Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

torsdag 16 januari 2014

En mänsklig snökanon...

Snöandet fortsatte hela natten. Till och med i morse föll snön. Jag intog en väldigt kraftig frukost och gjorde mig klar för att starta upp snöslungan. Här skulle snön bort snabbt som bara den. Jag pytsade i bensin och kollade upp alla knappar och vred. Hur sjutton var det man gjorde? Minuterna gick och för att inte förlora dyrbar tid så blev det akutsamtal till Valdemar, som så många gånger förr.

"Hallå, hur sjutton ska man få igång snöslungan?" ropade jag förtvivlat. Valdemar försökte förklara. "Knäpp på den knappen, vrid det vredet, tryck på bensindutten och så är det bara att rycka igång den!" svarade han glatt och positivt. Ja, riktigt stöttande faktiskt.
Denna snöslunga ligger väldigt illa till. Milt sagt...

Och jag tog i för Kung och fosterland. Drog till så jag trodde att jag skulle falla baklänges. Ingen reaktion. Dra och ryck, och dra och ryck, och dra...Inte tusan startade slungan heller. Så kom det att bli ytterligare ett hysteriskt samtal till Valdemar igen. Han försökte med pigga tips och ville att jag skulle prova igen. Och igen. Och igen...

På något konstigt sätt fick jag för mig att jag varit med om detta förut, typ en flash-back. Och jag hade helt rätt. Vem kämpade inte med röjsågen hela sommaren och den ville aldrig starta. Och vad hände med den månntro? Jo, minsann den blev uppslängd i björkbacken. Och nu riskerade ju snöslungan att bli slungad någonstans...långt, långt bort...


Snöslunga, egentligen, vad är det? Har man klarat sig i alla, absolut alla, år utan snöslunga så borde jag väl kunna fixa det hela ändå med en rejäl skyffel. Jag greppade den nya, fina snöskyffeln och satte fart. Den lätta snön virvlade runt mig som ett enda stort snömoln på grund av kraften och hastigheten som jag vevade på med skyffeln. Timme på timme slet jag med snön med bara några korta raster för att fylla på energi. Visst var det superjobbigt men det är ju faktiskt rätt skönt att jobba och slita. Ja, i varje fall någon gång då och då...

Det enda som jag nu fasar för är - hur kommer jag att se ut i morgon när jag vaknar? Som världens kroppsbyggare med så svällande armmuskler att jobbarskjortsärmarna spricker när jag försöker dra på mig kläderna? Eller som en vanlig, trött och sliten snöskottare med ömma och sladdriga armar?

Kanske det måste bli en heldag på spikmattan då ryggen nästan känns av. Kanske läppja på uppiggande och stärkande C-vitamindrycker? Kanske lyssna lite på radions P1för att höja livskvalitén ett snäpp. Det finns inget ont som inte har nåt gott med sig...

4 kommentarer:

  1. Också gjort en skottning i fullmånens sken......härligt vinterväder !!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är ju inte mycket för vinter över huvud taget men man måste ju erkänna att den nyfallna snön var av allra bästa sort. Lätt och fin. Skottningen gick som en dans. Kanske skulle gå ännu lättare ändå i månens sken...

      Radera
  2. Lyckligtvis är snön idag lätt och fin... m.a.o. lättskottad... och det får man ju vara tacksam över :) Äger tyvärr ingen snöslunga... kanske ska jag vara tacksam över det också - för fy farao så irriterande att inte få igång den...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Problemet sitter nog hos mig har jag motvilligt kommit på. Inget startar ju om det är jag som håller i startsnöret. Nåt jag borde jobba vidare på, kanske. Vi får se hur det går...

      Radera