Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

onsdag 11 juni 2014

Den som andras byxor tar......

Här hemma fortskrider motionerandet. Jajemen, nu är det faktiskt fyra morgnar i rad som jag knutit på mig jympadojorna och dragit ut i skogen redan i halv sextaget på morgonen. Dels för att slippa möta någon i skogen, dels för att det är så vackert och friskt i ottan och dels för att tränar jag inte på morgonen då blir det helt enkelt av. Vilken karaktär va...
Jag passerar Storbroa med raska steg...
detta underbara hus mitt inne i den djupa skogen...

Skogsvägar så vackra
så man nästan dånar av...
Häromdagen skulle jag in till stan för att möta Valdemar på bygghandeln. Även om han har både en mycket större och betydligt flådigare bil än jag så är det min lilla röding (?) som drar hem virke, gipsskivor och lister till Lilla stugvindsbyggandet. Man vet vem man kan lita på...små, röda bilar är dom trofastaste har jag läst i en artikel och det kan jag direkt skriva under på.

Som sagt, jag tog en snabb avblaskning i uteduschen och drog på mig kortbyxor och linne då den värsta sommarvärmen härjade i trakten. Väl framme på bygghandeln så hittade jag Valdemar och när baxandet med dom svajande, kritdammande gipsskivorna började märkte jag genast att kortbyxorna sakta, men säkert, hasade ner. "Men, vad är det som händer?" tänkte jag, fick ställa ifrån mig gipsskivan och hissa upp byxorna. Lite stolt, sa jag till mig själv: "Ja, här går det undan, bara några spänstiga skogspromenader och kroppen svarar direkt med att tappa hekto efter hekto." Så det blev till att ta skivan på ryggen för att kunna hålla i byxorna med ena handen.

Släpkärran packades full och vi körde hem och lastade av. Jag gick där otroligt belåten och myste, skröt, gång efter annan, för Valdemar om min enorma/infernaliska viktnedgång. Hela kvällen gick som en dans. Gipsskivorna 250x90 cm baxades lätt in genom det 80x100 cm lilla fönstret uppe på vinden utan att jag ens stönade av belastning. Ökenhettan berörde mig inte det minsta. Jag kände mig bara ung (?) och stark.
Valdemars och mina kortbyxor...nästan likadana...

Ja, det var, kort och gott, en alldeles fantastiskt, underbar dag. Den slutade dock abrupt då jag skulle klä av mig på kvällen då det uppdagades att det var Valdemars kortbyxor som jag haft på mig hela dagen...RIDÅ!...tyckte väl att byxorna sladdrade lite väl mycket i benen...men ska sanningen fram så passade jag riktigt bra i dom. Nästa gång jag "lånar" dom så får jag bara dra i en rekorderlig livrem...eller hängslen kanske...tack för lånet Valdemar!

6 kommentarer:

  1. Stora syster yster12 juni 2014 01:39

    Kära roliga Lilla gumman! Låg i sängen igår kväll och läste byxhistorien. Skrattade så tyst jag kunde, med tårfyllda ögon, ville inte väcka skogsmästar´n. Tänk vad ett par förstora byxor kan göra! Skall prova det någon dag. Har varit på en fin och stämningsfull skolavslutning i kyrkan nere i byn. Många kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Va kul! Jag förstår att avslutningen var fin. Hädanefter kommer jag alltid ta Valdemars kläder...jisses, så smal jag kommer att vara heeela, lååånga sommaren...Vi hörs...snart...

      Radera
  2. Hahaha! Ja, det var ju för snopet att du råkade få fel byxor...
    Men det var ju roligt så länge det varade, som bakterien sa... ;)
    Ha det gott!
    Annica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, men visst är det praktiskt, hela min sommargarderob är fixad...

      Radera
  3. Heja heja vad duktig du är!

    SvaraRadera