Samling i Engelska parken...

En solig vårdag samlades vi, hela familjen, i Engelska parken...

Men, vem är den mystiske figuren i mitten? Är det möjligen Fantomen eller en utklädd grävling? 

Vi tände på med späntstickor och björknäver...

Pinnbrödet hade en rykande åtgång... Svart, svartare eller svartast...

Sen blev det korvarnas ljuva tid...

Och mitt bland korvar, bröd och sol njöt vår Pärla...

Bär ner mej till sjön...

Nu har isen nästan gått upp...

Närmast stranden är det öppet hav...

Böljan den blå ser så lockande ut...

...då slänger sig Kulturtanten ner i spat med lust och fägring stor...

Glad Påsk på er alla...

Tillbaka välbehållen från Blåkulla tack vare en äggstra skyddande hjälm...

God fortsättning på Påsken önskar vi hemma på logen...

En dag på stranden...

På väg mot välkänt, nyhugget och bäverinvaderat utflyktsmål...

Med bästa kånken från 1900-talet...

Värsta autoban ner till stranden...

Inget bad idag, mest på grund av att vi inte lyckades få ner badtermometern...annars så...

Lilla gummanns allra bästa matsäckstrunk....

Här alla samlade i den nyanlagda Engelska parken...

Termosar till Stora syster och Lilla syster...

Den inplastade hunden ser ut att yla mot skyn men i själva verket väntar Pärlan på den efterlängtade bullen... Denna dagen ett liv...

En tur med båten...

Vi satt nere på badön och fikade och invigde högtidligt den nya grillplatsen. Den stora bäverfallna aspen hade nämligen fått sätta livet till och delats på fyra och med traktorns hjälp lyckades vi baxa fram dom mastodonta stockarna till en perfekt formation. Den sittplatsen blev extremt väl tilltagen och vi skulle lätt kunna bjuda in två plutoner eller än bättre, tre busslaster med japanska turister...

Solen sken, fåglarna kvittrade och jag sköljde ner den sista smörgåsbiten med kaffet. Vi hade läst i tidningen på morgonen om att det redan var vår på västkusten och plötsligt blev jag på topphumör och kom på en briljant idé. "Hörru, Valdemar, vetja om vi skulle ta en tur med den gamla, skruttiga båten?"

Valdemar sken upp och småsprang upp till den gistna plastbåten som verkligen sett sina bättre dagar. Vi förberedde farkosten, spände på oss flytvästarna och så var det dags...

 

Valdemar drog den trogna gamla båten till den sista vilan...

 

 

Som en enda stor jättepulka, den slängde, hoppade och guppade och jag skrattade högt av glädje...varför har ingen kommit på detta förut?

Glad i hatten...

Som ett troget fan följer jag Sveriges mästerkock varje vecka och därtill alla repriser. Inte så mycket för maten utan för att kolla in hattar och mössor. Man kan ju inbilla sig att om man håller på med mat så har man kockmössan på för att eliminera risken att råka få ner hårstrån i maten. Men vad får man se? En man med stråhatt, en med rejäl yllemössa och så en med en rottingsits på huvudet. Inte ett spår av kockmössor faktiskt...

Mamma Gertrud var ju en hejare i köket och hon var väldigt noga med vad man hade på sig när man skulle baka eller laga mat. Det hade hon lärt sig under hushållsutbildningen på folkhögskolan i unga år. Ett rejält huckle på huvudet och så skulle man vara nitiskt noga med att få in allt hår under tyget.  

Så skulle man därtill borsta av sig med klädborsten så inga ostyriga hårstrån skulle finnas kvar. Hon tog alltid på sig bak-rocken när tårtor och kakor skulle bakas. Kulturtanten hade faktiskt den stora glädjen att ärva bak-rocken efter Mamma Gertrud medan jag fick hålla till godo med ett rostfritt litermått. Men det ska väl tilläggas att jag dock följer i Mammas fotspår och alltid knyter hucklet på huvudet...se så fin man är...

Vilket drag...

Arbetet med att ta rätt på lövträden ute på badön fortskrider. Nu har dock isen så gott som givit upp så ingen traktor kan ta sig ner till ön. Men inte ger vi upp för det heller. Jag förslog att vi helt rått skulle dra fram den gamla slaktkälken och med den frakta över veden. Valdemar slog sig för knäna och skrattade och skrockade. Han ropade: "Nej, jag tror att nu går skam på torra land. Slaktkälken??? Frakta över veden? Över min döda kropp!"

En dag när Valdemar hade viktiga och brådskande ärenden inne i stan så slog jag till. Jag rusade upp till lidret och där under såskäppor, några fiskenät och en gammal sädestunna fann jag den. Den gamla, men ack, så kära, slaktkälken...

Jag drog med mig den till ön och så lassade jag på och spände dragrepet runt magen och så satte jag fart över den svaga isen. Jag kan bara säga att det gick alldeles utmärkt. Lass efter lass drogs över isen och vedtraven på åkern växte. Sakta men säkert...

Nu för tiden drar vi slaktkälken fram och tillbaka hela dagarna. Ja, "vi" sa jag och det stämmer till hundra procent. Valdemar och jag löper som galningar över den opålitliga isen. Han skrattar och är på ett strålande humör. Med jämna mellanrum torkar han svetten ur pannan och frustar fram: "Vilken rackarn´s tur att jag kom på det här med slaktkälken..."

 

Jag ler i tysthet bakom den malätna fuskpolon...