Trots frosten...

Reflexväst, långkalsonger och sittdyna det är Lilla gummann i ett nötskal...

Med mössan käckt på svaj...

Yoghurthinken fylls sakta men säkert...

...och hon plockar och plockar, längre och längre bort...

Hon syns dock på långt håll tack vare den självlysande och reflekterande västen...

Men oopps, där försvann hon...

Tur att tranbärshinken stod kvar...

Husmorstips i juletider...

Pepparkakor - ett måste för varje ansvarsfull husmor...här kommer ett litet tips; snabbt, gott och lätt:

Ta fram den antika kakburken och skaka ur dom värsta kaksmulorna...

Åk till närmsta lanthandel och inhandla pepparkakor av bästa sort...

Fyll den gamla kakburken till bredden av delikata julkakor...

...och vips är årets pepparkaksbak fullbordat... 

Möbeltapetserare av rang...

Den gamla fåtöljen skulle kläs om och möbeltyget var redan inköpt, faktiskt legat och gottat till sig i garderoben i drygt 1½ år. Det djurinspirerade tyget som suttit på i åtskilliga år hade gjort sitt för länge, länge sedan. Detta mönster har varit både oberäkneligt och ostrukturerat och hade definitivt inte gjort mina svaga nerver starkare genom årens gång. Snarare tvärtom faktiskt...

Jag brukar i vanliga fall köra möbelklädning på kort tid á la Lilla gummann.

• klipp till det nya tyget på en höft
• bred ut tyget över möbeln och svep om så allt liksom döljs
• ladda häftpistolen och gå loss på möbeln, ju fler stift desto bättre, ös på bara. Tidsmässigt klart på en kvart, tjugo minuter...

Denna gång lade Valdemar sig i själva möbelklädandet. Vilket jag hade befarat med oerhörd fasa. Nu skulle plötsligt hela fåtöljen skruvas isär in till minsta molekyl, nästan. Allt gammal tyg skulle slitas loss (flera lager måste jag erkänna, hehehe) och så göra mallar, klippa till, sicksacka, nålas, provas, göra småändringar och så äntligen var det dags att sy klädseln.

Vid den här tidpunkten var jag hispig som ett asplöv och uttråkad så till den milda grad och ville bara förkorta tragglandet genom att starta upp häftpistolskjutandet. Men jag stod tålmodigt kvar och insöp ännu fler pigga smådetaljer som till exempel hur man eliminerar riskerna med att få veck. Precis som om några futtiga veck skulle göra något...

 

Valdemar sträckte och drog intensivt i tyget och grinade illa när han tyckte att mönsterpassningen var något oklar.

 

 

Med facit i hand kunde även jag konstatera att den omklädda fåtöljen blivit som ny. För att förstärka mysgraden så slängde vi på en gosig fårskinnsfäll. Ikväll får vi slåss om vem som tar första plats i denna utomordentligt välklädda sittmöbel. Förresten så återstår en fåtölj men den dagen den ska kläs om då tror jag att jag tar ut en kompdag...för säkerhets skull...

Det strålar en stjärna...

Jag bestämde mig för att julpyssla liksom lite mer överkurs än vad jag brukar göra. Ja, annars är det ju bara (bara?) kottar, stenar, ris och pinnar och sådant, Ni vet...

Jag slog på stort och inhandlade ett gäng guldpapper och letade så upp en superlätt stjärnbeskrivning på nätet. Jag smorde mig omsorgsfullt med lypsyl, gnuggade händerna och slog några rejäla åkarbrasor för att värma upp mig och så kunde jag äntligen skrida till verket.

Och så började jag vika. Över, under, framför och bakom, "gör en mjuk böj på remsan och vik under och dra så igenom". Hm, hur lätt är det, kan man fråga sig? Det fanns inget att vika under och definitivt inget att dra igenom. Remsorna böjde sig och ville inte gå min väg. Flera gånger bröt jag ihop. Fick slänga allt i sophinken och sedan ligga på kökssoffan med kalla handdukar på huvudet och försöka samla mig.

Nästa dag gjorde jag nya försök men jag fick liksom inte till det hur jag än försökte. Jag slet mitt hår och både hoppade och skrek. Tänkte för mig själv att här blir det inga vackra, glänsande, fullkomligt underbara julstjärnor gjorda...

 

Så plötsligt kom jag på hur man skulle göra. Jösses, vad lätt, nästan som en ren baggis. Nu rinner det guldstjärnor ur händerna i parti och minut. Vilken stjärna man egentligen är...

En rostig, halvsmetig oljekanna...

Så här års när man håller på att julpyntar som bäst känner man kanske en liten önskan om att införskaffa sig något nytt och piggt för att förgylla tillvaron. Så vad gör man då?

Sliter av sig storvästen och sparkar av sig stövlarna och ikläder sig stadsstassen och far iväg och handlar både det ena och det andra för dyra pengar?

Tok heller, man tar en tur i bodar och loge och söker med både ljus och lykta efter något intressant. Jag behövde inte leta länge innan jag råkade på en alldeles unik oljekanna. Lite halvrostig och halvsmetig av gammal olja men i mina ögon en alldeles underbar tingest.

Jag piggade upp kannan med lite röda band och enris. Resultatet blev som väntat helt till belåtenhet. Vilket ljushuvud man ändå är...

I´m dreaming...

...of a white Christmas... skrålas det lite här och där inför den kommande storhelgen...

Men inte hos oss... Nej, vi har en rosa dröm...

Skära, rosa och cerisa kulor i en vild symfoni. 

Rosa julstjärnor i olika nyanser...

En helt underbar skär glitterren... 

Nu är det bara att plocka ner alla silverkulor från vinden och tillverka rosa smällkarameller, flätade hjärtan och hugga gran (här kanske man kan få hjälp av expertisen på gården, Lilla gummann och Valdemar). Men dom skära elefanterna hoppar vi nog över...

Ja, se det var mig en redig gran...

Jag skulle göra några granriskransar som liksom på beställning. "Jodå, inga problem, jag hinner lätt göra dom klara till på tisdag..." hörde jag mig själv säga och blev ruskigt förvånad, faktiskt.

Hade jag kollat så att jag hade kransstommar så det räckte? Nejnej...
Hade jag verkligen hittat den braiga gröna tråden som är så lättarbetad? Absolut inte...
Hade jag möjligen fint granris hemdraget från skogen? Tok heller...

Så klart blev Valdemar involverad i projektet. Var han intresserad över huvud taget? Inte direkt men han följde motvilligt med, dragen från arbetet med fönstersmygarna i det kommande badrummet. Han jobbar ju liksom från grunden med fullständig koncentration och fullkomlig noggrannhet ända ner till nanomillimetern.

Valdemar greppade lite irriterat en bågsåg i boden och så travade vi iväg. Han hade nog hoppats på några mesiga smågranar i skogskanten men ack, vad han bedrog sig. Jag hade redan i tanken sett ut en lämplig gran med synnerligen fint ris som jag spanat på hela hösten. Visst, den låg rätt långt bort och när vi skulle börja såga så hade han råkat få med sig en helt slö såg som verkligen inte tog ett skit. Jag fick halvspringa hem i snön för att hämta en annan såg medan Valdemar stod och hängde uttråkad mot den uschliga granen.

I ett huj sågades granen ner och det var först nu jag insåg hur himla stor den var. Stammen var grövre än en oxe och när vi skulle dra hem granen så kunde vi knappt rubba den. Vi drog och vi slet och dessutom med varsin irriterande bågsåg hängandes över axeln. Tjugo steg och sen vila. Tjugo steg och sen vila. Men hem kom granen. Valdemar flåsade som en ångmaskin, den större modellen medan jag andades som en medelstor sådan. Hade Valdemar vetat att granen var 35 meter hög och vägde minst 500 kilo då hade han aldrig någonsin velat hjälpa till. Men det gäller bara hur man lägger fram sina förslag...

Och nu har jag granris till två kransar per gård i hela två socknar...inte illa alls...