På hal is i Kanada VM-start

Nu har vi tagit oss österut, med detta lilla plan, och befinner oss i Fredericton. Tog så lång tid att lyfta så jag trodde vi skulle köra längs marken hela vägen från Toronto till Fredericton. Men upp i luften tog vi oss och fram kom vi.

 

 

     Vi bor i ett fantastiskt viktorianskt bed and breakfast. Rosor, rosor och gamla möbler, helt ljuvligt. Till och med vår frukostvärdinna heter Rose.

Idag har gubbarna tränat på VM-banorna.  

 

I morgon börjar det på riktigt. Då är det VM-start. Klockan 8.30 börjar första matchen den mot Nederländerna och på eftermiddagen är det dags att möta Danmark. Så nu är det bara att ladda om men först blir det välkomstparty...

Dass - loppet

Vi hade ju absolut inga som helst moderniteter installerade i vårt gamla, dragiga hus. Tvätt och diskvatten hämtades från pumpen vid lagården och dricksvattnet hämtade vi från källan vid smedjan. Mamma fick slita och släpa. Och man fick också lära sig att hushålla med vattnet. Alltid stod det minst en bunke med vatten på vedspisen. Till tvättvatten. Till diskvatten.

Ingen toalett hade vi inomhus. Nej, vi fick hålla till godo med utedasset och det gick ju alldeles utmärkt. I varje fall under den ljusa delen av året. Men när det blev mörkt och otäckt ute, hujeda mig för att gå dit. Själv tordes man ju inte stega ut så det blev till att försöka få med systern ut. Oftast var hon ju hygglig och följde med.

Så travade vi iväg i den evinnerliga snöstormens kalla vindar.  Eller höstens iskalla spöregn. I totalt kolmörker, för vi slösade minsann inte med några utelampor hemma hos oss heller. Tok heller, hade man tur fick man tag på en gammal ficklampa som lyste med en svag, flämtade "låga".

Promenaden dit var egentligen inget problem. Och eftersom det fanns två hål (fjöl) på dasset så kunde vi sitta där tillsammans. Det farliga var vägen från dasset in till huset. Jag visste att systern visste, och systern visste att jag visste, att när som helst skulle dass-loppet starta. Denna otäcka tävling gick ut på att man skulle springa så fort som möjligt upp på gården. Eftersom jag var så liten och så mesig så var det ju alltid jag som kom sist.

Det som jag alltid tänkte på var när man gick eller sprang förbi lidret (liret) det var att nu kommer det nog något läskigt spöke ut. Lirsdörrarna gick ju inte ända ner till marken. Utan det blev en cirka 30 centimeters stor lucka och där trodde jag att det kunde komma ut långa, svarta, håriga armar som lätt skulle kunna få tag på en och sen dra in en in till mörkret inne i liret. Det var så otäckt att man knappt orkade tänka på det.

Alltså, vi gick tillsammans från dasset och sedan lagom vid lirsdörrarna på baksidan började systern springa. Och den ungen var snabb, det ska ni veta. Och jag som var lite trög i starten blev liksom ensam där bakom liret. I mörkret, ensam med dom fruktansvärda spökena. Jag skrek och jag grät. Och försökte springa det allra fortaste jag bara kunde. Systern hann så klart först in. Jag kunde bara hoppas att hon inte skulle hålla för dörren för jag ville av hela mitt klappande hjärta komma in och räddas från spöken och otäcka långa, svarta lirsdörrsarmar.

Det positiva med att hela barndomen ha suttit på det iskalla utedasset var att man aldrig någonsin drabbades av urinvägsinfektioner eller blåskatarr i det fortsatta livet. Ett toabesök i 24 graders kyla, gjorde att man i princip inte ens kände att man hade en rumpa, och då inbillar jag mig att ingenting vara kallare än så.

Fast nu på ålderns höst går jag inte många meter utan att ha sittdynan i högsta hugg. Man ska ju inte sitta på kalla stenar...ni vet va?

Plötsligt händer det...

Sex dagar har gått. Ja, som hundvaktare. Men lilla Lilla gummann, hur är det med dig?  Du som inte får resa runt i världen, hänga vid Niagarafallen, kolla på gränspolisen eller vara huligan på kanadensiska hockeymatcher? Jo, tackar som frågar, man känner att man lever.

Jag minns så väl hur både Kulturtanten och Svågern stod där på knä framför mig och bedyrade hur Pärlan blivit så morgontrött med åren och sov till minst nio och halv tio på morgnarna nu för tiden. Jo, pyttsan, om det nu skulle vara som Pinocchio hade det så skulle dom där curlingtyperna gå omkring i Kanada med världshistoriens största och längsta näsor.

Nu har jag varit ute med hundskrället 04.30 fem morgnar i rad.  Men hon har dock hunnit krafsa, grymta och byta plats hundra gånger en hel timme innan dess. Det blir lätt så att man ger upp och släpar sig ur sänghalmen. Det finns liksom ingen återvändo...

Jag drar på mig termokläderna utanpå pyjamasen. På med stövlarna och reflexvästen. I med bajspåsar och lite hundgodis i fickorna. Checkar av ficklampan. Drar ner mössan ordentlig över öronen. Och så ut i 10 graders kyla. I kolmörkret. Vadå, mörkrädd, jag? Inte heller.

Så travar vi på längs den hala vägen. Vid den jättestora granen i kroken så händer det plötsligt. Det brakar till och låter som om dom kraftiga grangrenarna fullkomligt bryts i tändsticksstora småbitar. Så flaxar något makalöst stort, fruktansvärt farligt och förmodligen ruskigt folkilsket ut från granens barriga inre. Pärlan, den arga vakthunden hoppar jämfota upp i luften. Minst en meter, skulle jag tro. Jag står paralyserad av skräck. Törs inte lyfta den kraftiga ficklampan i ett försök att försvara oss. Vågar inte ens lysa efter odjuret (inte Pärlan alltså). Jag ville inte se vad det var. Kanske det var en bautastor uggla...en hungrig gam...eller livsfarlig vampyr...

Efter en trekvart är vi hemma igen. Efter en väldans rask promenad ska jag erkänna. Särskilt förbi vampyrgranen på tillbakavägen. Pärlan får lite mat. Och jag då? Är det någon idé att gå och lägga sig? Näe, jag tänder i spisen. Sätter på kaffepannan och tar en lång-lång frukost.

Hundpromenaderna avlöser varandra under dagen. Pärlan släpper mig aldrig med blicken. Känner väl att hon kan lura i mig precis vad som helst. Tänker väl som så: "Den tanten kan man få till att gå ut hur många gånger som helst.". 

Ja, om jag inte har gått ner 11 kilo fram till att Kanadaresenärerna behagar komma hem så lovar jag att äta upp min gamla hatt.

Fast jag äger ju ingen hatt...kanske den gamla reklammössan från andelsslakteriföreningen duger...förmodligen lättsmält då den är från slutet av 40-talet...mums!

På hal is i Kanada King vid gränspolisen 10 april

Jag har äntligen träffat honom, ja, eller i alla fall sett honom!! Han finns. Ja, han King vid gränspolisen. Har sett honom två dagar i sträck. Första dagen kom han och hans kollega, ridande mitt framför ögonen på mig. Se så vackert han ler. Fanns ingen som helst anledning till att ropa: Polis, polis potatisgris!

Nästa dag var en regnig och blåsig dag men King kämpade sig tappert vidare. Med sin cape och sitt svärd. Eller vad han nu hade för vapen..

 

Men var det verkligen så här han såg ut på den där filmen man såg i barndomens härliga tid?

Här är han på språng...

En karriär som kroppsbyggare...

Eller karriär är kanske att ta i. Gör man karriär så bör man väl stiga i graderna. Det gjorde inte jag. Nej, det var precis tvärtom för mig. Jag sjönk och sjönk så jag till slut hamnade på golvet. Jo, det är sant. Till stor glädje för alla de andra gymmarna.

Jag ville ju så klart prova gåbandet. Inga problem, tänkte jag, och satte fart. Ja, var man gammal idrottsflicka så kunde välan inget gå fel. Jag startade i lugn takt. Och höll i mig lite grann i början. Det gick ju riktigt skapligt faktiskt. Ja, ända till den dagen en bekant kom in och ropade till mig: Näe, men hej, är du här och tränar. Och jag mitt dumma nöt vände mig om för att se vem det var. Det skulle jag naturligtvis inte alls ha gjort. Jag tappade koncentrationen, balansen, förståndet, ja, kalla det vad du vill. Jag druttade helt enkelt i backen. Pang, bom, duns!!

Likaså var det med crosstrainern. Jag fick liksom inte ihop bentagen med armtagen. Tror nog att det till slut blev någon slags enfaldig passgång. Armträningsmaskinerna blev också fel. Jag drog dom åt fel håll. Instruktören kom rusande med ett ett rött kort i högsta hugg. Jag tyckte ju själv att det gick ganska skapligt faktiskt men så var visst inte fallet.

Nej, gymträningen var inget för mig. Jag satsar hellre på något gott att äta. Något gott att dricka. Så toppar jag det hela med att gräva ur slaskdiket eller ta ett par timmar på vedbacken. Jag får nog fundera ut några andra mer lämpade sporter för mig. För innerst inne vill man ju hålla igång. Kanske bergsklättring då vi ju har branten uppe vid dynghögen. Eller gyttjebrottning då vi har massor av dy och lera nere i sjön. Eller varför inte yxkastning? Jag kan ju träna några timmar varje dag när jag ändå hämtar ved och späntar stickor.

Inbillar mig nog att man har rätt stora möjligheter till framgång. Men då får man tänka efter riktigt ordentligt…

På hal is i Kanada Niagarafallet

Idag har vi varit riktiga turister. Bussresa till Niagarafallet. En underbar busschafför och guide som berättade om allt av värde och talade om för oss när och var vi skulle fotografera. Det var bara att hänga med. Här kommer lite bilder från vår utflykt.


Hästskofallet på den Kanadensiska sidan 

 

Brudslöjefallet på den amerikanska sidan

Träd på väg ner i forsen

Oldboysteamet,Hasse, PA, Wolger och LÅa, saknas skipper Kalle

Lunch, vad gott det var.

Våren har kommit till Niagarafallet, här kommer beviset.

På hal is i Kanada, Montreal Maples Leafs - New York Rangers

Henrik Lundqvist

Klart man måste se en hocheymatch när man är i detta hocheyns förlovade land. Så i kväll har vi sett matchen mellan Toronto Maples Leaf och New York Rangers i NHL. Vi såg Sverigegrabbarna Carl Gunnarsson och Toronto och Henrik Lundqvist och Anton Strålman i New York kämpa om vinsten. Nu släppte New York in 4 mål så Toronto vann med 4 -3 till hemmapublikens stora glädje.

Nästa gång jag kommer hit och ska se en match ska jag ha säkerhetsbältet på så jag inte riskerar att hamna i knät på åskådaren nedanför/under mig.