Premiär "Ljuva 60-tal"

Så kom äntligen dagen då vi fick återuppleva Folkets Park...

Kanske inte som vi minns det direkt men mycket vatten har runnit under broarna sen dess...

Käre tid, så länge sedan vi äntrade folkparksgolvet Lilla gummann och jag... Nu premiär på "Ljuva 60-talet"...

En bejublad föreställning i Köpings folkets park.

 

Raggar-Herman gjorde en enastående rolltolkning...

Folkparken hem ljuva hem...

Kuber och Gabriel

Ska bara springa in på loppiset...blev nästan ett maraton...

En blå Gabriel-kanna blev ett av fynden.

Därefter fyndade jag glaskuber. Lyckades få med mig fyra stycken.

Sen fanns ingen återvändo, mataffären here I come...

Ogräs eller åktur...

Rensa ogräs eller bege sej på en liten tripp? Valet var inte alls svårt må jag säga. Vi tog bilen och for iväg mot Skultuna.

Här strosade vi runt en stund och glömde alldeles bort allt ogräs som passade på att frodas obehindrat hemma i trädgården.

Vackra gamla hus och Svartån som så fint rinner genom trakten.

Ett besök på Skultuna mässingsfabriksaffär där dessa designsaxar inhandlades. Nu är det klippt...

Förberedelser inför vad som komma skall...

Här i det kulturtantska hemmet pågår det intensiva förberedelser inför kvällens match. EM-kvalmatchen i fotboll mellan, åh ena sidan Sverige åh andra sidan Danmark. Inte tal om öl, brynja och chips här heller.  

 

Nej, här åker strykbrädan, strykjärnet och 

en massa skrynklig tvätt fram. 

Frågan är hur mycket hinner Mannen stryka under två perioder fotboll? Räcker detta eller måste jag gå över till grannen och be om mera skrynkliga trasor.

Och mannen kommer antagligen att stryka med stor frenesi för att Sverige ska vinna. Skjortor, dukar, gardiner, byxor ja allt som kommer i hans väg blir släta och skrynkelfria. Man kan rent av säga att han ger järnet... Frågan är: Räcker det för att Sverige ska ta hem segern...

Jag föredrar en diamant...

Jag körde ju sönder två trädgårdsmaskiner förra veckan. Jo, just så var det. Typiskt mig, men vad ska man göra när man så himla arbetsvillig och på G som jag faktiskt är? Då får man helt enkelt vara beredd på att någon motor brinner lite då och då. Idag for dock Valdemar och jag in till stan för att titta på en ny gräsklippare.

Jag höll på att falla baklänges när jag såg dagens priser på gräsklippare. Hur i all sin dar har folk råd att köpa nya gräsklippare i parti och minut. Mina surt hopsparade, futtiga kronor som låg och skramlade i portmonnän skulle inte ens ha räckt till själva startsnöret. Självgående, självstartande och självdrift eller vad nu allt hette. Karln i affären pratade och pratade och pratade...

 

Till slut fick jag nog och hasplade ur mig: "Vi är i stort behov av en terränggående gräsklippningsmaskin som klarar att köra över stenar, stora pinnar och stubbar. Den ska vara lättstartad och så ska den absolut inte vara självgående. Lite motion har ingen människa dött av."

Gubben tystnade och undrade om vi hade ett litet område att klippa. "Ja, tycker man att två hektar är lite, ja, se då har vi en rackarn´s liten plätt." sa jag och marscherade ut ur affären. Vi åkte snabbt hem och jag rusade omedelbart in i lidret och där under några zinkbaljor, bredvid dyngkärran, så hittade jag den gamla handjagaren. Jag körde några provvändor i det höga gräset. Så bra kanske den inte gick, ja, det blev ju typ, 30 cm fram, backa, och så köra fram, gång efter annan. Hög hastighet måste också hållas annars viker sig gräset. Jodå, det här ska nog gå bra. Vem tackar nej till en diamant egentligen...och jisses vad man ska bli vältränad...och högt gräs kan vara ganska dekorativt...faktiskt...

I dom värsta avkrokarna...en alltför lång, men oerhört gastkramande och spännande, historia...

Valdemar och jag var ute och åkte bil. Jag föreslog att vi skulle ta en liten extra sväng för att inspektera den nya stugbyn i grannsocknen. Valdemar hoppade högt av glädje, ja, så högt man nu kan hoppa när man sitter fastspänd i bilen. Han fullkomligt älskar att se sig omkring i världen så vi svängde raskt in på den aktuella vägen.

Mycket snart kom vi, efter en ganska så guppig grusväg, fram till stugbyn. Men ack, vilken besvikelse. Där var det svarta, asfalterade, tiometers breda promenadvägar med stora, pråliga lyktstolpar. Även om hela området låg fint nere vid sjön så var detta inget ställe som vi uppskattade. Näe, vi drog iväg därifrån å det snaraste.

"Ska vi ta vägen runt sjön hem?" frågade jag Valdemar. Jajemen, det tyckte han var en strålade idé. "Hittar du den vägen då?" frågade han. Jag gav upp ett hysteriskt gapskratt och lovade honom, på heder och samvete, att jag skulle lotsa honom hem på ett tryggt och säkert sätt. Skulle inte jag som nästan var född i skogarna hitta hem, va? Löjligt...

Vi fortsatte den gropiga grusvägen. Efter en kort bit så jag en skylt vars namn kändes lite bekant men jag blev lite osäker. Skulle vi in dit eller inte? Äsch, vår väg såg ju rejäl, pålitlig och inbjudande ut så jag pekade lite tufft ut rätt riktning. Visserligen trodde jag nog att däcken skulle slitas rejält av dom guppiga groparna men tänkte: "Tur att vi inte tog min lilla, gulliga bil i alla fall."...jag tackade min lyckliga stjärna...

Hur pass uppiggad blir man egentligen av ett tio hektar stort hygge...
 

Vi körde och körde. Med jämna mellanrum ropade jag uppmuntrande till Valdemar: "Men nu börjar jag känna igen mig!" eller "Ja, den här stenen kommer jag så väl ihåg!" fast jag inte alls visste vart vi var på väg. Vägen kantades av stora, risiga hyggen och stundtals av stora, deprimerande myrar. Inte en bil syntes. Och på den sista halvtimmen hade vi inte sett enda hus.

Nu började paniken infinna sig och när det kom en skylt där det stod att vi kommit in i ett nytt landskap så började mina svaga nerver kännas av ordentligt. Fick liksom en flashback från tiden som tävlingsorienterare då man ofta irrade runt i timmar i stora skogar utan att ha den minsta aning om var man befann sig och då man bara väntade och önskade att få se ett levande tecken.

"Vi vänder!" skrek jag synnerligen upprörd. "Vi kommer aldrig hitta hem igen" halvgrät jag. Men Valdemar bara körde och körde och han fick verkligen koncentrera sig på att försöka parera mellan dom djupaste groparna så inte hela hjulupphängningen skulle ge vika. Jag trodde att vi kört minst åtta - nio mil och nu var jag fullkomligt desperat.

Detta hygge har några år på nacken...

Då, precis då, mötte vi en bil. Visserligen av det rostigaste och skruttigaste slaget men vi vinkade och hejade glatt och jag kunde till och med ge upp ett litet skratt medans jag torkade svetten ur pannan. Det fanns folk i trakterna. Vi var inte ensamma i hela världen. Så körde vi förbi en gård och så blev grusvägen plötsligt till oljegrusväg. Efter en kvart kom vi fram till en vägskylt. Jösses, Amalia, vi hade kört i cirklar. Var nästan framme där vi för länge sedan hade svängt av. Och vi hade bara kört knappt fyra mil.

Andra människor tar trevliga, intressanta och givande bilturer lite då och då bara för att berika livet genom att få se lite vilda djur, fina hus, underbar natur och sådant men jag kommer aldrig att vilja göra det mer. Det enda vi såg var en bil, tre gårdar, en ynka räv, och så bara myrar och kalhyggen. Och så denna grusiga, gropiga och guppiga väg...

Tråkigt nog så glömde vi att kolla om det fanns toapapper där inne...
men det gör inget för jag kommer aldrig köra förbi
på den vägen någon mer gång...det är en sak som är säker...

Den här vägen var så öde att dom till och med hade vindpinade, föråldrade och rangliga utedass mitt ute på kalhyggena, vilken idioti tyckte vi då ...men kom på att det var nog bara någon EU-regel "På varje hektar kalhygge skola ett stycke utedass uppföras." Allt enligt paragraf 5 punkt 11...

Prinsessa sökes...

Helgen gick i röjningens tecken. Nu skulle vävstolen äntligen befrias från allehanda lådor, korgar och skräp. Det var då vi upptäckte att...

 ... vi hade en riktig guldgruva. Största antalet överblivna madrasser i tre hela socknar. Denna madrasshög skulle kunna härbergera vilken prinsessa som helst med eller utan ärta...

 Här har vävstolen kommit fram i öppen dager.  

Och vi som har skrattat och hånat Valdemar för hans unika strumpsamling. Måtte han inte få nys om vår bolstersamling bara...

Fullt hus...

Jag berättade ju om Valdemars flytt häromdagen och det har skvallrats och diskuterats livligt nere i byn om hur han kunde få ner allt i dom resväskorna som jag visade bild på. Det är inte hela sanningen. Inte ens en sanning med modifikation. Näe, alla hans saker är spridda över absolut hela gården. Alla Ni som är vän av ordning bör ta något lugnande innan Ni fortsätter läsa. Alla andra kan bara läsa vidare och nicka igenkännande.

Först och främst är hela Lilla stugkammaren full av flyttkartonger. Vi har en liten undanröjd "stig" fram till våra fåtöljer och om man sträcker ordentligt på halsen så kan man faktiskt se hela tv-skärmen. Inte illa alls...


Uppe på lidret...här fattas inget...
från tamburmajor och amerikakoffert till snöskor från 1944...
vad kan man mer behöva...

Vi har, givetvis, invaderat så gott som hela Stora stugan, till Kulturtantens stora glädje. Dessutom har hon, överlycklig, ärvt ett gammalt skrivbord och ett åldersstiget matbord av Valdemar vilka nu står och trängs med allt annat bråte i det överbelamrade finrummet.

Vi baxade upp alla stora skrymmande saker på lidret. Det sista fick vi pressa in med skohorn. Den stadiga, fina, hemgjorda kökssoffan fick stå på högkant för att få plats. Här finns nu möbler och pryttlar som skulle räcka till en normal svenska sommarauktion.

Det känns kul, ja, nästan lite ofattbart
att man har så mycket fin bråte i alla uthusen..
observera snickerimaskinerna...vad man
längtar till att få veva igång dom...

Inne i garaget där hamnade allt från Valdemars gamla garage. Eftersom Valdemar är i bildelsbranschen så bara råkar det finnas miljontals bilattiraljer. Bromsvajrar, garanterat rostfria avgasrörsdetaljer och pastellackerade växelspakar finns nu att beskåda både högt och lågt. Även verktyg i massor. Stackars Svågern, han kommer inte att kunna få ut sin älskade motorcykel på minst ett par år (fast det kanske inte gör så mycket då den vägrar starta och har så gjort i många år).

Du milde tid, vad det är trevligt på vårt utedass.
Den trevliga almanackan från 1968 kan man nästan utantill.
Spännande läsning, må jag säga...

Även dasset fick pliktskyldigt stå till förfogande. Plank, brädor och gammalt "skräp" som jag (?!) inte hade hjärta till att kasta på tippen. Här blev det riktigt trångt och mysigt. Den som i framtiden vill ta sig en lugn och mediterande stund på utedasset får dra ihop axlarna riktigt duktigt för att kunna knö in sig på huset. Man får också dra in magen och rumpan och allt som över huvud taget går att dra in för att nå fram till fjölet. Lycka till, säger jag bara...

Oj, jag är rädd för att det bara
finns ståplatsbiljetter kvar...

Ja, det blev många vändor med flyttsakerna. Bilen gick som i skytteltrafik mellan Sörmland och Västmanland dag efter dag efter dag... Och, självklart, alla sakerna fick plats i sitt nya hem. Finns det hjärterum så finns det stjärterum. Det är nemas problemas...

Rör om i grytan...

Kära nån då, Lilla gummann far då runt som en yster vårvind trots sin väl tilltagna ålder. Hur svårt kan det vara att bära ut några blomkrukor? Jag bara undrar...

Tur att jag köpte mej en ny röd pelargon när jag var på stan senast. Inte för att jag borde eller ens är i behov av några fler röda pelargoner utan mera bara för att...

Hittade även en färggrann klöver med trefärgade blad som jag bara absolut måste ha med mej hem.

Lerkrukor är ju ingen idé att sätta pelargonen i med tanke på Lilla gummanns framfart. Nej, inte om hon nu ska fortsätta med sitt dumdristiga krukjonglerande med tillhörande höga hopp från trappan. Det får helt enkelt bli järngrytan. Den är väldigt svårjonglerad om säger så...

Varsågod Lilla gummann och gör ett nytt försök!

Fritt fall...

Tidig torsdagsmorgon och jag tog en lustfylld promenad genom trädgården. Luktade på dom fina äppelblommorna, inspekterade humleholken om några humlor flyttat in och snodde upp några olydiga humlerankor som kommit in på fel väg här i livet. Oj, alla stora växterna borde ut i solen. Jag startade arbetet med att baxa ut blomkrukorna. Greppade den allra största och den allra tyngsta pelargonblomkrukan och satte fart. På sista trappsteget vek sig ena foten och jag ramlade, föll, druttade (you name it) rätt utför trappan med blomman i högsta hugg. Pang ner i gruset. Krukan krossades, likaså mina knän, kändes det som i alla fall. Blodet sprutade och vristen kändes närapå bruten eller i alla fall duktigt stukad.


Olycksplatsen...

 

Ja, där låg jag bland grus, krukskärvor, jord och pelargonstjälkar och krälade en lång stund. Försiktigt masade jag mig upp. Satte mig på trappen och grät en liten skvätt. Inte så mycket för mina skador utan mer för pelargonen. Hur i all sin dar skulle jag kunna förklara detta för Kulturtanten. Hon som skulle komma hem i helgen för att kolla alla blommorna och kontrollera hur jag skött min roll som trädgårdsmästare. Huga...

Efter lite omplåstring, en stark kopp kaffe för att lugna nerverna och så lite klämmigt radioprat så piggade jag faktiskt på mig. "Det gick ju riktigt bra ändå, måste man säga", sa jag till mig själv och skrattade gott. På kvällen så baxade jag haltande åter in alla pelargonerna. Alla...utom en...som bara bestod av krukskärvor och jord...men mister du en står det tusen åter...

Lilla snigel akta dej...

Invasion, invandring ja, dom väller in från alla håll och kanter. Snart är det fullt. Sniglar, snäckor och andra odjur så långt ögat når...

Små snäckor som lurar i rabatten. Dom inväntar bara rätt tillfälle att slå till och äta rent på alla blommor och blad...

Bruna snäckor på planket, nu är ju frågan, varför sitter dom och häckar där? Mediterar dom? Smälter maten? Eller är dom bara inne i en orienteringsfas och tänker: Vart ska vi slå till nästa gång? Det är strategiska små rackare...

Stora ljusa snäckor envisas med att hålla till i cykelstället... Har dom glömt var dom senast ställde cykeln... 

Stora bruna snäckor i buskarna... gör dessa djur någon nytta överhuvud taget eller är dom bara här för att trilskas med oss jordbor? Upp till kamp mot snigelrörelsen...

Att vara på bettet...

Idag hade det bokats en tid för mig på Folktandvården. Onödigt, kan man tycka. Man har väl annat för sig än att fara fram och tillbaka in till stan. Men, men, bjuder dom till så måste man välan ställa upp.

Nu för tiden har jag en alldeles underbar tandhygienist till skillnad från förr då jag gick hos en privat tandläkare. Det var en hård man. Han lagade tänder utan bedövning och drog ut tänder på löpande band. Ibland när undersökningen redan var klar då tittade han ut i väntrummet och fanns det då ingen som satt och väntade så satte han fart igen. Han hade ju liksom kommit in i andra andningen och startade upp en rotfyllning eller kanske gjorde om tandstenbehandlingen med förnyade krafter. Jag tordes aldrig tala om för honom, öga mot öga, att jag ville sluta där. Jag skrev ett brev...hjälp så fegt...men så var det...

Idag behandlas jag som en kunglig när jag kommer till tandhygienisten. Hon är väldigt omtänksam och rar och frågar om  det är okej eller om man vill ta en paus. Hon skrattar och skämtar. Vill ju gärna svara och prata, jag med, men hur lätt är det att säga något med munnen full av speglar, spatlar och polermaskiner? Blir mest som något slags bebisjoller: "GAAGA GAA!"

Här ska det saneras på det står härliga till...

 

Jag har alltså ingen tandvårdsskräck att tala om men är ändå väldigt spänd. Efter ett tag med öppen mun så vet jag till slut inte om jag har munnen på vid gavel eller om jag kniper ihop. Benen blir så spända så när jag "vaknar upp" efter behandlingen så upptäcker jag att benen är krampaktigt sträckta högt upp mot taket. Ser väl förmodligen inte alls klokt ut men vad ska man göra. Landstinget borde tänka till och liksom kombinera tandvårdsundersökning med cellprovstagning. Jisses, vad den ekonomiska biten skulle förbättras och skatten skulle kunna sänkas rejält...

Man blir ruskigt inspirerad efter ett tandvårdsbesök (något som tråkigt nog brukar lägga sig på normal nivå redan efter några dagar men ändå). Jag ska säga som det är, jag länsade i princip både apoteket och ICA på all dess tandvårdsartiklar......så visst kan man säga att man är beväpnad till tänderna...

Smart, smartare, Smarties...

Efter en lång dags arbete i trädgården är man mer lik en hundraåring än en pigg, vältränad, och rosenkindad kvinna 55 +. Ryggen är böjd i nära 90 graders vinkel, knäna värker, gången ser synnerligen osmidig ut och det susar i huvudet beroende på alltför lång tid huvudstupa i solgasset.

Man kastar sig i soffan och hoppas på en härlig kväll framför tv-n. Men där tar man helt fel. Det finns absolut ingenting att titta på. Man zappar runt som en galning mellan programmen utan att hitta någonting vettigt att glo på över huvud taget. Till slut hamnar man i "Smartare än en femteklassare". Man sätter sig bekvämt tillrätta, lägger upp fötterna på det rangliga soffbordet, tar en slurk kaffe, ler för sig själv och tänker, "vilken baggis - frågor för femteklassare", hahaha...

Men ack vad man bedrog sig. Frågorna var ju helt hopplösa, omöjliga ja, faktiskt rent av löjliga. Man kunde nästan inte svara på en enda. Barn av idag måste lära sig en hela massa. Som en annan förmodligen inte gjorde när det begav sig. Eller kanske man bara har glömt allt man lärt sig. Och nu för tiden kan man ju inte lära sig något alls. Hjärnan är som gjord av teflon - inget fastnar. Som jag när jag ska kolla vädret på tv-n men när inslaget är slut så har jag redan glömt hur vädret skulle bli. Frågar jag någon om vad klockan är så har jag glömt att jag ens frågat.

Fast naturligtvis, ungarna har ju så klart fått veta alla kategorier och vrålpluggat i förväg. Vilken baggis va? Och tänk vad oförskämt pigga dom verkar vara. Förmodligen drivna av kraftiga sockerkickar. Baljor av Coca cola, åtskilliga påsar med smågodis eller har dom rent av moffat i sig både en och annan förpackning av Mumsmums kanske?

Nej, jag undanber mig sådana "underhållningsprogram" där ens självförtroende sjunker ner i storstövlarna och man bara vill ge upp. Jag växlar kanal till värsta skräckfilmen och öppnar en Smarties i stället, sjunker ner i soffan och tar kudden framför ögonen och smaskar på godiset. Smart eller Smarties, det är väl hugget som stucket...

Nu är Valdemar packad...

...och klar. Han har stuvat ner alla sina samlingar. Vaserna från Ekeby och Nittsjö. Dom polerade golfklubborna. Alla aderton kamerorna från både nutid och dåtid. Den gedigna LP-skivsamlingen. De ärvda oljemålningarna. Alla dyrbara whiskyflaskorna. Och så då hans största och mest framgångsrika samling - herrstrumporna.

Häri befinner sig den berömda strumpsamlingen...

Nu byter Valdemar bostad. Från större till modell mindre...

Gulligullan koko som en gök,
kom älskling och gör ett försök
 i en liten kammare med kök...

Jag hade nog tänkt att vi skulle salutera själva sammanslagningen i Lilla stugan med att han skulle bära mig över tröskeln. Inte för att vi hade gift oss men tyckte att ett visst uppmärksammande ändå var på sin plats. Men, nej, inte tänkte Valdemar bära mig över tröskeln, inte en chans. Han tyckte i stället att det var min plikt att bära honom. Och ja, varför inte, jag knäppte upp storvästen, spottade i nävarna och tog i för kung och fosterland. Åh, heeej! Åh, hååå! Efter ett tag fick jag dock ge upp. Mina axlar blev liksom lite för breda då jag försökte baxa in hela gubben genom den smala dörren. Resväskorna tog ju också viss plats. Nej, ingen bars över tröskeln den kvällen heller...men det gjorde ingenting...efter tio år så slog vi äntligen våra påsar ihop...

Marmeladkok

Ingen marmelad till frukostbrödet och jag som var så sugen på just marmelad. 

Men vi har ju en rediger rabarberplanta så varför inte göra som Ernst brukar göra, koka sin alldeles egna marmelad. Kan han kan jag.

Skära rababern i småbitar.

Pressa saften ur en citron.

Rabarber, citron och socker ner i kastrullen och koka en stund. Aj, där höll jag på att glömma kardemumman som också skulle i grytan.

Nu är det bara att hälla upp på burkar. Ser redan fram emot morgonens frukost...

Hur man får två trädgårdsmaskiner att nästan börja brinna på en och samma dag...

Mina bästa maskiner är, utan tvekan, röjsågen, trimmern och så gräsklipparen. Idag har jag fått två av dessa att nästan börja brinna. Va? Ojojoj! Men hur? Ja, det var inte svårt alls. Faktiskt. Vet inte om det beror på att man är tekniskt lagd eller om det bara var tur (?).

Som en kvarleva från järnåldern...

Först i kön stod gräsklipparen. Den mådde inte bra ens från början. Någon (förmodligen jag) har sedan tidigare kört på en rediger sten så att hela innandömet blivit snett. Detta bidrar till ett fruktansvärt hackande och skrapande ljud. Trots oljudet så funkade den rätt bra ändå. Jag skulle så bara stänga av den helt hastigt och krafsa ur lite gräsklipp som klumpat ihop sig. För att klara detta så vickade jag den lite på sidan. När jag sedan skulle starta den så började den med ens ryka. Först svart, tjock, väldigt tungandad rök. Sedan lite mer gråaktig. Jag fortsatte så klart att klippa trots att det var svårt att se något på grund av röken.

När jag sedan såg att det hade samlats en skara människor ute på vägen som ropade högt och pekade mot mig insåg jag att detta rökande kanske inte var helt normalt och stängde hostande av maskinen.

 

I stället tänkte jag trimma av lite gräs med grästrimmern. Det gick utmärkt bra, måste jag säga. Efter ett tag reagerade jag dock på en viss oljeaktigt lukt. Då grannen höll på att klippa gräset förstod jag ju att det var hans maskin som inte gick bra alls. Typiskt folk va, som helt struntar i vett och etikett. Kör omkring och nästan förgiftar både folk och fä i hela socknen med illaluktande rök. Tänkte jag för mig själv...och skakade på huvudet...tänk så samhället blivit...

Håll med om att den ser svårt medtagen ut.
Nästan håglös faktiskt.
Kanske lite konstgjord andning skulle sitta fint...

 

Det var då jag insåg att det var trimmern som det luktade utav. Nu såg jag också röken som pressades fram ur det inre. För bövelen, vilka värdelösa trädgårdsmaskiner dom gör nu för tiden. Men inte bröt jag ihop för dessa misslyckandens skull heller. Nä, tvärtom jag bara gladdes över att detta var den dagen när både gräsklipparen och grästrimmern startade utan några som helst problem. Att det sedan trasslade lite på slutet är väl egentligen inget att orda om...det var ju ändå bara rök utan eld...

Dags för BB...

Så var det äntligen dags för årets höjdpunkt - BilBesiktningen. Som man väntat, längtat och trånat efter denna dag. Bilen var uppsmord, tvättad och manglad. Ja, själva manglingen bestod mest av lite lampkoll och sånt. Lätta saker som Lilla gummann klarar på en liten, ynka sekund. Trodde Ni ja, jag är fullständigt urusel på bilskötsel.

Vem skulle kunna motstå denna underbara pärla...
ja, inte jag i alla fall...

 

Jag klappade den lilla, gulliga bilen och pratade lugnande med den: "Se, så, visa din allra bästa sida idag! Inget retsamt motorstopp, inga onormala skutt eller andra stolleprov så ska du se att allt går vägen."

Vi drog in till bilprovningen i den lilla staden, min vapendragare, Valdemar, och jag. Körde in bilen och satte oss lugnt ner och tog en kopp kaffe medan besiktningsmannen gjorde sitt. Jag plockade upp en tidskrift för att verkligen koppla av men insåg direkt att det inte var tidningen för mig - Svensk motorsport. Konstigt inga mat- eller inredningstidningar eller andra intressanta blaskor, vadå, tror dom att alla som besiktar sin bil är bilintresserade.


Det blev IG på det provet...typiskt...

 

Jag blev helt enkelt tvungen att beskåda hela spektaklet fast jag absolut inte ville. Jag fick genomlida bromstestet där dom gasade och bromsade fram och tillbaka, vilket slet oerhört mycket på däcken. Dom hissade upp bilen så högt att jag trodde att den skulle vicka ner, dom slog i själva bilunderredet så hårt att det lät som värsta järnbruket och jag hörde nog vid provkörningen att han körde så det tjöt i däcken, som värsta rallydåren. Gissa hur mina svaga nerver kändes?

Sedan tycker jag att dom verkligen borde ta till sig alla fina och skojsiga saker med bilarna. Kanske skriva i någon slags  kommentarruta: "Trevlig och gullig bil!" kanske "Välstädad och fin!" eller ännu bättre "Bil med mysfaktor!"

Sådana utlåtanden skulle verkligen pigga upp bilägare i alla åldrar. Ja, och inte bara lite spydigt skriva, som i mitt fall "Fordonet har underkänts vid kontrollbesiktning. Färdbroms bromskraftfördelning, fram, bromsverkan ojämn." Ja, tacka för att den bromsen blev ojämn så som dom gasade, bromsade och direkt misshandlade min fina, gulliga bil...men lugn bara lugn, vi kommer igen...min lilla bil och jag...