Loppinvasion

Det vällde in en massa folk på logen i dag. Vi hade baxat fram en och annan grunka till försäljning, kalla det loppis om ni vill. Ett smakprov på utbudet: en gammal loppäten utdragssoffa, en och annan ranglig stol, en olivpress (som Kulturtanten förtvivlat försökte sälja som kaffekvarn), en rostig konservburk dekorerad med pärlor, en hel mörkrumsutrustning för en billig penning och åskilliga Jesustavlor. Plus lite annat... 

Loppistyper vi mött: Den lilla, gulliga tanten med stora väskan som kom cyklandes och ville köpa värsta höräfsehjulen.

 

Ryms hjulen på pakethållaren månne?

 

Den tioårige pojken som lyckades förhandla ner priset till hälften på en gammal möbel. Den äldre farbrorn som alltid köper serietidningar och det unga jetset-paret från huvudstaden som skramlade ihop alla sina småpengar och valde länge och väl mellan den röda, blanka brödrosten och dom fyra kryddburkarna. Alla barnen som ekonomiskt försöker få den medhavda tjugan att räcka så länge som möjligt. Presenter till mormor och farfar, sig själv och mamsingen och ändå ha fyra kronor kvar.

 

 

När det gäller loppis så är det bättre "att ha en tia i handen än en tjuga i foten..."

Loppis hemma på logen...

 

Rationell var ordet...

Kulturtanten är alltid en källa till glädje. Hon är förnuftig och smart. Kan ryta i och ta en i örat om så skulle behövas. Men jag beundrar henne mest för hennes uppfinnerikedom. Som det där att hon rensade ogräs och kastade ner allt i ett pajskal. Snabbt, enkelt, billigt och gott.

Själv ratar jag sådan där specialfotvård när småfiskar äter på fötterna. Kostar skjortan har jag hört. Jag sätter bara ner fötterna i vattnet när jag är nere vid sjön. Sitter man riktigt stilla så kommer det småfiskar och äter på fötter och ben. När man sedan får upp fötterna är dom så gott som renätna, helfräscha och minst två storlekar mindre. Snabbt, enkelt, effektivt och gratis.

Nyaste nytt kom jag på idag. Svågern och jag skulle laga mat ihop. Jag fick det simplaste jobbet, så klart. Jag skulle tvätta potatisen och han skulle fixa köttet. Kulturtanten envisas med att ha sådana där special-potatis-tvagnings-fingervantar när hon tvättar potatisen. Egentligen tycker jag att dessa vantar är rena rama löjan. Men, jag tänkte att det var nog bäst att jag tog dom annars skulle nog Svågern bli förargad på mig. Han blir lätt det, på något konstigt sätt.

Ok, potatisen blev vitare än vit och när jag kände på vantarna var dom som rena rama peelingskrubben. Alltså när potatisen var färdigputsad så tog jag ett redigt tag med vantarna över cellulitlåren. Och jisses, då hände det grejer. Låren blev fräscha, spänstiga och synnerligen ungdomliga. Inte en cellulit så lång ögat kunde nå.

Rationellt va???

På huppegupptäcktsfärd...

Hög tid att bege sig mot den stora
staden för studentparad. Mannen tog den lilla, vita, snabba bilen. Lilla gummann och Valdemar körde raskt iväg i den stora finbilen. Och vad blev kvar till mig? Jo, den röda, gamla, rostiga bilen. Typiskt, den som knappt går att växla. Jag kastade mig i bilen, sköt fram bilstolen, startade bilen, la i växeln och fick tre, efter varandra följande, motorstopp med vidhängande whiplashskada som följd!! Varför får jag alltid skruttbilen? Fick göra en start med gasen i botten, typ "gubbstart". Nu var jag äntligen på väg.

Vid stora vägen fick jag stanna p.g.a. bil-drullar på vägen!! Nåväl, i med ettan, gasen i botten, kom iväg skuttandes och guppandes över vägen. Det här går ju riktigt bra.

Jag blev nödd och tvungen att parkera i utkanten av staden, p.g.a. vägomläggning och brist på fungerande växellåda. Tur att jag var ute i god tid då promenaden till skolan tog en och en halv timme från parkeringen. Tänk er i högklackat. Tur att jag hade mina sandaler. Men jag hann fram! Genomsvettig, rödmosig och synnerligen andfådd spurtade jag in på skolgården precis när studenterna sprang ut. Yes, vilken timing...

Nu är det klart, nu är det över. Vi överlevde! Vaddå? Studentkravallerna...

 

Studentfesten blev en succé! Pajer, sallader, förfriskningar och tipspromenad...

Mot studenten

Nu rustar vi till studentfest.

Här bakar vi paj högt och lågt. Västerbottenpaj. Kycklingpaj.
Ogräspaj, men oj, hela nässelbeståndet fick ge vika!! Nu väntar kirskål och lupiner. Det gäller att ta vara på det man har.

 

Butikschefen Valdemar blåste och pustade upp 357 ballonger.

 

Svågern avverkade 4 kubikmeter skog för att få ihop björkslanor till studentfesten!!  Men vad gjorde Lilla gummann och Kulturtanten? Ägnade sig åt vinprovning med inslag av myggjakt!...

 

Sicket dåligt maskrosår i år......

Jag hyser en viss förkärlek till maskrosor. Tänk Er en hel åker full med gula, fina maskrosor. Det är så man ryser hel och hållen. Jag förstår dock att inte alla delar mitt intresse. Folk skyr maskrosor som pesten. Rycker bort blommor och gräver bort rötter. Sprutar till och med blomgift för att försöka förinta de gula växterna och förhindra dess framfart i trädgårdarna. Men alltså inte jag. Tvärtom.

Jag försöker till och med smycka och dekorera med, just det, maskrosor. En trevlig aktivitet är att göra maskroskronor, som ett komplement till dom där gamla vanlig maskroskransarna, som ändå alltid bara går sönder.

Man behöver en ring, av sly eller kanske någon rostig järntråd. Bara att greppa det första man ser. Lite tråd och en skapligt stor nål. Och så MASSOR AV MASKROSBLOMMOR...

Den magra maskroskronan
sprider nu glädje
 i trädgården

Knyt tråden på en liten, liten pinne som blir ett slags stopp på maskrostråden. Trä nu upp blommorna med det gula mot pinnen. Man kan trä glest eller mycket tätt. Gör flera sådana blomtrådar och knyt fast på ringen. Vill man vara extra effektiv kan man ha en mindre ring i mitten vilken reusulterar i en mycket tät, mycket gul och mycket exklusiv krona.

Snyggt va? Kanske jag i och med detta har omvänt några maskroshatare...det är som att slå två flugor i en smäll - rensa bort maskrosor, använda det som skulle förintas på komposthögen och få till en alldeles underbar skapelse...som gör grannen grön av avund.

Vill bara förtydliga att min maskroskrona blev oroväckande klen. Dåligt maskrosår, tråkigt nog. I vanliga fall räcker det med att kasta omkull sig på gräsmattan och därifrån kunna plocka blommor till minst tre dubbla maskroskronor. Men inte i år heller, till denna synnerligen magra skapelse fick jag vandra över åkrarna i minst en och en halv timme. I tryckande hetta med åskans mullrande bortom skogen. Klivandes bland ormar och ödlor. Viftandes mot mygg- och flugsvärmarna. Tänk hur livet ändå kan vara...

Simborgarmärke för småfåglar...

Häromdagen så beklagade jag ju mig över att det bara varit en enda liten fågel som tagit chansen att ta ett uppfriskande dopp i det gedigna betong-fågelbadet under dom senaste tre åren. Detta får jag nu äta upp. Jo, för idag har en liten pigg sädesärla badat tre gånger (3 gånger).

Se vilken spänstig liten krabat!
 Med riktigt swing i steget.
På väg till badet...

Bäst att ta sats!!

 Kolla dykstilen!

Flaxflax

Hopp i!!

Upp och torka!

Han, eller möjligen hon, hoppar och plaskar. Dyker och stänker. Ser ut som om han provar både ryggsim och crawl. Så kommer han upp. Står på kanten och torkar fjädrarna, flaxar med vingarna och ruskar på sig, i den ljumma sommarvinden. Och så plötsligt, helt utan förvarning, dyker han i igen. Och badar och skvätter i vattnet. Så håller han på flera gånger om.

Nu har jag börjat fundera på om vi inte måste gjuta ett större fågelbad. Mer långsmalt, kanske lite mer i bassängformat. Men hur långt måste badet vara? Exakt hur mycket betong kommer det att gå åt? Hur tungt kommer inte det att bli? Brukar fåglar ta simborgarmärket möjligen?

Jag kom då på att jag kan ställa fram det gamla slaktkaret i zink med bara en liten skvätt vatten i botten. Det ger 1, 5 meter simlängden. Om man snabbt summerar det hela så går det cirka 133 längder på 200 meter, alltså ett sedvanligt simborgarmärke för dom simintresserade fåglarna. Om dom inte tar fågelvägen förstås...

En dag i skrothögen

Förr i tiden så var det inget konstigt med att man bara hivade iväg allt skräp och skrot i en hög i skogen. Eller i en backe i åkern. Det skulle ändå försvinna om några år. Trodde dom ja. Eller det var i alla fall vad dom sa. 

Tydligen hade dom helt fel för dessa saker finns fortfarande kvar. Lite skröpligare och lite rostigare bara. Men tack för det, säger jag. Kulturtanten och jag fullkomligt älskar gamla skrothögar. Finfina saker kan man faktiskt råka på. Har man riktig tur kanske man hamnar i en skrothög som visar sig vara rena rama guldgruvan.

Hemma i skogskanten bakom smedjan finnes en alldeles enastående intressant skrothög. Man kan hitta allt från korvburkar från 40-talet, fina glasflaskor av bästa sort, till så gott som felfria cykeldelar från 1920-talet och framåt.

Utrustning som behövs är: Skor med kraftig sula mot alla vassa, trasiga plåtburkar och glasbitar som finns absolut överallt. Något att hänga över huvudet till skydd mot myggsvärmarna. Ordentliga arbetshandskar så man lätt och skadefritt kan dra fram taggtråd, hönsnät och konservburkar. Eventuellt ett spade om man behöver gräva loss något fint. Kulturtanten släpar så klart med sig sitt största järnspett, vilket innebär att allt garanterat kan lösgöras från skrothögens inre.

Riktiga fynd kan vara:

Gamla, sönderrostade och perforerade konservburkar som snabbt och enkelt kan förvandlas till dekorativa och stämningsbringande ljuslyktor.

Gamla, rostiga, men ändå relativt hållbara, taggtrådsrullar kan med en enkel hand raskt omvandlas till fina kransar, hjärtan eller rundlar till framtida projekt. Sådana saker som alltid är bra att ha i garderoben där hemma.

Gamla, rostiga cykelhjul med härlig patina kan lätt omarbetas till uppskattade kronor att hänga i taket. Snurra på några ljushållare och vips har du en finfin ljuskrona. Eller häng gamla prismor i ekrarna så blir det som en fröjd för ögat.

Fynd som heter duga!
Eller...?

Har man riktig tur kan man hitta kopparsaker, Kockumsgrejer eller gamla bestick och andra ovärderliga saker. Med åren sjunker jord, pinnar, grenar och annat bråte obönhörligen ihop och fram växer skrotet. Det gäller bara att hålla ögon och öron öppna så dom gamla sakerna inte missar sin chans till revansch...