Ur askan i elden...

Kommer hem efter en helg i arbetslägrets tecken och känner mej alldeles rastlös. Vad ska jag hitta på att göra? Känner mej som en av asgamarna i Djungelboken, ni vet dom som har det så tråkigt och inte vet vad dom ska göra. "Vad ska vi göra? säger den ena gamen till den andra varpå denne svarar "Hitt på nå!"  

Tar med mej några konservburkar under armen och går till skafferiet för att ställa in dom där. Det är då när jag genom kliver in i genom dörren som det står klart för mej vad jag ska göra. Jag ska måla om skafferiet.

Inga mörkgröna väggar ska få finnas mer, nej, ljust och vackert ska det bli.

Bort med den militärgröna färgen, de träfärgade hyllorna och in med fina trälådor, stora glasburkar och ordning.

Det här är vad man idag kallar ett förbättringsområde...Vid nästa regndag i veckan med två torsdagar då går starten...

56-åringen som klev ut genom dörren och försvann...

Igår höll Mannen på att gå förlorad... Han blev skickad till den stora byggjätten för att inhandla skruv, pressenning och nåt tätningsmaterial. Han klev ut genom dörren och var som bortblåst. Timmarna gick och inte en skymt av Mannen. Vi började bli riktigt oroliga. Hur lång tid kan det ta?

Efter många, långa timmar kom Mannen äntligen hem väldigt trött, utmattad och hungrig och med sig hade han dock alla saker han blev skickad att införskaffa. Han hade gått vilse i det stora byggvaruhuset, irrat runt bland skruv, trälister och betong. Inte en enda människa att fråga om vägen ut...
 

Idag släpper jag honom inte ur sikte. Så när han vill åka och titta på dalahästar så följer jag med. Tänk er tanken att ha honom irrande runt i Dalarnas djupa skogar med björn, varg och lo nej, huvva det vill man inte vara med om...

Katt på hett plåttak...eller...

Äntligen helg! Yippie! Vad ska vi hitta på? Vetja, om vi inte ska ta och lägga om taket mellan regnskurarna.? Valdemar och Mannen var genast med på noterna och skrek högt av glädje. Hakade på stora släpkärran och drog in till Karl Hedin, bygghandeln, i den stora staden för att införskaffa diverse byggattiraljer. Som av en händelse dök Karl Plåtslagare, Byggare Marco och PajEmma upp, greppade varsin hammare och gick loss på takspånen efter det att pressenningen fått ge vika.

Även Lilla gummann drog sitt strå till stacken och hivade sig upp på vedbotaket via den rangelskrangliga stegen. Började hysteriskt riva loss tegelpannor och skickade ner dom i ett rasande tempo. Jag, Kulturtanten, hade ett himla sjå att fånga upp pannorna innan dom tog mark. Det gick bra ända tills Lilla gummann hamnade rakt i ett getingbo. Då började hon slänga tegelpannorna vilt omkring sig och ingen människa i världen hann med att fånga allt flygande tegel. Slutligen kastade hon sig desperat utför transportören och landade med ett stort brak i liljekonvaljbacken. Då, först då, lägrade sig lugnet...

På Lilla stugans stora tak hände dom riktigt stora sakerna. Träspånen från fornstora dagar, 1896, revs bort och slängdes på backen.

Snacka om återvinning, Lilla gummann for som en iller och samlade upp all bråte som föll likt manna från himlen. "Vaddå, kasta så fina saker på tippen, kommer aldrig på fråga!" Dom hela träspånen kommer att sparas till kommande projekt och dom trasiga blir till "tändstickor".

Maken till fina spån har inte påträffats sen 1896 och det var ändå inget bra spånår...

Som på alla arbetsplatser; en jobbare och fyra basar... "Vaddå, kafferast igen!!! Nej, nu får vi lägga på ett kol innan ovädret drar in igen"...

Nu är botten nådd...

Nu går skam på torra land. När alla gästerna åkt hem efter den vansinnigt roliga midsommarhelgen så kände jag mig synnerligen trött, fet och däst. För skojs skull (???) ställde jag mig på vågen och kunde bara konstatera att nu var jag uppe i graviditetsvikt (fullgången alltså). Milda makter!

En gång förut har jag drabbats av en sådan panik att jag på studs startat upp en regelrätt bantning. Det var den gången då jag helt enkelt inte fick plats i revbenen - vill inte gå in på det i detalj men kan bara tillägga att ett sådant tillstånd är inte att leka med. Och nu var jag alltså där igen. Bara att köra igång.

Ett  normalt äpple för ca 70 kcal
eller en liten ostbit för det dubbla?

Jag räknar kilokalorier och får äta futtiga 1559 stycken om jag ska gå ner mina planerade kilon på tre månader. Jag noterar allt jag äter ordentligt på datorn och skulle det vara så att jag till exempel tar en rask halvtimmes promenad kan jag dra bort cirka146 kcal och får äta upp den mängden eller bara låta bli och liksom tjäna in dom kcal = minska kanske lite mer.

Vågen är numera min bästa vän och jag
går inte många meter utan den under armen...

Det är inga stora mängder mat man får äta per dag men grönsakerna är ju rätt mycket värda - alltså innehåller få kcal. Så man får satsa på dom livsmedlen. Nu ikväll tänkte jag festa till riktigt ordentligt, ja, just det, det går alldeles utmärkt om man planerar matintaget under hela dagen ordentligt. Tänkte ta två glas vin, 5 dl chips och en påse av mina absolutfavvo godispåsar. Allt som allt blir detta 1033 kcal och då ska resten av mängden, skrattretande 414, fördelas under hela dagen. Och räcka till så man inte dånar av. Jag kan välja på en liten korvsnutt, lite pasta med ketchup eller ett kilo morötter. Jag tror att jag tar morötterna. 500 g till frukost och 500 till lunch. Är det fredagsmys så är det...

I ungdomens dagar så skulle Kulturtanten och jag banta och det gick alldeles strålande. Vi åt och smockade i oss så det stod härliga till tills det kom fram att vi två åt mat för fyra portioner...men det gick det med...

Förresten så fyller Kulturtanten år idag. Grattis på Dig Storasyster!

Påklädd, utklädd eller välklädd...

Så har vi firat av Johannes döparen och sommarsolståndet för denna gången. Ganska mycket sol men absolut den kallaste midsommarhelgen i mannaminne. Fick plocka fram allt vad huset förmådde...

Då alla toppluvor, krimmeltovor och ryssmössor var noggrant undanlagda fick jag klara mig i stråhatt med fruktsymfoni i brättet.

"Jag är en äkta Mexikanare" som Thor Modeen skulle ha sjungit...

Stor glädje och lättnad när jag hittade denna fleecetröja. Nu var den kanske i allra största laget och skulle kunna ha tjänat som fyramannatält om jag och min familj blivit strandsatt på någon öde ö. Risken att hamna på en öde ö var minimal då vi höll oss på fastlandet hela helgen.Tack vare denna outfit överlevde jag, trots allt, denna sommarhelg som gick i permafrostens tecken...
Hälsningar Kulturtanten...

Snöblind...

Vadå, snöblind i juni? Ja, visserligen har det varit fruktansvärt kallt för årstiden men nu handlar inte detta om riktig snö, nej, det handlar om det kritvitaste av vit målarfärg.

Vi kämpar ju och sliter uppe på Lilla stugvinden. Jag, i min naiva natur, inbillar mig att vi är inne på slutspurten. Väggar och tak har målats vita, fönsterna är färdigmålade och det ser faktiskt skitbra ut. Jo, visst, det är klart, trappan fattas fortfarande men det anser jag som en simpel bagatell. Vi hoppar upp och ner genom hålet i mulltoataket som värsta cirkusakrobaterna, ja, man måste nog säga att vi är ganska viga för att vara i vår ålder.

Lite suddig och sned bild
men det var under mitt anfall av snöblindheten
vilket kan förklara det hela...

Igår så hade jag fått order på väggmålning. Nej, tack och lov, inga kurbitsmålningar utan bara vita väggar. Dessa ska ju inte förbli vita men eftersom vi har satt upp gips så var det bra att måla på ett lager färg så att inte tapeterna skulle bubbla sig eller vad det nu var. Och jag lydde direkt, så klart. Skulle någon ha sagt att jag borde göra något helt annat, typ hänga upp och ner från taket och bredspackla golvet, då hade jag omedelbart kastat mig över den uppgiften.

Alltså där kröp jag på knä och målade långsidorna vars vägghöjd är endast en meter. "Klatsch, splatsch, smet..." jag smackade på rejält med färg så det skulle bli riktigt täckande och bra. Efter någon timme så var det dags för första gaveln vilket kändes rätt skönt då mina stackars knän blivit något anfrätta av golvhasandet, ja, då och då kändes dom nästan steloperererade, faktiskt. Nu började helt plötsligt den vita färgen överta mitt seende. Vitt tak och så den mer och mer påmålade vita väggfärgen och lägg därtill ett vitaktigt dis genom fönstret. Ett tag i allt det ljusa förlorade jag färgseendet totalt och såg bara vitt, vitt, vitt...Jag famlade, trevade mig fram, livrädd för att riskera att drutta rätt ner genom mulltoataket.

Jisses, vad tjusigt det är med dom gamla bjälkarna...

Jag lutade mig mot en av timmerstocksstöttorna och försökte sansa mig och fokusera på den träbruna färgen. Sakta men säkert återfick jag medvetandet och det mer normala färgseendet. Tog det säkra före det osäkra och hissade ner mig till undervåningen och satte mig i säkerhet på kökssoffan. Med en kopp kaffe för att stärka mina labila nerver...

Varken röda rummet eller gröna vågen...skulle
i så fall bara vara en plats att förvara det vita arkivet på... 
 

Ja, se det där väggmålandet, jag måste säga att det tar en hel del på krafterna och stundtals skulle man helst vilja hiva både målarburk och pensel ut genom fönstret. Det är då man måste försöka se det positiva i allt det mörka (i detta fall det ljusa). Till exempel det att stå och slipa spackel i ett mycket litet utrymme, dag efter dag, eliminerar garanterat alla eventuella risker att drabbas av fett hår...jag lovar...

Mina damer och herrar vi har ett resultat...

Hokuspokus, filijokus...

...så trollar vi fram en liten fågel...

Inför sommarens alla bröllop, låt mej få presentera en alldeles fantastisk brudkrona.

 

Trampstenar i parti och minut...

...så nu är det bara att trampa på... 

...och ännu mera att dekorera trädgården med... 

Seså, nu är det bara att baxa fram betongsäcken och gjuta vidare...

Allt på ett bräde...

Mitt rejäla skärbräde. Barnens slöjdalster, stående,
kan inte mätas med mitt på en och samma dag då dessa är
blott en tredjedel så tjocka mitt. 

När jag började mellan-stadiet så åkte man till skolan i grann-byn någon mil bort. Då det var dags för trä-slöjd skulle man givetvis tillverka under-bara alster och man gjorde absolut sitt yttersta för att lyckas. Jag blev hänvisad till ett hörn i salen för att göra ett skärbräde. Om det var bara jag som fick just det uppdraget är jag osäker på, jag vet bara hur jag slet i mitt anletes svett med såg och hyvel och, ja, i princip alla redskap som fanns i slöjdsalen.

 

Efter många, långa och kämpiga månader blev det äntligen dags att ta hem brädet. Jag slet som ett djur för att orka få upp det på skolbussen. Vadå slet? Jo, skärbrädet var nämligen av det allra största och tyngsta slaget och jag var mycket liten och spenslig (på den tiden, ja). Möjligen hade slöjdsalshyveln varit oslipad så till den milda grad att den helt enkelt inte tog ett enda hyvelspån. För hur jag än hade jobbat med hyveln så förändrades inte skärbrädet ett smack.

Maken till stabilt skärbräde får man leta efter...

 

Pojkarna på bussen höll på att skratta ihjäl sig och frågade retsamt om jag "hade gjort en huggkubbe i slöjden" så jag kom hemspringandes med det förbålda skärbrädet och slängde det på köksgolvet så fönsterrutorna skallrade. Pappa Anders försökte förtvivlat trösta mig med att det var bra med ett sådan tjockt skärbräde för då skulle man ju kunna hyvla av det då och då. Om man nu ville...alltså...

Idag ser man stora, tjocka och tunga skär-brädor i var och var-annan inred-nings-tidning och -blogg. Ju större, tyngre och rustik-are desto bättre. Tänk om jag hade vetat det den där gången på bussen då pojkarna gapskrattade åt mig och jag var nära att bryta ihop. Idag känner jag mig rätt stolt när jag baxar fram mitt kära, gamla, tunga skärbräde och som hållit så bra i 45 år...ja, för ett sådant rekorderligt bräde kan ärvas i generationer...bara så att Ni vet...

Lilla gummann stajlar om gården...

Lilla gummann, hon baxar runt och stajlar om så att det står härliga till. Hon planterar i allt  krukor, hinkar, baljor och jag ger mej den på att när som helst kommer mina gummistövlar att ryka...

Några helt vanliga lerkrukor med kryddor i, timjan, lavendel och salvia, där dom frodas.

På trappan står denna rostiga gamla hink, uppgrävd ur skrothögen, med ett fång av ängens alla blommor

Lilla gummann fixar till trevliga små arrangemang både här och där. Hennes kreativa ådra tycks sakna gränser. Gamla rostiga spadar klämmer hon ner både här och där. Växtstöd av sly växer upp likt vindkraftverk och bara invaderar gården. Traskronor och humlekransar hänger och slänger lite här och där och förgyller trädgården.

Och nu tror ni alla att jag, Kulturtanten, får ligga i solstolen och koppla av. Men då tror ni fel. Order från Lilla gummann: "Hämta sju säckar jord, en skottkärra kompost och gräv om stubbåkern". Nej, solstolen är en dröm blott för där ligger gårdens Pärla och vilar upp sej...

Vi bygger oss ett bo...

Vad gör man med den ruttna, gamla rönnen, med sin oerhört höga stubbformation, som är belägen strax bakom Lilla stugan. Här kan vi nu, utan problem, bygga oss den holkby som vi så länge drömt om att få förverkliga... 

Nu behövs det bara holkar av bästa sort och kvalité

ingen ratas fast den är både gisten och sné 

                                 Så är första holken på plats 
                                 inför nästa får vi ta sats...

Högt upp på stubbens topp 

fick vi det lilla huset opp

                           Klappat och klart med våningar fem
                           det gick rätt snart nu kan vi dra hem...

Glad midsommar

Glad midsommar

önskar vi Er alla 

Lilla gummann och Kulturtanten

Dags att dra en repa...

Så var tiden inne för att rulla ut Hondan ur garaget efter dess vintervila. Lite sent kanske, andra mer inbitna MC-åkare har varit i gång sedan längre, men vi tänker, bättre sent än aldrig...

 

 

Ingen splitterny motorcykel göre sig besvär hemma hos oss. Nä, vi vill ha en gammal, rejäl och stadig mc. Denna Honda har drygt 40 år på nacken. Har ändrat färg från mesblå till denna underbart ståtliga röda färg.

 

Naturligtvis kommer denna hastighetsmätare att slå i botten när vi drar på över Valskogsgärdena. Nåja, bara nästan, om sanningen ska fram, jag har ju fartfobi. Också. Ett gaspedalstryck över 70 kilometer i timmen och jag ramlar av direkt eller i alla fall slår Valdemar hårt i ryggen, vilket är tecknet för "coola ner", "sakta in", "ge dig nu annars ska du få se på andra bullar"...eller något liknande...

 

Vilken pärla! Vem kan motstå en sådan, jag bara undrar...

 

 

Ja, nu är den tuffa knutten Valdemar och jag, den mesiga spettan, klar för sommarens alla motorcykelturer. Bara en liten, simpel bagatell som jag funderat på: kommer jag verkligen att kunna tränga på mig det slimmade skinnstället eller kommer magvalken att sätta stopp för alla turer på bågen...fast det är väl helt okej att sitta på en campingstol vid vägkanten och räkna bilar också...tycker jag...

Gjuta, gjöt, gjutit...

I denna svala sommarkväll samlades några gjutsugna kvinnor. Här skulle det tillverkas trampstenar, rabarberbladsfågelbad och mycket, mycket mera.

Inte många som vill stå och småröra i någon liten pyttehink heller, nej, här åker stora cementblandaren igång. Två säckar betong åt gången minst.

Här gäller det att vara ordentligt klädd i storskjorta, keps och gummistövlar...

Medan andra absolut ville prova på den manuella vispen...

Betongkrukor gick alldeles utmärkt att göra i stora gräddfilshinkar.

Här en blivande rabarberbladmönstrad trampsten. Spännande att se hur den kommer att bli. 

En betongskål av en virkad duk fyndad på något loppis.

Vad vi inte riktigt förstår är vad denna kvinna gör i buskarna...

Så här bra kunde resultatet bli när man har övat riktigt länge... Våra egna resultat får vi skåda om några dar.

En underbar dag...

...sett på Valdemars vis. Ibland måste ju även en man få göra det han allra mest vill. Ja, i varje fall någon gång tycker jag och i måndags kom helt plötsligt "den dagen" upp till ytan. Valdemar fick möjligheten och den stora lyckan att välja på en uppfriskande, upplyftande tur på några loppisar eller några härliga, häftiga timmar på trädgårdshandeln men gubben tokvägrade (va!?). Näe, Valdemar styrde i stället kosan till, han, herr Ohlson, Ni vet? Ja, Clas Ohlson alltså. Här tillbringade han en hel underbar eftermiddag med den pustande, suckande och stönande Lilla gummann i bakhasorna. Inhandlade verktyg och allehanda, absolut nödvändiga, artiklar så det stod härliga till.

Lilla gummann tinade upp (i sommarvärmen) först under den sista halvtimmen då hon fastnade för en liten, blommig, absolut helt störtmysig radio. Tråkigt nog verkade den synnerligen slapp i reglagen, tyckte Valdemar alltså, och försökte övertyga Lilla gummann om att det faktiskt redan fanns en sådan radio där hemma, fast då simpelt vit. Som just aldrig gått att få på ordentligt utan att ett enerverande, skorrande ljud alltid envisas att finnas där. Alltså ingen radio men dock ett par, tre kassar intressanta verktyg.

 

Så skulle vi naturligtvis avsluta dagen med att äta ute. Valdemar  valde en hamburgerrestaurang (åååh, neeej...). Gasade igenom drive - in - fållan, inhandlade några feta och kolhydratstinna hamburgare, tog matpåsarna och stannade så till vid en av hans favvoplatser,  Ströbohög, där vi avnjöt vår mat lyssnandes till det avkopplande ljudet från rusningstrafiken.

 

Jag gissar att just den här hamburgaren innehöll minst 1150 kcal så som den dressingen rann längs hakpartiet...men oj, sådan delikat mat utan fat...

Vad vore Västmanland i all sin glans
om inte Ströbohög fanns...jag bara
undrar...

 

Ja, kom inte och säg något annat än att det

var en alldeles, fantastiskt, underbar dag...