Högfärdshosta möjligen...

Nej, verkligen inte! Här hostas det på ordentligt, ja, riktigt så att fönsterrutorna skallrar, faktiskt. Det var länge sedan jag var sjuk. Ja, på det viset alltså. Rent mentalt så är ju alltid tillståndet kritiskt.

Valdemar, min ständiga följeslagare, begav sig genast till apoteket i stan, på snömoddiga, oplogade vägar, för att inhandla diverse medikamenter till mig, den hostskrällande varelsen. Han kom hem med en hostmedicin som konstigt nog skulle vara bra både mot torrhosta och slemhosta. Hurra, ropade jag glatt och hällde genast upp en liten slurk och hivade i mig det. Och höll på att sätta hela medicindosen i halsen (men det var välan också meningen, eller?) för fy sjutton, vad det smakade illa. Det var länge sedan som jag inmundigat någon hostmedicin över huvud taget men minnet av att hostmediciner ska smaka lakrits satt som berg i huvudet. Men definitivt inte den här...

Lite socker i botten...

Jag läste på flaskan och fick reda på att medicinen innehöll timjan och, ja, det var minsann inget som någon kunnat missa. Kan lova att det var ett rejält knippe med timjan som dom pressat ner i den flaskan. Men dagarna gick och jag tog lydigt min hostmedicin och trots att jag nattetid hostade ikapp med Valdemars snarkande så avtog hostandet markant.

Konstigt med sådana här all-round- mediciner som kan bota både det ena och det andra, egentligen, hur kan dom vara bra för nästan allt? Fast det är ju ganska smart och möjligen ekonomiskt försvarbart. Finns det ett miljötänk eller är medicinerna så starka så vissa substanser följer med, på ett eller annat sätt, ut i naturen.

...så går medicinen ner...

Men det där var ju Pippi Långstrumps redan inne på för många år sedan. När hon gick in på apoteket och ville ha en "meducin som är bra för sjukdom". Hon tänkte sig något för kikhosta, skoskav, ont i magen, skit mellan tårna och liksom lite av varje.

Jag tycker mig höra att Valdemar nu startat upp en likartad hosta. Men det är inga som helst problem, det blir bara att dra in till den stora staden och köpa på oss några fler flaskor hostmedicin. Och skulle det bli en slurk över så häller vi den bara i köttgrytan till helgen. En liten touch av timjan sitter väl aldrig fel...

Hemlagat...

Hur gott är det inte med hemlagat? Får i kål, inlagd strömming eller varför inte kokt falukorv med pepparrotssås...
 

Eller också så ringer man närmaste pizzeria och beställer en kebabrulle. Ett minimum av disk, inget stekos och minsta möjliga ansträngning...

Riktigt gott och närande... bara att skära upp och glufsa i sej...
 

Det är man värd så här dagen efter en helg i curlingens tecken. Nu kan man lägga sej ner på soffan och vila sin gamla, trötta och ömmande kropp... hade ingen aning om att jag hade så många vilande muskler...

Kulturtanten

Kulturtant på hal is...

Då var det äntligen dags. Det var ju faktiskt ett tag sedan som jag tackade ja till den här tävlingen, tror att det var i november 2014. Tyckte då att det inte var så farligt för denna tävling skulle ju inte gå av stapeln förrän i januari 2015, alltså nästa år. Och hur mycket skulle man inte hinna träna före det, tänkte jag i mitt stilla sinne. Trodde jag, ja...
 

 

Helt plötsligt var dagen inne och inte en enda vända hade jag tagit i curlinghallen. Inga problem, tänkte väl jag...man får lita på gamla meriter, deltagande lagkamrater och ett positivt och glatt humör.

Bara att dra in magen, ta på curlingstassen och greppa kvasten. Tur att det är ganska kylslaget på isen så att alla hysteriska frossbrytningar och nervösa svettningar inte skulle märkas så tydligt och skulle dom göra det ändå så kunde man bara skylla på kärringproblem...

Tur i oturen att man i alla fall tränat på att halka fram på glashala vägar dom sista veckorna och se bara så omtänksam curlinghallens vaktmästare varit och ställt fram hela fredagsstädningskitet så man kunde luta sig mot kvastarna för att förhindra vurpor på isen...

Men nästa gång så tar jag nog med en hink med sand så jag kan grusa på isen ordentligt. Hur det gick, kanske någon undrar? Alla kan inte vinna men huvudsaken är att man gör sitt bästa...vilket jag faktiskt gjorde...

                                            Kulturtanten

Kors och kryss...

Vardag som helg som kliver jag upp i ottan. Likaså denna lördag. Tänder i spisen och sätter på kaffehurran. Skruvar på radioapparaten och slår mig ner på kökssoffan. Nu väntar Lördag med Lisa, ja, Syrén alltså och lite senare Ring så spelar vi. Försöker verkligen svara på frågorna, sliter mitt hår och hoppar och skriker, men måste väl i sanningens namn säga att om jag, mot förmodan, löser någon fråga så är det endast tack vare ledtrådarna.

Mellan Lisa Syrén och Melodikrysset kan man softa en stund då det är något jobbigt barnprogram som man helst vill slippa. Man kan surfa runt bland bloggarna, skvätta i ännu en kopp kaffe och ha det riktigt bra trots att man hör hur Valdemar drar timmerstockar, allt vad han kan, uppe på vinden.

Samtidigt med kämpandet med Melodikrysset så försökte jag också lösa senaste numret av Lands ena korsord. Och så klart så kom googlandet i gång.

Musikfråga, snabbgoogling, korsordsbesvär, snabbgoogling. Ska sanningen fram så rycker Valdemar in och ger pigga tips på både det ena och det andra, ja, om han vaknat förstås.

Den här lördagen tror jag mig ha fixat Melodikrysset och har bara några futtiga ord kvar på korsordet. Hittar man inget ord som passar måste man vara smart och konstruera lämpliga ord som lätt passar in bland rutor och bokstäver. Man är väl inte tappad bakom en vagn heller...

Vill bara säga några ord om tidningen Land, denna spännande avisa som frestar med hur man nosar upp en vit hare, beskriver hur man får liv i en K-märkt pissoar, hur man bakar sötsaker på stenåldersvis och hur man gör en "Swedish torch". Saker som man bara måste ha vetskap om...

Måste väl bara tillägga att vi tillverkat och njutit av åtskilliga Swedisha torchos hela vintern. Visserligen bor vi ute i skogen och är hopplösa lantisar men en och annan nyhet snappar vi ändock upp...tro´t eller ej...

Brottsförebyggande åtgärder...

Vi har under en längre tid drabbats av inbrott och vandalisering i vårt nya fina kök. Inbrotten sker under dagtid då Mannen och jag befinner oss på arbetet. Vi har nu försökt att säkra skåp och lådor...

Säkring av brödskåpet sker med hjälp av ett knippe blompinnar. 

En bambukäpp försvårar för soptjuven att rumstera om bland sopkassar, juicetetror, majsburkar och urklämda kaviartuber...

För att hindra tjuven från att länsa våra skafferilådor har vi använt oss av ett långt skohorn. En mycket effektiv anordning för tillfället.

Men hur länge till kan vi känna oss säkra? Vi vet att mästertjuven likt gäddan står i vassen och lurar och håller på som bäst med att räkna ut hur man tar sig förbi dessa hinder...

Ett lappkast mer eller mindre...

Så vaknade man upp efter ett helt dygns intensivt snöande. Valdemar kastade sig ut direkt i pyjamasen för att rycka igång apparaten. Fast det där är inte alls sant, för först i halv niotaget behagade karln vakna upp och masa sig ner för vindstrappan. Det var i stället jag som var uppe med tuppen och i det svarta vintermörkret skottade jag av gårdsplanen och sopade av trappen.

 

Det finns inget som Valdemar hellre vill göra än att gå där och slunga snö.

 

Nu när han blivit pensionär så tar han snällt på sig ordentligt med kläder. Termobyxor med långkalsonger med flossad insida under(eller om det var utsidan som var flossad). Yllehalsduk och reklam mössa.

 

Jag skottade vägen till boden och vedboden och passade på att baxa ut skidorna. Man hade ju hört att snön skulle fortsätta falla fram till kvällen och tänkte som så att ett litet skidspår skulle man välan kunna köra upp.

Inga nya skapelser alls. Nej, dessa stabila skidor har stått i boden i åratal. Kanske dom till och med fanns här för hundra år sedan när vår familj kom till gården. Det kanske inte direkt är Gustav Vasas skidor men jag kan slå mig i backen på att han hade samma skidleverantör. Rejäla skidor som definitivt inte bryts itu ens under intensiv lappkastträning.

Skidbindslen av äkta järn och trugorna på stavarna med rejäla läderremmar skulle kunna användas som snöskor i det snörika Sibirien. Inget plast eller slit och släng här heller. Det känns som om jag hänger på den trenden för mina "nya" skidor har redan 29 år på nacken, fast inte särskilt slitna faktiskt. Ja, tänk vad åren går...

                                  Lilla gummann

Sådan mor sådan dotter...

Vi i familjen har ju konstaterat att Kulturtanten har en otrolig likhet med vår kära Mamma Gertrud. Ja, likheten är så makalös att man riktigt hoppar till. När Kulturttanten slänger på sig Mammas gamla hemstickade, blå väst, med fastsydd ficka så att ett par välstrukna tygnäsdukar kunde finna sin rätta plats, tror man nästan att det är Mamma Gertrud trots att hon nu varit borta i snart fem år. Vi har också uppmärksammat släktskapet, så till den milda grad, att Kulturtanten också är en nästan exakt kopia av Mormor Karin och Moster Britt. Ja, minsann, olika falla ödets lotter...

Kulturtanten har ju också begåvats med alla Mammas talanger vad det gäller hantverk, hemslöjd, växtodling och matlagning vilket i åratal har glatt alla oss andra. Men nu på senare år har jag liksom spurtat ifatt. Inte i fråga om matlagning, absolut inte, men jag har ju fått lite mer kött på benen vad det gäller virkning och stickning.

Ja, för vem är det inte nu som sitter och klirrar med strumpstickorna eller virkar estniska flätor (fast dom kanske man stickar?) eller sysslar med picotvirkning så det står härliga till, om inte jag, i alldeles egen hög person. Korgar och skåp fullkomligt översvämmas av raggsockor, virkade stjärnor och hjärtan och så då nu nytillskotten, ljusvärmarna, som blivit så otroligt uppskattade även i finare kretsar.

Häromdagen så började jag till och med  försöka med Mamma Gertruds paradnummer - dom virkade grytlapparna. Rejäla med dubbelt bomullsgarn. Mycket smakfulla och mycket användbara. Mamma virkade grytlappar så virkkroken riktigt glödde och alla i släkten tilldelades varsina två lappar, allt från brorsbarns svärföräldrar, bryllingskusinernas grannar och till och med hemtjänstens gamla barndomskamrater.

Anledning till att jag startade upp detta projekt var att jag råkade/lyckades bränna upp en på spisplattan och jag är välan inte sämre än att jag kunde nytillverka en. Fast inte så lätt som jag trodde. Utan beskrivning blev kaffelapparna väldans volangaktiga och ganska lika dom lappar som jag skapade redan i syslöjden i slutet på sextiotalet. Hade jag verkligen inte kommit längre i utvecklingen, va?

Jorå, denna gången repade jag helt lugnt upp den vågiga grytlappen och började om från början. Här var det inte fråga om några hysteriska anfall eller ens den minsta tillstymmelse till kökssaxattacker heller. "Jösses" tänkte jag för mig själv, "vad jag har blivit lik min Mor" så tog jag en slurk kaffe, la in en vedklabb i spisen och startade upp kaffelappsvirkningen ännu en gång...

                                  Lilla gummann