så jag frågade expediten : "Är den verkligen tillräckligt stor." Jajemen", svarade den ärtiga madamen, med glimten i ögat, och som slutkläm slängde hon ur sig: "Fast storleken har välan ingen betydelse?" och så gick hon skrattande därifrån.

Håller den måttet, månntro...

Jag har en förmåga att varje år glömma var jag ställt undan gravlyktorna så ofta, alltför ofta, måste jag införskaffa nya ljuslyktor. Ett år råkade jag hitta två kassar med gravlyktor som fornlämningar från gamla tider. Men jag fann dom för sent, typ i februari, och så till nästa höst hade jag redan tappat bort dom. Det är något magiskt med ljuslyktor...

Nu ställde vi oss i kassakön. Framför oss stod en typisk man från landsbygden. Rejäla gröna gummistövlar med nervikt kant. Reflexgula jobbarbyxor med en gammal HellyHansentröja och så en rejäl vinterfodrad keps. Han hade köpt olja, arbetshandskar och en gravkrans och begärde ett "stort kvitto" då han alltid tappade bort dom små kvittona. Mannen/bonden tittade på mig och log rart. Runda Matildabullen hade kollat pris på kattsand och när hon talade om för mig att tre säckar kostar 600 kronor så försökte han skämta: "Mycket pengar för lite skit!" och så fortsatte han spanandet. Jag svarade att jag nog kunde ösa upp lite gammal sågspån, hemifrån vedbacken, som hon kunde ha i kattlådorna. Han riktigt myste över min kommentar.

Motvilligt drog mannen sig från kassan. Han gick sakta ut från affären och genom fönstret såg vi att blicken hölls kvar på mig. Matilda och jag tittade på varandra och skrattade. På väg mot parkeringen såg vi bara två bilar. "Bondens" och så våran bil. Han stod lutad mot sin pickup och knackade, helt tufft, ur pipan mot stövelsulan. Tittade på mig med en lång, lång blick, log och så gick han in i bilen och åkte iväg.

Matilda och jag gapskrattade så vi höll på att falla omkull. "Hjälp", sa jag, när jag lugnat mig lite grann, till henne, "jag höll nästan på att bli uppraggad!" "Men det är väl inget att hänga upp sig på" säger hon, den unga, fräscha kvinnan, "han verkade ju lika mesig som han i Grabben i graven bredvid och förmodligen var det en gammal ungkarl som sitter hemma och räknar kvitton." Och visst hade hon nog rätt, men ändå, inte ofta någon raggar på en så himla tydligt. Eller, rättare sagt, inte ofta att någon raggar på en över huvud taget.

Om butikschefen Valdemar får höra det här då kommer han förmodligen att börja vakta på sin tillkommande riktigt, riktigt noga. Kanske han inte trodde att jag hade nåt att göra på den öppna marknaden, men ack, vad han bedrog sig. Javars, kanske man inte ser så himla tokig ut...ändå...fast jag tror nog att jag fortsätter att ragga på Valdemar...han och bara han...

På resande fot...

 

Trots stora klass 3-varningar om att stormen Simone skulle ödelägga stora delar av vår världsända befinner vi oss nu här på den norra delen av Storbritannien. Från ett regnigt Sverige kom vi till ett soligt Skottland. En dags turistande i Edinburgh.

   

Tittat på borgen, Edinburgh castle.

         

Besökt väverimuséet där man visade hur tillverkningen av tygerna till kiltarna gick till på den gamla goda tiden. Nu väntar jag bara på att få se kilten på någon lämplig skotsk karl.

Har ätit en variant av Haggis, Haggis balls. Supergott kommer nog att bli en och annan Haggis till.

 

 



Nu går färden vidare med tåg till Johnstone och sedan buss till hotellet i Bowfield...  nu är vi ute på rena rama bonnvischan...

Ställde jag om klockan, eller gjorde jag det inte...

Äntligen kom dagen då Pärlan steg över vår tröskel. Det blev ett kärt återseende. Kvällen gick bra. Natten gick bra. Så, måndagmorgon, stod då plötsligt hunden bredvid mig i sängen och flåsade i mitt ansikte med sin uppfriskande andedräkt. Åhå, var det dags för morgonpromenad. Jag kollade klockan på mobilen och såg att klockan var kvart över fem. KVART ÖVER FEM!!! Vilket duktigt vovve, sova ända till kvart över fem. Hon som brukar vilja ut i fyrataget.

Av ljudet på fönstret fick jag en liten föraning om att det inte bara småduggade, det fullkomligt spöregnade. Alltså fick jag byta ut den färdigriggade scooteroverallen mot regnstället. På med alla arton reflexerna (oj, jag borde säkerligen lysa som en julgran i strålkastarskenet). Och så ut i mörkret. Ficklampans ljus dränktes omedelbart av regndunklet likt ett luciatärnljus under en svart presenning. Vi fick treva oss fram i mörkret. Genom vattenpöl och lera. Över stock och sten. Under fullregnade träd som så givmilt gav oss dusch på dusch i vindens takt.

Oj, lika mörkt som att klättra ner i en kolgruva ...skulle jag tro...

Jag är fruktansvärt rädd för att möta andra hundar då jag är märkbart hundrädd. Pärlan är stundtals irriterad (milt sagt) på andra hundar. Jag och Pärlan, plus en annan hund = katastrof. Alltså går vi fort. Mycket fort. Efter cirka 200 meter insåg jag att det absolut inte var ett par regnbyxor som jag nappat tag i ute i farstun. Snarare några mysvelourbyxor som nu genomblöta slafsade runt benen. Men inte ger man upp för bagateller, heller. Det finns ju dom som inte har några velourbyxor alls, får man tänka...

Efter 40 minuter var vi hemma. Märkligt, tänkte jag, inte en bil ens på stora vägen, och det lyste inte i något fönster över huvud taget. Nåja, folk blir ju bara slöare och slöare för vart år som går. Så hängde jag av mig, torkade av den blöta hunden och såg på klockan, oj, redan sex, så bra då kan jag servera frukost till den "slickade katt"-hunden.

Vadå, reflexväst, ska det va nödvändigt...?

Tände i spisen, kokade ett ägg, malde på en panna kaffe, vevade igång datorn, drog en fleecetröja över huvudet och slog mig ner vid köksbordet. När datorn vaknade till liv så slog jag, som av en ren händelse, en hastig blick på datorklockan och vad fick jag se? Klockan var bara kvart över fem. VA??! En snabb blick på mobilen, som visade exakt en timme senare. Gissa om jag blev grundlurad på tiden denna regntunga morgon. Jag hade inte ställt om klockan på mobilen medan datorn tydligen hade ställt om sig själv.

Jaha, se det blev en långfrukost med regnet smattrande mot rutan. Pärlan låg och myste i korgen bredvid sitt gosedjur och frustade till lite då och då. Kanske skrattade hon lite för sig själv, och tänkte, "Ja, minsann, den tanten är verkligen lättlurad!"...ja, jag har ju aldrig riktigt kommit underfund med dom där tidsbytena...ska man räkna framåt eller bakåt?