Skyskåp...

Äntligen har dagen kommit då det är dags att plocka fram de gamla byråerna. Inköpta för länge sedan i grannstaden.

Det var kärlek på direkt, dom byråerna ska jag ha. Och så köpte jag dom. Mannen var kanske inte lika överväldigad som jag då han frågade, "Vad ska du ha i dom där?" Men idag känner han stor glädje och tacksamhet att få ynnesten att iordningställa denna skapelsen...

Om man ställer den ena möbel uppe på den andra så, voila får man ett skyskåp...

Tänk så mycket saker det kommer att rymmas i denna lådrika anordning. Ordning och reda får vi se fram emot.

Hjulen är förstås köpta på Jula...

Nu är det bara att rulla igång...

En djupdykning i alla förråd, skåp, och garderober för att ta fram alla undanställda syprylar. Allt kommer att få plats i lådorna. Till att börja med skyttlarna, påtgumman och givetvis den lilla fingerborgen från Niagarafallet... Den som spar han har alla gamla saker kvar...

Köp en lupin annars får du en snyting...

Milda makter, nu säljer dom lupiner i kruka på blomsterhandeln. Och till vilket pris då, kan man undra? Jo, 179 kronor...

Man kan bara konstatera att framtiden ser ljus ut för oss hemma på logen. Vi har nästan två hela åkrar full med lupiner. Folk vallfärdar från fjärran land för att få skåda dess blomning. En del stiger till och med ur bilen för att plocka en bukett...till alla i hela deras släkt...verkar det som. Andra har stora grepar och spadar och gräver upp stora områden för att få hela bakluckan full av lupinblommor med rötter och allt.

Tror att vi ska börja med självplockning. Vad kan man ta för en bukett? Eller ännu bättre sälja lupiner i kruka. Det skulle välan inte sitta fel...vi skulle kunna kalla lupinerna för Arséne Lupin, Ni minns väl gentlemannatjuven som tv-serie på det ljuva 70-talet...det gäller att ligga rätt i tiden...

Så reste vi tältet...

Har det kommit indianer till byn? Ska det möjligen bli cirkus? Eller är det bara en vanlig lappkåta?

Nej, nej, tältpinnarna är visserligen resta mot skyn på gammalt traditionellt sätt men ingen duk kommer någonsin täcka det här tältet. Det är humlen som kommer att växa upp och förhoppningsvis förgylla vår tillvaro.

Andra envisas med att tjata om hur lätt och snabbt humlerankorna klättrar upp på dess stöd. Decimeter efter decimeter. Men inte mina heller. Dom växer, jodå, så långt är dom med men inte sjutton slingrar dom upp sig mot humlestörarna frivilligt heller. Jag får helt enkelt stå där och vakta. Linda upp rankorna mot pinnarna för att i nästa stund hitta dom nedhalkade på marken. Man får riktigt ta i med hårdhandskarna för att få dom dit man vill.

 

Det finns liksom lite att göra då jag, som den stolle jag är, har planterat humle både lite här och där. Allt från stupet uppe vid dasset, i barnens gamla sandlåda, runt alla gamla, trötta äppelträd och så till det här stenröset. Det finns tre växtarter som verkligen tilltalar mig och som jag dessutom är synnerligen bra på och det är humle, nässlor och kirskål. Inte illa va?

Pelargongroda...

Pelargonerna frodas och ser ut som en liten trevlig djungel.

Mesta tiden går åt till att kånka krukorna fram och tillbaka om dagarna. Sol ute krukor ut, regn ute krukor in...

Hoppsan, det ser ut som om vi har fått ohyra bland pelargonerna...

Näe, bara en äkta grodprins som söker fru...

Från fågelbord till bibo...

"I dag ska vi göra ett bibo" sa Lilla gummann käckt 

och snöt sig i näven.

"Vi tar det här värdelösa fågelbordet och bygger om". Någon nappade omedelbart och gav sig i kast med projektet.

Det var bara att riva fram bambukäpparna och de gamla hederliga redskapen vars sista förbrukningsdag gått ut för många herrans år sedan.

Noggrann okulärbesiktning av konstruktionen.

Bara att såga på eller av. Se sån stil hon har... och då menar vi inte sågen utan benföringen... inte ett surben i sikte...

Blod, svett och tårar... 

Bara ett litet skrapsår inget att hänga läpp över...

Se, då var det hög tid för inflyttning i den nya bostaden.

Hur annonserar man om att det finns lediga rum i ett bibo... 

kanske i bilagan...

Maskrosbarn...

Vi som vill upp... man låter väl inte ett lager asfalt hindra sig.

Maskrosbarn blir stora, starka driftiga och kan klara sig själva.

 Varför blev man inte maskros...

Som hugget i sten...eller när trädgårdsstajling är som bäst...

Inför Valdemars husförsäljning så la jag ner många, långa timmar för att försöka lyfta trädgården ett snäpp. När jag, en dag, ursinnigt började dra och slita i rötter, kirskål och annat ogräsgrönt så uppenbarades helt plötsligt en fin berghäll. Den hade nog inte sett dagens ljus sedan början på 1900-talet. Fick jag för mig i alla fall.

Jag räfsade, krattade och sopade hällen riktigt fin. En och annan granne tittade fram bakom redskapsbodar och skottkärror där dom låg på knä och nagelsaxklippte sina perfekta, kirskålsbefriade gräsmattor. Dom undrade säkert vad den konstiga människan höll på med, ja, jag alltså.

Genast startade funderingarna på hur jag skulle kunna göra liksom en installation för att pigga upp den för övrigt ganska tillintetsägande trädgården. Jag drog mig till minnes att jag hade sett en stor, rund, fin sten nere vid garageuppfarten och vad kan man inte göra med en sten, så säg!

Jag rusade omedelbart dit och greppade tag i stenuslingen med mina bara händer och så började den långa resan. Jag baxade, rullade och kämpade som ett djur för att få fram stenen till andra sidan trädgården. Jag hann bara få stenen på plats högst uppe på berghällen och jag insåg direkt hur rätt allting blev.

I vilket fall som helst så lät resultatet snart visa sig...huset blev sålt på bara ett par dagar...och även om jag lade sten på bördan så kan man ju lätt säga att man fick lön för mödan...