Äntligen på plats...

Nu står granen minsann så grön och grann i Lilla stugan. Valdemar och jag tillbringade faktiskt hela förmiddagen i skogen för att hitta drömgranen. Jag vet att den inte blev särskilt lik den svenska genomsnittliga julgranen men vi hade nämligen vissa ramar att hålla oss inom. Som till exempel att den bara fick breda ut sig på exakt 0,16 kvadratmeter. Lång och synnerligen smal alltså. Och vad gör man liksom då. Jo, man sågar ner värsta högresta granen och helt rått kapar av toppen (som före sågningen såg särdeles vacker ut, ja, från marknivå alltså och således på långt håll). Vi drog hem en ganska underlig gran men vi tröstade oss med att den skulle se mycket, mycket bättre ut när vi hade pyntat den. Men riktigt så blev det inte...tråkigt nog...

Men bocken är ju fin...håller definitivt alla, enligt bock-konventionens, rekommenderade mått...



 

...men granen den är ganska mager om bena...

 

 

...tillika om armar och hals...

Ja, den är faktiskt bredast och yvigast på mitten. Precis som matte, ja, jag alltså...nästan som en wobbler kropp...

Valdemar vandrar nu runt som en osalig ande och sliter sitt hår, skrockar och klagar över granen: "Detta är ingen gran, detta är ett monster!" och torkar svetten ur pannan. Undrar om han någonsin kommer över denna traumatiska händelse, ja, han som var van vid värsta kungsgranen med en längd av 4,2 meter, vid som en lagårdsdörr och med grenar som helt naturligt föll exakt 90 grader från stammen. Till skillnad från denna besynnerliga gran...men man får trösta sig med att den snart ändå ska kastas ut...

Krubbdags...

En alldeles äkta julkrubba från Marolin inhandlad på stans bästa loppis för en spottstyver.

Packade i finaste träull...

En komplett sats med julkrubbefigurer. Maria, Josef, Jesusbarnet, herden, de tre vise männen, fåren och Herefordtjuren.

Här ses familjen i stallet med alla gratulanter från öst och väst.

Även våra vänner från Mumindalen hade sett stjärnan och kom och gratulerade till gossebarnet. Nu fattas bara själva stallet och så åsnan som lyser med sin frånvaro...

Det stora bakslaget...

Så var det äntligen dags för julbaket hemma i Lilla stugan! Jag kan ju av naturliga skäl inte baka för tidigt då det finns stora risker för att allt det hembakta liksom äts upp i förtid. Ja, så klart att det som bakats ska ätas upp men kanske inte då i form av moffning av stora mått, ja, precis såsom det kan hända när jag är i närheten.

När jag hällde ut saffranet i morteln så bildades det ett vackert hjärta. Jag tog det hela som ett gott tecken - mina saffransbullar skulle bli bättre än någonsin, det gick ju inte bara att missförstå det hela.

 

 

Ihoprörningen gick alldeles utmärkt, och själva utbakningen gick som en dans. Degen som i vanliga fall brukar envisas med att kleta och smeta så man tvingas att dumpa av lass på lass med mjöl för att över huvud taget få loss degslamsorna från underlaget, den släppte nu så proffsigt och lätt från bakbordet, ja, det gick rent av ofattbart bra. Försökte förbereda mig själv mentalt på att snart måste ett bakslag komma. Det brukade verkligen inte gå så här bra när jag satte igång med bakning, av vilket slag det vara må.

Näe, tro´t eller ej, men bullarna blev faktiskt helt perfekta. Bullarna var mjuka och smakfulla och den saftiga mandelmassfyllningen riktigt dröp längs hakpartiet när man satte tänderna i gobullen. Ja, dom var faktiskt så delikata att jag till och med bestämde mig för att äta dom varma saffransbullarna till lunch. Jisses, vilket bra förslag. Jag lade fram ett helt fat fullt med bullar och glaset med den iskalla mjölken gjorde denna näringsrika måltid helt komplett. Det blev en långlunch ska jag, i ärlighetens namn, säga...och inte så många påsar med bullar behövdes stoppas i frysen...faktiskt...

Ja, jag visste ju det att det skulle komma ett rejält bakslag efter dagens superlyckade saffransbak. Nu kom det i form av min hysteriska iver att sätta i mig alldeles för många bullar...men som det är sagt, det luktar gott om Mors bak...

Fiskelycka...

Tog en snabbrunda på stadens loppisar för att kolla in julsaksutbudet men inte hittade jag något kul julpynt, heller. I stället fick jag med mig denna fantastiskt underbara keramikskapelse hem.

 Lapp på lapp men ingen söm.. nej, nåt kålhuvud är det inte tal om...

En propeller, en väderkvarnvinge eller rent av en fiskstjärt...

Inte ett öga kommer att vara torrt efter denna upplevelse...

 

 Kanske rent av att det kan vara en Mari Simmulson från Uppsala/Ekeby...

Om jag lutar den så här kanske man kan kalla den för lutfisk. En fisk som är mycket gångbar i dessa tider...

Linneakrans...

Mina damer och herrar, får jag presentera min allra första linneakrans...

Denna krans tillverkar man lika snabbt som en höna skiter, ursäkta ordvalet, men det är precis så det känns. Ut i skogen och raskt riva ihop lite linnearankor och så snabbt hem, hitta en gammal järntrådsring och så bara linda och sno tills man känner att man fått den volym man önskat för sin krans. Jag försökte få till lite galet rufs och tycker att jag lyckades riktigt skapligt...

Detta fantastiska uppslag kommer från min alldeles egna idéspruta - Storasyster Yster. Eller möjligen från någon av hennes döttrar, Fru Karlsson eller Fröken Blom. I vilket fall som helst är det en alldeles strålande idé.

Egentligen borde man kanske tillföra lite rött till objektet men detta är liksom en prototyp och jag har liksom inte riktigt än filurat ut vad jag ska begagna mig av...eller kanske den är bäst som den är...helt utan krafs, bjäfs och krusiduller...

Galghumor...

Några gamla hederliga galgar av äldre modell. 

Man får garanterat en markerad axel på skjortorna efter en hängning på sådana här trägalgar.

Lätt att pimpa galgarna med plastband, här i nyanserna orange, brunt gult.

Tror inte att kläderna ser bättre ut efter några veckor på dessa plastförsedda upphängningsanordning...men betydligt prydligare ser det allt ut.

Passar utmärkt att hänga nya blåsan på.

Mössens julafton...

Härom dagen läste jag i Noton Music´s blogg (se vår blogglista) om deras råttinvasion i skafferiet. Jag skrockade roat för mig själv och tänkte att det var minsann länge sedan jag hade haft besök av några möss. Ja, det var nog ända sen jag hörde den där monstruösa bautaråttan som släpade runt på saker fram och tillbaka på vinden, hela nätterna faktiskt. Det var ju förra hösten innan vi hade rustat upp vinden. Jisses, vad rädd jag var då men sedan dess har det varit lugnt på råttfronten så jag satt där i köket med en kopp starkt kaffe och log i mjugg - råttor i skafferiet...hehehe...

Jag skulle inte uttalat dessa ord  "det var minsann länge sedan jag hade haft besök av några möss..." eller om jag åtminstone hade knackat tre gånger i det rangliga köksbordet och sagt: "Peppar, peppar, ta i trä..." men det hade jag ju naturligtvis inte gjort.

För redan nästa dag när jag öppnade bakluckan på bilen för att rota fram något, minns inte exakt vad det var, då blev jag genast varse om att en, eller möjligen fler, möss hade besökt kofferten under natten. Detta kunde strimlade pappersbitar och viss spillning vittna om. Kunde det kanske bero på alla mina återvinningspåsar som jag alltid glömmer att tömma varje gång jag är i stan och som nu nästan helt ockuperat hela bagageutrymmet? Var det månne dåligt ursköljda yoghurtförpackningar, brödsmulor från knäckebrödspaketet eller gamla ostpåsar som lockade? Eller är det måhända bara snart dags för mössens julafton?

Men så sant som det är sagt, skrattar bäst som skrattar sist...

fast det bör väl tilläggas att vissa nere i byn åker runt med stora råttbon placerade under motorhuven...men där kan man väl inte räkna farten i hästkrafter heller...eller...