En höstdag...

Morgondis...

På väg till vedboden för att plocka i lite ved...då möts man av denna magnifika utsikt...

 Hösträfs...

Universitetsstuderande Agnes-Elise gladde oss med ett besök i helgen.
 Naturligt fick hon genast greppa räfsan...här går ingen säker...

Kvällssol...

Solen lyser in genom dom nyinsatta innanfönstren...
nu är vi redo för vintern...

Franska nerver och undergångsåldern...

Jag säger precis som det är - jag har oerhört svaga nerver. Är ständigt nervös och mitt självförtroende ligger strax över ett, på en skala mellan ett och tio. Jag balanserar på slak lina, med svängningar från oförskämt pigg och glad, riktig skaplig, till redigt nere och deppad. Varje dag, alla veckor, samtliga månader, året om.

Fast det här att ha svaga nerver är man ju så himla van vid att det går ju rätt bra. Värre är det med sömnen. Även om den strulat i många herrans år så blir det mer krisartat för varje år som går. Tänkte återigen ta en chansning och gå till hälsokostaffären och prova något riktigt effektivt preparat. Dom hittar ju på så mycket nytt nu för tiden.

 

Jag stegade in i butiken och frågade expediten, artigt och väluppfostrat, om något riktigt bra för sömnlöshet. Hon gick fram och började nagelfara mig, uppifrån och ned. Tänkte ett tag, spände ögonen i mig och frågade sen: "Hur gammal är du?" "Ehhe..." stammade jag fram, "ja..ja..jag är femtiofyra år!"

"Har du känt av några klimakterieproblem?" frågade (ropade) hon med hög röst så att absolut alla i hela köpcentret hörde frågan och jag svarade snabbt men sa precis som det var "Jajemen, det kan du slå dig i backen på att jag har!" Nu sken hon plötsligt upp och blev oerhört vänlig, hon störtade fram till en hylla och började en lång, lång (gäsp!) föreläsning om svettningar, sömnlöshet och obalans. Oj, tänkte jag, det här hade hon verkligen kläm på.

 

Expediten rekommenderade varmt ett preparat som var bra för allt det där hon pratat om. Och så poängterade hon: "...detta är mycket bra för obalans och deppighet..." Men, tänkte jag, det verkar nästan som om mina franska nerver syntes utanpå mig. Men jag struntade totalt i det, nu hade jag ju fått en riktig dundermedicin.

Expediten log sitt allra största och vänligaste leende, rusade fram bakom disken, fattade tag under min arm och ledsagade mig ut ur butiken. Stod sedan och vinkade till mig ända ut till entrédörrarna. Ja, jag säger då det, vissa människor föds med riktig serviceanda...eller... kanske var det bara det att jag såg ut som ett fullkomligt psykfall, tilltufsad, supernervös och ämlig...både jag och mina franska nerver...

För övrigt säger jag bara det, jag tycker att övergångsåldern är klart överreklamerad. Skulle mer vilja kalla den för undergångsåldern...fast det är ju bara min åsikt...

 

Fat

Mannen åkte ner på stan häromdagen och kom tillbaka med detta fat av Gunnar Nylund.

Fatet har fått sin plats på byrån i hallen.

Lilla gummann har ställt diagnosen "Askfat så det bara skriker om det"...

Bak och framsteg...

Jag får för mig ibland att jag liksom måste bevisa hur himla bra jag är i hushållet (tänk vilka dumheter man kan få för sig?). Jag hade planerat, funderat och filurat under sömnlösa nätter och kommit fram till att framställa en saftig morotskaka och ett rustikt (?) hembakt surdegsbröd. Lätt som en plätt, tänkte jag, tog några taktfasta schottishopp på det knarrande köksgolvet, drog på mig bakrocken och satte kockmössan käckt på svaj. Jag var redo...

 Nu jäser det...

Först rörde jag ihop surdegsdegen men den enda som blev sur var jag. Jag har nämligen mycket liten plats att vara på. Därför blir pytsar och bunkar ställda lite här och var. Men var? Nu stod degen på jäsning. Snabbt fram med saker till morotskakan. Smör och socker skulle röras poröst.

Kan man verkligen kalla detta poröst?
Mamma Gertrud satt och rörde smör och socker i timmar och
det blev poröst så det stod härliga till, vill jag lova...
men inte min röra...typiskt...

Sedan ett ägg i taget. Smör skulle smältas till krämen. Morötter skulle rivas. Snabbt som ögat så hade jag rivit två lagom stora morötter. Då slog det mig plötsligt, rackarn´s, det skulle antagligen finrivas. Bara att se i receptet, tänkte jag, men ack, vad jag bedrog mig. Jag hade ju snott receptet på nätet och bara snabbt raspat ner några stödord bakpå en tidning. Tråkigt nog, hade jag förkortat orden fruktansvärt mycket. Plus att jag hade skrivit väldans slarvigt med en blyertspenna som knappt haft någon udd alls. Det var hart när omöjligt att avläsa receptet, helt enkelt. Jaja, tänkte jag, man får väl gå på känsla, höfta till lite bara. Vad jag helt glömde bort, i stundens hetta, var att jag totalt saknade hushållskänsla.


Jag pytsade i, rörde ihop, och gräddade hej vilt. Baklukten (??) spred sig i stugan. Det blev, mycket riktigt, en morotskaka och ett surdegsbröd. Frågan var väl bara vad det smakade. Men vem brydde sig om det just då...

Oj, hur kunde det bli så här?
Man kan avläsa både yrsel och förtvivlan i det oskarpa fotot...

Nu var det bara disken kvar. Bara??? Gissa om man var nära ett sammanbrott när man såg diskberget torna upp sig mot taket. Jag kan bara konstatera att jag absolut inte är född i farstun. Men heller inte i köket...fast visst går det väl framåt...

Vi expanderar del 2

Upprustningen av Lilla stugvinden går sakta. För att inte säga, har helt stagnerat. Butikschefen Valdemar var ute med grabbarna och svirade hela helgen och jag, personligen, är ju helt oförmögen att få till något själv vad det gäller byggandet, tråkigt nog. Efter två dagars golfande kom Valdemar hem i söndags eftermiddag totalt slutkörd. Han riktigt vacklade in i Lilla stugan, kastade sin trötta kropp i fåtöljen och föll i sömn. Eller i koma, jag vet inte riktigt. När klockan var tio fick jag baxa honom i säng. 

Nästa morgon vaknade han dock upp från det döda och efter en rejäl frukost fick han en fruktansvärd arbetslust (hm?). Han bröt loss dom gamla fönsterfodren på gavelfönstret i kammaren så flisorna sprätte både hit och dit. Kastade och hivade med kofoten. Han mätte, sågade, finjusterade och mätte igen, sågade och finjusterade. Jag försökte pigga upp honom med glada tillrop, hålla i brädorna i särskilt svåra positioner och tillhandahöll både fika och lunch.

Efter lunch tog vi en snabb vända över till grannstaden. Bara som av en ren händelse råkade vi hamna i vår absolut favvoaffär och där hittade Valdemar en alldeles underbar röd hattask som han absolut ville köpa till mig. Tjat och tjat, tänkte jag och lät honom faktiskt göra det, för annars hade han välan bara blivit sur, man vet ju aldrig med karlar. Så for vi hem. Jag med min nya, fullkomligt underbara, röda hattask hårt i famnen.

Har länge drömt om en hattask. Trodde väl aldrig att jag skulle
bli ägare av en röd sådan...(tack Valdemar!)

Snabbt hem och slutföra jobbet med fönstret. Jo, minsann, vita fina foder kom på plats. Vi plockade ihop, städade undan och fortsatte kvällen med att hysteriskt försöka slå ihjäl alla 114 snuskiga flugor som passat på att smita in, då fönsterna var avhängda under stor del av dagen. Förmodligen i förhoppning om att hitta en perfekt vintervistelse. Valdemar borde förresten sluta med golfandet och satsa på flugfiske i stället med tanke på den fantastiska svingen han hade med flugsmällan...snacka om att slå två flugor i en smäll...

Lyckan är stor...

Ser ni vad jag ser?

Rosa silvertejp, det finns silvertejp som är rosa!!

 

Är det inte underbart så säg. Måste kolla om jag har nagellack som matchar...

Med enkla medel...

Det här med att fiffla med åldern brukar ju vara en oerhört svår sak. Men absolut inte om man ska besöka en hemsida om julens goda drycker. Där ska man garantera att man är så pass gammal att man får handla på bolaget. Hur gör man det, kan man undra. Jodå, man fyller bara i dag, månad och år när man föddes, ett litet klick på knappen och man är inne. Jaha, en regnig, tråkig torsdag kan man ju lyxa till det och bli en hipp 27-åring eller en annan solig dag kanske man vill vara en trevlig 72-åring. Eller också alltid vara den man är. Men så lätt var det alltså.

Tycker man att man alltid har så mycket disk, detta gäller alla Er som vägrar, eller inte får plats med, en diskmaskin, då skaffar man bara ett mindre diskställ. Alltså när tre koppar, två tallrikar och en kastrull står i diskhon då får man diska upp annars får det inte plats i diskstället. Alltså ju mindre diskställ - desto mindre disk (?). Hur enkelt som helst.

Är man på urbota tjurhumör. Surare än ett helt kilo citroner. Nästan så att man exploderar av ilska. Då knyter man på sig vandringskängorna och travar iväg ut i skogen. Och kommer tillbaka två timmar senare. Gladare (än en lax), piggare (än en mört), snyggare (än den snyggaste), smartare (än en femteklassare), ja, som en fullkomligt underbar människa. Prova på det Ni! Jag gör det ofta. Och hur snygg har inte jag blivit (hm???)...

Skaffa Er ett ojämnt farstugolv och städningen bli i princip halverad. Mitt golv lutar ner mot ytterdörren. Perfekt! Allt skräp och damm hasar sig, automatiskt, ner mot dörren och man kan bara öppna dörren och ta några kraftiga kvasttag och städningen är över. Som ett under. (Liten kommentar: tråkigt nog är det svårt att få en matta att ligga kvar på farstugolvet utan att den hasar ner. Men jag löste det med. Slog i två små spikar högst upp. Tror nog att jag fick Pappa Anders fantastiska förmåga till smarta idéer. Tack Pappa!)

En sak som däremot inte alls är lätt det är att kommentera andras bloggar. Det är speciellt där man ska "bevisa att man inte är en robot". Man ska kunna se både bokstäver och siffror. I bästa fall kan jag urskilja kanske tre, fyra tecken och resten gissar jag på. Jag provar en gång, två gånger men sen får jag för mig att man, likt bankkort och dylika kort, bara får tre chanser sen åker man ut eller kortet slutar att gälla, och då slutar jag omedelbart. Antingen är det synen som gäckar mig eller också är det att jag inte har förmågan att ta in sådan information. Eller också är jag, helt enkelt, en robot...så var det med det...