Ett strävsamt gammalt par...

Denna sällsynta vindflöjel konstruerade Pappa Anders för många herrans år sedan...

Förmodligen hade han välan samlat ihop en hög med gammalt "rämje" som han brukade säga. Alltså lite skräp, några masonitbitar, lite plåt och några rostiga skruvar...och satte omedelbart fart med att skapa. Om denna pjäs blev särskilt bra bör nog inte jag uttala mig om, men det är synnerligen unik i sin utformning och, märk väl, den fungerade alldeles utmärkt.

Dom har slitit en hel del genom åren, gubben och gumman, och är idag ganska skröpliga. Ser trötta ut helt enkelt. Ja, rent av sura. Den här vindflöjeln satt på taket på gamla lekstugan. En dag på det ljuva 80-talet så föll den stora, gamla björken med ett fruktansvärt brak rätt över lekstugan och så var den ett minne blott. Lekstugan alltså. Det var säkerligen då gubben och gumman förpassades till en mer undanskymd plats inne i boden.

Kanske dom kommer att få ett nytt liv denna sommar om någon vänlig själ förbarmar sig över dom. Jag hoppas det...för dom, om nån, vet hur en slipsten ska dras...

Kanske lite grisaktigt...men rätt bra ändå...

Här hemma på logen kör vi ju med värsta lyxen. Ni har väl hört om uteduschen som sattes upp förra sommaren. Gjord av gammalt hässjevirke och med hinkar och skopor som får duschandet till att bli en fantastisk upplevelse. Vilken känsla att få spola av sig och känna solens varma strålar, den ljumma sommarvinden och höra lärkans glada sång. Eller hur friskt det kan kännas i ett redigt spöregn, en iskall blåst och få höra kråkorna kraxa i skyn.

Häromveckan byggde vi ju ihop badkrukan. En gammal tunna som återigen såg dagens ljus. Trots ihärdiga försök med att täta tunnan med diverse vattenomslag så är det fortfarande lite gisten (men å andra sidan, vem är inte det?). Ska man ta sig ett fotbad så gäller det att snabba på innan allt vatten rinner ur. Men vem har tid med långa bad nu i trädgårdsarbetets stressiga tid, tänkte vi.

Kanske ett slags arombad...med slaktkaret placerat
alldeles vid den fullkomligt, underbart doftande schersminen...

Men nu har vi (läs Lilla gumman) tänkt om. Så klart att vi ska ha ett bad där vi kan sträcka ut i hela vår längd (inga problem med Kulturtantens futtiga 155 cm över havet, värre då med min långståtliga varelse) där man kan ligga och plaska under myggstinna sommarkvällar. Jag baxade (mycket baxande hemma på logen, det är en sak som är säker, men sådant är livet på landet) nämligen fram det gamla griskaret ur smedjan. Ingen lätt sak att få fram den baljan bland allt bråte som belamrade hela det timrade lilla huset. Men vem ger sig i första taget? Inte jag heller, det är bara att kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och sätta fart.

Det karet användes vid slakten när vi skulle löga grisen efter att den tagits av daga. Av hållbart zink och med en synnerligen fin, välvd form. Vilken trofé! Vilken minnesfylld pjäs! Vilken underbar dekoration att förgylla, den för övrigt rätt trista, trädgården med.



...eller varför inte här...mitt bland mina berömda
humleodlingar...med en utsökt utsikt mot skräp- och
-kompostbacken...vad kan man mer begära här i livet...

Nu återstår bara att placera den på en absolut pass-ande plats. Med både lite sol och lite skugga. Med uppsikt över både humle-bon och fjärils-holkar och mitt i all den full-komligt, under-bara blomsterprakten. Med fin utsikt över skogen och ängarna men ändå utom synhåll för eventuella tjuvkikare.

Ja, det gick faktiskt åt en hel dag för mig att köra runt med karet i skottkärran för att finna den ultimata platsen. Men jag tror nog att jag hittade rätt...till slut. Det känns bra att kunna se fram emot en underbar sommar i slaktkaret...och ett glas rosé på en vinglig mjölkpall bredvid gör sommaren komplett...på rätt sätt...

En tur med velocipeden...

Idag blev det en cykeltur i stället för den gamla, vanliga powerwalken då min skröpliga vrist behövde lite vila. Om nu foten är skadad idag vad kommer då inte mina knän vara i morgon. Jag som egentligen tycker att cykling är förtvivlat tråkigt och sliter dessutom oerhört på mina knän men vem har sagt att träning ska vara en dans på rosor.

Jag minns en gång i ungdomens dagar då jag tränade ganska mycket, tävlingsorienterade och sprang diverse motionslopp. Jag hade en trogen träningskamrat (tack Christina) och vi höll ihop i vått och torrt. En dag föreslog hon att vi skulle delta i ett motionslopp - på cykel. Jag kan inte direkt påstå att jag hoppade högt av glädje men det var väl klart att man skulle ställa upp.

Skaplig racerbike, va?
Har ärvt den av Signe, Polismästarens gamla vän,
vars måg faktiskt var med på cykling i OS för länge sedan...
dock inte på den här cykeln ...så klart...

Cykling var inte min favvosport ens då och jag hade ingen lämplig cykel så jag fick låna en med tre växlar. Jag hade aldrig någonsin använt mig av växlar och gjorde inte det den här gången heller då jag för säkerhets skull bara cyklade på ettan.

Cykelloppet var 77 km. Ja, och dessa kilometer var bergsäkert felmätta för vi höll på under många, många, långa timmar. Alla cyklisterna var så pass oförskämda och körde om oss hela tiden och det enda som höll mig uppe var vätskekontrollerna. Som vana Formel 1 förare svängde vi in på depåerna och jag ville aldrig lämna dom, egentligen.

Tänk vad smala dagens landsvägar är.
Är det möjligen bestämt att man bara får möta en ko nu för tiden?
 Ja, man kan ju undra...

Dagen efter hade jag katastrofalt ont i rumpan och ena knäet ville bara leda sig åt fel håll men vad gjorde det med tanke på den motionen vi fick den dagen...

Bara ett par tramp kvar...
och så är man äntligen hemma...

Idag cyklade jag bara 7 kilometer och tänk, den sträckan passa mig alldeles ypperligt bra...varför hålla på att pressa sig helt i onödan...

Den som andras byxor tar......

Här hemma fortskrider motionerandet. Jajemen, nu är det faktiskt fyra morgnar i rad som jag knutit på mig jympadojorna och dragit ut i skogen redan i halv sextaget på morgonen. Dels för att slippa möta någon i skogen, dels för att det är så vackert och friskt i ottan och dels för att tränar jag inte på morgonen då blir det helt enkelt av. Vilken karaktär va...

Jag passerar Storbroa med raska steg...
detta underbara hus mitt inne i den djupa skogen...

Skogsvägar så vackra
så man nästan dånar av...

Häromdagen skulle jag in till stan för att möta Valdemar på bygghandeln. Även om han har både en mycket större och betydligt flådigare bil än jag så är det min lilla röding (?) som drar hem virke, gipsskivor och lister till Lilla stugvindsbyggandet. Man vet vem man kan lita på...små, röda bilar är dom trofastaste har jag läst i en artikel och det kan jag direkt skriva under på.

Som sagt, jag tog en snabb avblaskning i uteduschen och drog på mig kortbyxor och linne då den värsta sommarvärmen härjade i trakten. Väl framme på bygghandeln så hittade jag Valdemar och när baxandet med dom svajande, kritdammande gipsskivorna började märkte jag genast att kortbyxorna sakta, men säkert, hasade ner. "Men, vad är det som händer?" tänkte jag, fick ställa ifrån mig gipsskivan och hissa upp byxorna. Lite stolt, sa jag till mig själv: "Ja, här går det undan, bara några spänstiga skogspromenader och kroppen svarar direkt med att tappa hekto efter hekto." Så det blev till att ta skivan på ryggen för att kunna hålla i byxorna med ena handen.

Släpkärran packades full och vi körde hem och lastade av. Jag gick där otroligt belåten och myste, skröt, gång efter annan, för Valdemar om min enorma/infernaliska viktnedgång. Hela kvällen gick som en dans. Gipsskivorna 250x90 cm baxades lätt in genom det 80x100 cm lilla fönstret uppe på vinden utan att jag ens stönade av belastning. Ökenhettan berörde mig inte det minsta. Jag kände mig bara ung (?) och stark.

Valdemars och mina kortbyxor...nästan likadana...

Ja, det var, kort och gott, en alldeles fantastiskt, underbar dag. Den slutade dock abrupt då jag skulle klä av mig på kvällen då det uppdagades att det var Valdemars kortbyxor som jag haft på mig hela dagen...RIDÅ!...tyckte väl att byxorna sladdrade lite väl mycket i benen...men ska sanningen fram så passade jag riktigt bra i dom. Nästa gång jag "lånar" dom så får jag bara dra i en rekorderlig livrem...eller hängslen kanske...tack för lånet Valdemar!

En röd ensemble...

Ett litet rött bord eller snarare en serveringsvagn...

... vem har inte önskat sig en sådan möbel...

Passar alldeles utmärkt till dom nyloppade röda stolarna, eller hur?

Här kan man avnjuta en eller annan kopp te, kanske en balja kaffe eller varför inte ett par glas vin...

Biggest loser...

Hela våren har jag varit så fruktansvärt slapp och slö. Träningstillfällena har varit nästan lika med noll. Man har riktigt "fyllnat" till och då mår man ju inte så himla bra. Så precis då när jag verkligen tänkt ta tag i motionerandet då druttade jag ju omkull och vrickade foten och allt liksom bara slogs åt sidan. Nästan varje dag har jag dock läst om Petras idoga träning (se Petras Fotovärld i vår blogglista) och blivit så himla inspirerad. Jag vill, jag kan, jag orkar... och jag borde...

I fredagsmorse, precis när det hade ljusnat, då kände jag att stunden var inne. Jag skrattade glatt för mig själv när jag drog ut i skogen. Nu skulle Kulturtanten minsann få se på andra bullar. Jag som klagat i tid och otid över min feta mage och hon hade välan inte heller rört på sig så väldigt mycket heller under vintern och våren. Nästa gång vi träffas kanske det kunde vara jag som var den smalaste.

Jag gick raskt och spänstigt över stock och sten, kanske lite försiktigt i början för att känna efter hur den vrickade vristen skulle klara belastningen. Men den verkade vara stabil så då kunde jag öka farten. En ganska kort tur blev det den första dagen men det gjorde ingenting, bara känslan att åter vara ute på banan var det som betydde mest.

Väl hemma och la jag mig på kammargolvet och gjorde fyrtio (40!!!) kraftfulla situps och jag kände mig verkligen nöjd över morgonens insats. Dagen innan hade jag, som av en händelse, hittat Valdemars våg i en av flyttkartongerna. Vad skulle passa bättre nu än en invägning, va, hehehe? Tänkte jag för mig själv och torkade svetten ur pannan.

Jag startade vågen och hoppade glatt upp för att invänta resultatet. Det tog ett tag innan kilosiffrorna visade sig, ja, det var nästan som i Biggest losers, lika fantastiskt spännande var det, men så kom siffrorna äntligen upp...152, 6 kg...VA!!???

Om ni tycker att vågen ser dammig
så är den det...inte använd så ofta...nämligen...

Vilka dumheter! Jag kastade mig av vågen för att börja från början. Det måste blivit något tekniskt fel. Men vågen envisades med denna vikten även efter fyra, fem försök. Ja, det var ingen rolig siffra alls. Och vilken viktökning va, på en vecka cirka 100%. Ja, se det var tacken det. Här kämpade man och stod i men vad hjälpte det. Fast senare på kvällen provade jag vågen igen och då hade jag gått ner till 146 kilo. Se där ja, det tar sig. Mungiporna drogs återigen uppåt och man kände kämpaglöden i hela kroppen...nu skulle jag verkligen ge Kulturtanten en match som hon sent skulle glömma...vem kommer att bli the Biggest loser...

Även Valdemar provade på vågen och han lyckades nå en matchvikt på 234 kg. Också han förvånades över resultatet och fast han har en viss rondör så har han aldrig någonsin kommit upp i denna viktklass förut...det tar sig...

Risk för utslag på Richterskalan...

I dag är dagen. Inga bortförklaringar. Finns ingen snö, det är inte halt och jag är frisk. Har kollat kroppstemperaturen två gånger bara för att vara helt säker. Temperaturen höll sig inom rimliga gränser. Klämde på halsmandlarna, tog pulsen och kollade knäreflexen - allt var tipptopp.

Som om inte det var nog så hittade jag både springskorna och joggingbrallorna utan att leta så värst länge.

Kollade väderleksrapporten en gång till så att ingen åska, drivis eller ny istid var på väg in. Men vädret var inget att hänga upp sig på, sol och blå himmel.

Det var det det. Kan ha givit utslag på Richterskalan. Nu ligger jag som en nyutsprungen Kulturtant, ansiktsfärgen är lika lila som träningströjan. Ingen vacker syn må jag säga men vänta bara...