Men nu tar vi nämligen reda på efter bäverns framfart i skogarna. Nu har han, eller någon annan ur hans trevliga och sympatiska familj, bytt boende och flyttat ner till bäcken och där gnagt ner en hel drös med stora björkar.
Då gårdens vedsläde sett sina bättre dagar så fick vi snabbt filura ut en annan lösning. Vi tänkte så det knakade men kom till slut fram till att: "Vi tar så klart den gamla släpkärran och drar ner till bäcken." Skogsvägen är nog tillräckligt bred och lämplig för släpkärrskörande. Och så spände vi för Terriern, ja, traktorn, alltså...
Det knakade oroväckande i den ålderdomliga träkärran där den skumpade fram över stenar och rötter men egentligen gick det ju alldeles strålande bra. Vi fick hem veden och riggade så upp kapmaskinen. Bara liksom haka fast motorsågen på ställningen, på med stockarna och så bara fotgasa. Ett enkelt och rogivande jobb. Valdemar hämtade material och jag trampade på gasen...
Så klöv vi upp efter varje lass för att liksom få variation i arbetet. Vi använde den som vi kallar "tantklyven" som i vanliga fall en synnerligen sävlig och tämligen trög apparat men är man två som jobbar tillsammans så går det i flygande fläng.
Framåt halv sex när vi jobbat oavbrutet sedan strax före nio på morgonen, bortsett från en hastig lunch bestående av en tallrik havregrynsgröt med tranbärssylt, kände hela ens lekamen verkligen av dagens arbete. Valdemar närapå vacklade ner i det djupa diket på grund av hunger, svaghet och obalans. Jag hängde utmattad och genomsvettig rätt över vedklyven...
Vi hade ju delat upp arbetet rättvist. Så klart...Valdemar bar och släpade all tungt och jag skötte maskineriet. Med bravur måste jag erkänna...Jag kunde stå där vid klyven, titta ut över nejden, njuta av tystnaden inne i hörselskydden och så ibland nynna på gamla, klämmiga slagdängor från sextio-talet. Och så då bara hålla ner vredet och trycka på knappen för att få klyven att jobba. Verkar lätt och simpelt, kanske någon intelligensbefriad person tycker? Men Ni skulle bara veta hur stelt och svagt ett typiskt vedklyvsfinger kan kännas efter en hel dags arbete...Man har ju hört till leda om musarmar, datorknän och tennisarmbågar men jag har helt ärligt utvecklat ett "vedklyvsfinger" Kanske inget ord som använts i folkmun direkt...men någon gång ska väl vara den första...
Sitter här och ler över er underbara energi! Ta hand om vedklyvsfingret nu och vila ut ordentligt i helgen! Hoppas att jag får ny bloggenergi själv också.. Det har liksom inte hunnits med på sista tiden.
SvaraRaderaKram från Mormorstorp
Tack för det! Jag har lite otur med mina fingrar faktiskt. Mer om det en annan dag. Jag hoppas att Din bloggenergi kommer tillbaka...
RaderaNu får du låta veklyvarfingret vila lite och pyssla om din Valdemar efter väl förrättat värv :) I vårt förra hus skötte braskaminen en del av uppvärmningen och då var det ett himla jobb med kapning, klyvning och stapling av ved. För att inte tala om allt bärande från vedförrådet till garaget till braskaminen. När vi flyttade in i vårt nuvarande illa röda hus satte vi in bergvärme och jag måste säga att jag inte saknar vedhanteringen ett endaste dugg.....däremot saknar jag ibland att kunna tända en mysbrasa i en braskamin så vi planerar att sätta in en sån framöver, men kapande och klyvande behöver vi inte ägna oss åt på ett tag för vi har torkad fin ved på lager som bara väntar på att eldas upp.
SvaraRaderaHa en lugn och fin fredag :)
Birgitta
Arbetet med veden är som terapi för mig. Känner jag mig deppad går jag bara ut på vedbacken och klyver några vedkubbar och man genast bättre...fast vist är det ett slit med veden...
RaderaJag är också förtjust i vedhanteringen, åtminstone det där att klyva och bära in till spisarna. Men vi köper färdigkluven ved och ska stapla den i bon före midsommar och DET är straffarbete! Men ibland behövs finare kluvna trän och det är då vedkapen kommer till pass. Fast jag använder tumme tror jag!
SvaraRaderaJa, just det, om jag jobbar många timmar måste jag alternera så man inte bryter ihop...
Radera