Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

onsdag 29 januari 2014

Det berömda 90-kronors-åket...

Detta hände sig i början på det ljuva 80-talet. Kulturtanten (eller egentligen Systern som sedan skulle komma att bli Kulturtanten), Svågern, mina barns pappa och så jag skulle åka upp till Kungsberget för att åka utför.

Så här vackra och linjeformade var definitivt inte mina
hyrpjäxor.Tok heller, det var andra tider då. Hade jag fått på
mig ett par sådana här hade jag förmodligen
kört som en världsmästare i backen...ända tills
solen gick ner...
Varför vet jag egentligen inte. Jag är och har alltid varit en riktig längdåkningstyp. Från barnsben med dom hemgjorda träskidorna, till att både träna och tävla på skidor. Framgångarna i skidspåret lyste dock med sin frånvaro. Jag lade nästan alltid mig på sistaplatsen men Pappa Anders tyckte att man skulle ställa upp för byns idrottsförening och liksom vara som utfyllnad i startlistan. Dessutom var den som kom sist allra bäst tyckte Pappa, för det var ju den som kämpat längst. Detta gick jag på i många, långa år. Lägg därtill åtskilliga kurser som längskidsåkningstränare. "Ta i med stavarna! Böj på knäna! Saxa uppför backen!"


Men nu skulle alltså det åkas utför och nog gick det utför för mig allt. Jag skulle hyra utrustning och eftersom jag bara gillade röda saker så tvingade jag på mig ett par mycket små, klarröda och fullkomligt underbara slalompjäxor. Röda stavar och röda skidor. Nittio kronor kostade hela kalaset. Stora pengar på den tiden. Om pjäxorna satt bra? Inte det minsta. Dessa kändes mest som om någon illvillig person cementat på tre nummer för små pjäxor på mina fötter och redan innan fem minuter hade gått så hade allt blod lämnat fot- och benregionerna. Men jag spände på mig skidorna och bet ihop. Det fanns ju dom som hade det mycket värre...

Se sån stil jag har...
Inte för att jag vill skryta men det var många som
vände sig om och följde min framfart i backen...
många stod också och tittade på mig när jag låg
uthungrad och blodfattig bredvid den gamla
Saaben...
Jag klarade liften och jag klarade första åket nerför berget. Skidåkningen i sig var egentligen inga problem alls men jag kände inte av mina fötter över huvudtaget. Jag hissade vit flagg och gav helt enkelt upp. Jag stapplade fram på dom "avhuggna" smalbenen till bilen för att hämta ut mina gamla, nergångna, supersköna vinterkängor. Men då insåg jag det fruktansvärda. Det var inte jag som hade bilnyckeln. Det var Systern...

Det blev långa och jobbiga timmar innan hela sällskapet behagade avsluta sina slalomåk. Dom hittade en stackars utsvulten, fullkomligt lam och totalt ursinnig, blek liten person liggandes bredvid bilen. Jag hade ju inte ens kunnat få av mig skidpjäxorna...

Detta var ingen lyckodag, måste jag erkänna, men konstigt nog så kommer alltid den skidutflykten upp till diskussion när vi träffas i familjen. Jag blev ökänd i hela släkten med mitt berömda 90-kronorsåk...

Slalom vad är det egentligen? Jo, bara en enda lång nerförsbacke. Annat är det att slita sig fram i längsskidspåret med bakhala skidor kämpandes med att hacka fast stavarna och försöka dra sig fram. Kilometer efter kilometer. Mil efter mil. Jag tackar dock min lyckliga stjärna att min skidkarriär är över...för länge, länge sedan...

10 kommentarer:

  1. Oj, oj, oj! Efter den upplevelsen kan jag förstå att det inte blivit fler gånger.
    Att komma sist på längd har även varit min lott genom livet ändå tycker jag om det fortfarande. Dock så hasar jag numer runt här på åkrarna i makligt tempo helt utan tävlingshets

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men precis sån är ju jag med nu för tiden. Åker runt åkrarna i det vad jag kallar, turiståkningsfart. Vilken utveckling va, från tävlingsskidåkare till turiståkare. Men det finns en plats för oss alla här i livet...tack och lov...

      Radera
  2. Här är en till som blev sist i den byskidtävling som jag av barnsligt oförstånd utsatte min känsliga själ för.
    Dessutom åkte jag fel spår, ett som var avsett för äldre tävlande, så jag kom låååångt efter alla andra. Fick en del hånfulla kommentarer från byns litet elaka killar. Det avhöll mig definitivt från att deltaga fler gånger. Då hade jag behövt en "pappa Anders" som givit saken en annan synvinkel! :-)
    Minns inte att jag fick någon vidare tröst av min egen pappa Anton.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det där med att komma in på fel spår, det hände ju lite då och då, men då hade man ju kämpat mycket mer än de andra tävlingskamraterna och därmed varit, faktiskt, bästa av alla. Pappa Anders stöd kunde ibland vara ganska enerverande men det var ju bra att någon brydde sig. Mamma var också högst involverad i vår skidkarriär. Hon tvättade träningskläder och packade matsäcken. Och stod och hejade i spåret. Vilka tider...

      Radera
  3. Skidåkning har aldrig varit min grej... varken på längden eller tvären... enda sättet som det är (hm... var... numer skulle jag inte fixa det... :)) riktigt kul, det var när man fick ställa sig på de gamla trälaggarna bakom en häst iförd tolksele och så full fart över ospårade fält med vit, gnistrande snö... det var grejer det!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det låter ju alldeles underbart. Men det skulle jag aldrig våga, faktiskt. Jag lider ju av hundskräck, koskräck och hästskräck. En gång, nu på gamla dagar, fick jag och min kamrat Storasyster Yster åka i varsin släde efter två stora hästar. Vid sidan av oss sprang två hundar. Genom skogen och över åkrar - ja, se det var som en dröm...(naturligtvis hade vi chaufförer...)

      Radera
  4. Jag började ganska tidigt att åka slalom. kommer ihåg då jag till slut hade tjatat mig till riktiga slalomskidor med tillhörande pjäxor. Pappa följde med till affären och sedan skulle jag ju visa upp utrustningen hemma. Fick promenera över hallgolvet med pjäxorna på. Pappa började gapskratta. Hur i hela friden kan man sätta på sig sådana dykarskor frivilligt undrade han... Men det kunde jag :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dina pjäxor kanske hade passande skostorlek. Och inte bara gick på färg liksom. Kulturtanten är en fena på slalomskidor. Eller rättare sagt var...Har Du tagit nån sväng med dykarskorna på senaste tiden...?

      Radera
    2. Nej nu var det många år sedan.... Jag har blivit så feg :-)

      Radera
    3. Jag med faktiskt. Tycker att jag fått så dålig balans...och är liksom lite yrslig då och då...förmodligen ålderdomssymtomen som smyger sig på...och jag säger bara välkommen...åren går ju...

      Radera