Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

torsdag 10 september 2015

Att slå tre flugor i en smäll...

Häromdagen gjorde vi en kraftig sanering i Lilla stugan, Valdemar och jag. Det var verkligen länge sedan vi hade städat så det var mer än välbehövligt. Man drar ju in så mycket i farstun hela tiden. När gräset är nyklippt ligger drivor av gräs på golvet. När det regnat så hamnar lerkocklorna i stora högar. Alltid ett enda rummel med gummistövlar, arbetsskor och foppatofflor...med mera, med mera...


I vilket fall som helst så blev det ordentligt undanplockat och riktigt fräscht, faktiskt. Valdemar ville svärta vedspisplattorna för att ytterligare förgylla tillvaron och detta göres ju som bäst när plattorna är lite halvljumma. "Tänd i spisen, du!" sa jag uppmuntrade till honom och försvann ut och gick hysteriskt loss på trasmattorna med mattpiskaren så stora dammoln steg mot himmelen och jag fasade ett tag för att brandplanet vilken sekund som helst skulle dyka upp ovanför trädkronorna....

När jag kom in ropade jag glatt från farstun: "Går det bra med spisen?" fast egentligen hade jag inte behövt fråga då jag direkt kände rökoset och jag personligen gick motvilligt rakt in i rökridån. Hade jag inte sagt åt Valdemar att ordentligt raka ur i spisen och tömma asklådan innan han försökte tända? Hade jag inte påpekat det att ta det lugnt för det är alltid svårt att få eld i spisen första gången efter ett långt uppehåll? Till och med en mästerlig vedeldare som jag kan ha vissa svårigheter med en spis i dvala.



Nåväl, röken envisades med att fullkomligt välla ut från vedspisens alla håll och kanter men vid kontroll av skorstenen så steg ändå rök så stolt upp ur tegelmonumentet. Då det knappt gick att se något genom röken i köket så öppnade vi så klart alla fönster och dörrar. Efter en ganska så lång tid lugnade sig spisen med dess utspyende os och så bara som med en knäpp med fingrarna så uppförde sig spisen helt plötsligt helt normalt.


Den nytorkade spismuren, dom nyuppsatta gardinerna, den skinande blanka diskbänken...allt var nu besudlat av rök och åter rök...precis som om inte detta var nog...genom dom öppna fönstren flög stora flugsvärmar in och började sitt envist surrande både högt och lågt och därmed verkligen belasta ens redan ansatta nerver. Vart man än såg så var det flugor. Valdemar och jag tillbringade eftermiddagen och kvällen med att slå flugor så flugsmällorna gick varma. Inte så särskilt kul egentligen men jag var ganska glad ändå. För jag satte nämligen nytt rekord genom att slå tre flugor i en smäll...och det är välan inte så illa...

7 kommentarer:

  1. Underbart med röjning men man kan hålla sig för skratt när det ryker in! Särskilt när man har planerat att sitta och njuta av det välstädade!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så här på hösten tar det ett tag innan man får till det här med eldningen. Men nu baske mig behöver man snart sätta fyr i spisen varje morgon...

      Radera
  2. Ja, det är en konst det här med vedspisar. Minns pappa brukade grädda bröd i en vedspis som barn... och hur noga det var med att röken verkligen drog ut ur stugan. Fin kväll till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, vedeldning i sig är en konst faktiskt. Det ska stämma med rätt antal tidningssidor, många torra späntstickor och så fjutt och elden är ett faktum...

      Radera
  3. Oj oj vilket schå ni fick... Men fint, välstädat och vädrat blev det ju till slut! :)
    Ha det gott.
    Annica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, verkligen men nu dröjer det ett bra tag innan vi städar igen. Man ska inte förta sig...

      Radera