Förberedelser inför vad som komma skall...

Här i det kulturtantska hemmet pågår det intensiva förberedelser inför kvällens match. EM-kvalmatchen i fotboll mellan, åh ena sidan Sverige åh andra sidan Danmark. Inte tal om öl, brynja och chips här heller.  

 

Nej, här åker strykbrädan, strykjärnet och 

en massa skrynklig tvätt fram. 

Frågan är hur mycket hinner Mannen stryka under två perioder fotboll? Räcker detta eller måste jag gå över till grannen och be om mera skrynkliga trasor.

Och mannen kommer antagligen att stryka med stor frenesi för att Sverige ska vinna. Skjortor, dukar, gardiner, byxor ja allt som kommer i hans väg blir släta och skrynkelfria. Man kan rent av säga att han ger järnet... Frågan är: Räcker det för att Sverige ska ta hem segern...

Jag föredrar en diamant...

Jag körde ju sönder två trädgårdsmaskiner förra veckan. Jo, just så var det. Typiskt mig, men vad ska man göra när man så himla arbetsvillig och på G som jag faktiskt är? Då får man helt enkelt vara beredd på att någon motor brinner lite då och då. Idag for dock Valdemar och jag in till stan för att titta på en ny gräsklippare.

Jag höll på att falla baklänges när jag såg dagens priser på gräsklippare. Hur i all sin dar har folk råd att köpa nya gräsklippare i parti och minut. Mina surt hopsparade, futtiga kronor som låg och skramlade i portmonnän skulle inte ens ha räckt till själva startsnöret. Självgående, självstartande och självdrift eller vad nu allt hette. Karln i affären pratade och pratade och pratade...

 

Till slut fick jag nog och hasplade ur mig: "Vi är i stort behov av en terränggående gräsklippningsmaskin som klarar att köra över stenar, stora pinnar och stubbar. Den ska vara lättstartad och så ska den absolut inte vara självgående. Lite motion har ingen människa dött av."

Gubben tystnade och undrade om vi hade ett litet område att klippa. "Ja, tycker man att två hektar är lite, ja, se då har vi en rackarn´s liten plätt." sa jag och marscherade ut ur affären. Vi åkte snabbt hem och jag rusade omedelbart in i lidret och där under några zinkbaljor, bredvid dyngkärran, så hittade jag den gamla handjagaren. Jag körde några provvändor i det höga gräset. Så bra kanske den inte gick, ja, det blev ju typ, 30 cm fram, backa, och så köra fram, gång efter annan. Hög hastighet måste också hållas annars viker sig gräset. Jodå, det här ska nog gå bra. Vem tackar nej till en diamant egentligen...och jisses vad man ska bli vältränad...och högt gräs kan vara ganska dekorativt...faktiskt...

I dom värsta avkrokarna...en alltför lång, men oerhört gastkramande och spännande, historia...

Valdemar och jag var ute och åkte bil. Jag föreslog att vi skulle ta en liten extra sväng för att inspektera den nya stugbyn i grannsocknen. Valdemar hoppade högt av glädje, ja, så högt man nu kan hoppa när man sitter fastspänd i bilen. Han fullkomligt älskar att se sig omkring i världen så vi svängde raskt in på den aktuella vägen.

Mycket snart kom vi, efter en ganska så guppig grusväg, fram till stugbyn. Men ack, vilken besvikelse. Där var det svarta, asfalterade, tiometers breda promenadvägar med stora, pråliga lyktstolpar. Även om hela området låg fint nere vid sjön så var detta inget ställe som vi uppskattade. Näe, vi drog iväg därifrån å det snaraste.

"Ska vi ta vägen runt sjön hem?" frågade jag Valdemar. Jajemen, det tyckte han var en strålade idé. "Hittar du den vägen då?" frågade han. Jag gav upp ett hysteriskt gapskratt och lovade honom, på heder och samvete, att jag skulle lotsa honom hem på ett tryggt och säkert sätt. Skulle inte jag som nästan var född i skogarna hitta hem, va? Löjligt...

Vi fortsatte den gropiga grusvägen. Efter en kort bit så jag en skylt vars namn kändes lite bekant men jag blev lite osäker. Skulle vi in dit eller inte? Äsch, vår väg såg ju rejäl, pålitlig och inbjudande ut så jag pekade lite tufft ut rätt riktning. Visserligen trodde jag nog att däcken skulle slitas rejält av dom guppiga groparna men tänkte: "Tur att vi inte tog min lilla, gulliga bil i alla fall."...jag tackade min lyckliga stjärna...

Hur pass uppiggad blir man egentligen av ett tio hektar stort hygge...
 

Vi körde och körde. Med jämna mellanrum ropade jag uppmuntrande till Valdemar: "Men nu börjar jag känna igen mig!" eller "Ja, den här stenen kommer jag så väl ihåg!" fast jag inte alls visste vart vi var på väg. Vägen kantades av stora, risiga hyggen och stundtals av stora, deprimerande myrar. Inte en bil syntes. Och på den sista halvtimmen hade vi inte sett enda hus.

Nu började paniken infinna sig och när det kom en skylt där det stod att vi kommit in i ett nytt landskap så började mina svaga nerver kännas av ordentligt. Fick liksom en flashback från tiden som tävlingsorienterare då man ofta irrade runt i timmar i stora skogar utan att ha den minsta aning om var man befann sig och då man bara väntade och önskade att få se ett levande tecken.

"Vi vänder!" skrek jag synnerligen upprörd. "Vi kommer aldrig hitta hem igen" halvgrät jag. Men Valdemar bara körde och körde och han fick verkligen koncentrera sig på att försöka parera mellan dom djupaste groparna så inte hela hjulupphängningen skulle ge vika. Jag trodde att vi kört minst åtta - nio mil och nu var jag fullkomligt desperat.

Detta hygge har några år på nacken...

Då, precis då, mötte vi en bil. Visserligen av det rostigaste och skruttigaste slaget men vi vinkade och hejade glatt och jag kunde till och med ge upp ett litet skratt medans jag torkade svetten ur pannan. Det fanns folk i trakterna. Vi var inte ensamma i hela världen. Så körde vi förbi en gård och så blev grusvägen plötsligt till oljegrusväg. Efter en kvart kom vi fram till en vägskylt. Jösses, Amalia, vi hade kört i cirklar. Var nästan framme där vi för länge sedan hade svängt av. Och vi hade bara kört knappt fyra mil.

Andra människor tar trevliga, intressanta och givande bilturer lite då och då bara för att berika livet genom att få se lite vilda djur, fina hus, underbar natur och sådant men jag kommer aldrig att vilja göra det mer. Det enda vi såg var en bil, tre gårdar, en ynka räv, och så bara myrar och kalhyggen. Och så denna grusiga, gropiga och guppiga väg...

Tråkigt nog så glömde vi att kolla om det fanns toapapper där inne...
men det gör inget för jag kommer aldrig köra förbi
på den vägen någon mer gång...det är en sak som är säker...

Den här vägen var så öde att dom till och med hade vindpinade, föråldrade och rangliga utedass mitt ute på kalhyggena, vilken idioti tyckte vi då ...men kom på att det var nog bara någon EU-regel "På varje hektar kalhygge skola ett stycke utedass uppföras." Allt enligt paragraf 5 punkt 11...

Prinsessa sökes...

Helgen gick i röjningens tecken. Nu skulle vävstolen äntligen befrias från allehanda lådor, korgar och skräp. Det var då vi upptäckte att...

 ... vi hade en riktig guldgruva. Största antalet överblivna madrasser i tre hela socknar. Denna madrasshög skulle kunna härbergera vilken prinsessa som helst med eller utan ärta...

 Här har vävstolen kommit fram i öppen dager.  

Och vi som har skrattat och hånat Valdemar för hans unika strumpsamling. Måtte han inte få nys om vår bolstersamling bara...

Fullt hus...

Jag berättade ju om Valdemars flytt häromdagen och det har skvallrats och diskuterats livligt nere i byn om hur han kunde få ner allt i dom resväskorna som jag visade bild på. Det är inte hela sanningen. Inte ens en sanning med modifikation. Näe, alla hans saker är spridda över absolut hela gården. Alla Ni som är vän av ordning bör ta något lugnande innan Ni fortsätter läsa. Alla andra kan bara läsa vidare och nicka igenkännande.

Först och främst är hela Lilla stugkammaren full av flyttkartonger. Vi har en liten undanröjd "stig" fram till våra fåtöljer och om man sträcker ordentligt på halsen så kan man faktiskt se hela tv-skärmen. Inte illa alls...


Uppe på lidret...här fattas inget...
från tamburmajor och amerikakoffert till snöskor från 1944...
vad kan man mer behöva...

Vi har, givetvis, invaderat så gott som hela Stora stugan, till Kulturtantens stora glädje. Dessutom har hon, överlycklig, ärvt ett gammalt skrivbord och ett åldersstiget matbord av Valdemar vilka nu står och trängs med allt annat bråte i det överbelamrade finrummet.

Vi baxade upp alla stora skrymmande saker på lidret. Det sista fick vi pressa in med skohorn. Den stadiga, fina, hemgjorda kökssoffan fick stå på högkant för att få plats. Här finns nu möbler och pryttlar som skulle räcka till en normal svenska sommarauktion.

Det känns kul, ja, nästan lite ofattbart
att man har så mycket fin bråte i alla uthusen..
observera snickerimaskinerna...vad man
längtar till att få veva igång dom...

Inne i garaget där hamnade allt från Valdemars gamla garage. Eftersom Valdemar är i bildelsbranschen så bara råkar det finnas miljontals bilattiraljer. Bromsvajrar, garanterat rostfria avgasrörsdetaljer och pastellackerade växelspakar finns nu att beskåda både högt och lågt. Även verktyg i massor. Stackars Svågern, han kommer inte att kunna få ut sin älskade motorcykel på minst ett par år (fast det kanske inte gör så mycket då den vägrar starta och har så gjort i många år).

Du milde tid, vad det är trevligt på vårt utedass.
Den trevliga almanackan från 1968 kan man nästan utantill.
Spännande läsning, må jag säga...

Även dasset fick pliktskyldigt stå till förfogande. Plank, brädor och gammalt "skräp" som jag (?!) inte hade hjärta till att kasta på tippen. Här blev det riktigt trångt och mysigt. Den som i framtiden vill ta sig en lugn och mediterande stund på utedasset får dra ihop axlarna riktigt duktigt för att kunna knö in sig på huset. Man får också dra in magen och rumpan och allt som över huvud taget går att dra in för att nå fram till fjölet. Lycka till, säger jag bara...

Oj, jag är rädd för att det bara
finns ståplatsbiljetter kvar...

Ja, det blev många vändor med flyttsakerna. Bilen gick som i skytteltrafik mellan Sörmland och Västmanland dag efter dag efter dag... Och, självklart, alla sakerna fick plats i sitt nya hem. Finns det hjärterum så finns det stjärterum. Det är nemas problemas...

Rör om i grytan...

Kära nån då, Lilla gummann far då runt som en yster vårvind trots sin väl tilltagna ålder. Hur svårt kan det vara att bära ut några blomkrukor? Jag bara undrar...

Tur att jag köpte mej en ny röd pelargon när jag var på stan senast. Inte för att jag borde eller ens är i behov av några fler röda pelargoner utan mera bara för att...

Hittade även en färggrann klöver med trefärgade blad som jag bara absolut måste ha med mej hem.

Lerkrukor är ju ingen idé att sätta pelargonen i med tanke på Lilla gummanns framfart. Nej, inte om hon nu ska fortsätta med sitt dumdristiga krukjonglerande med tillhörande höga hopp från trappan. Det får helt enkelt bli järngrytan. Den är väldigt svårjonglerad om säger så...

Varsågod Lilla gummann och gör ett nytt försök!

Fritt fall...

Tidig torsdagsmorgon och jag tog en lustfylld promenad genom trädgården. Luktade på dom fina äppelblommorna, inspekterade humleholken om några humlor flyttat in och snodde upp några olydiga humlerankor som kommit in på fel väg här i livet. Oj, alla stora växterna borde ut i solen. Jag startade arbetet med att baxa ut blomkrukorna. Greppade den allra största och den allra tyngsta pelargonblomkrukan och satte fart. På sista trappsteget vek sig ena foten och jag ramlade, föll, druttade (you name it) rätt utför trappan med blomman i högsta hugg. Pang ner i gruset. Krukan krossades, likaså mina knän, kändes det som i alla fall. Blodet sprutade och vristen kändes närapå bruten eller i alla fall duktigt stukad.


Olycksplatsen...

 

Ja, där låg jag bland grus, krukskärvor, jord och pelargonstjälkar och krälade en lång stund. Försiktigt masade jag mig upp. Satte mig på trappen och grät en liten skvätt. Inte så mycket för mina skador utan mer för pelargonen. Hur i all sin dar skulle jag kunna förklara detta för Kulturtanten. Hon som skulle komma hem i helgen för att kolla alla blommorna och kontrollera hur jag skött min roll som trädgårdsmästare. Huga...

Efter lite omplåstring, en stark kopp kaffe för att lugna nerverna och så lite klämmigt radioprat så piggade jag faktiskt på mig. "Det gick ju riktigt bra ändå, måste man säga", sa jag till mig själv och skrattade gott. På kvällen så baxade jag haltande åter in alla pelargonerna. Alla...utom en...som bara bestod av krukskärvor och jord...men mister du en står det tusen åter...