Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

söndag 5 januari 2014

Gummibandsgummann...

Så startar jag då upp armträningen. Ja, visst har det redan gått flera dagar på det nya året men jag passade faktiskt på att vila mig i startform. Soffliggande framför tv-n är inte att förakta i det fallet. Har sett på skidor och skidskytte och det är ofattbart hur man kan bli så himla inspirerad av att se andra som kämpar och sliter.


Man ser rätt snabbt att detta gummiband inte har varit i drift
på mycket länge. Man kämpar mellan lusten att ta fram strykjärnet och 

pressa på det lite och slappheten att totalt strunta i det 
och bara hoppas på att några träningspass kan släta ut bandet...
men vem bryr sig...egentligen...
Jag plockade fram det där gamla gummibandet som vi begåvades med på jobbet på den tiden då det begav sig. Det var då när kommunen och alla cheferna hade bestämt sig för att satsa på oss i personalen. Kanske dom tyckte vi såg lönnfeta, tröga och trötta ut. Vilka dom nog hade helt rätt i, tråkigt nog.


Ej att förväxla med ett upphottat luciaband... 
Vi fick inte bara ett gummiband, nänä, vi fick också en stegräknare. Jo, minsann, det var en härlig tid. Vi startade upp en tävling faktiskt. Tror att det var lärarna mot dagis- och fritidspersonalen. Vilken fight, jag säger bara det. Vi trampade på, med stegräknaren ordentligt fastsatt i byxlinningen, arbetsdagarna igenom.

Vissa dagar gick riktigt bra och man kom upp i 7000 steg redan innan lunch. Andra dagar segade räknaren fram rent katastrofalt sakta, hur man än skakade den ursinnigt. Detta gjorde att man fick panik. Så där i niotaget på kvällen då blev det "på stället marsch" iförd pyjamas och stegräknare för att i sista stund bättra på stegresultatet.

Tråkigt nog så råkade jag tappa stegräknaren i toaletten en vacker dag (?) och det var början på förfallet. Men bara fram till nu. Nu ska gummibandet fram och nu ska armsladdret få sig en omgång som det sent ska glömma. Visserligen har jag tappat bort själva instruktionspappret men får väl prova ut några rörelser på eget bevåg. Man är definitivt inte helt utan fantasi och engagemang...nej, nu ska Lilla gummann verkligen visa vad hon går för...

8 kommentarer:

  1. Heja, heja friskt humör- det är det som susen gör!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åja, man får nog ta det lite lugnt i början. Annars kanske man bryter ihop...direkt...

      Radera
  2. Storasyster Yster5 januari 2014 kl. 13:36

    Kära Lilla gumman! Jag har hittat instruktionerna men inte gummibandet!
    Jag kopierar övningarna till dej så får du dom på när vi ses. Skall leta efter det vackra orange bandet. Sedan är det bara att sätta igång och kämpa på. Kram min motions kompis!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Annars så kunde vi ju ha "delad vårdnad". Ja, om gummibandet och instruktionerna alltså. Du har dom ena veckan och så tar jag hand om dom veckan därpå. Vi kommer att bli urtjusiga till sommarens alla häftiga strandfester...

      Radera
  3. Passa dig bara så inte gummibanden har torkat... Det råkade jag ut för och det gör ONT kan jag tala om då ett så pass tjockt gummiband går av och slår en i ansiktet. Farliga saker det där.. Jag hade också stegräknare ett tag ända tills jag fick reda på att tvåhundra trappsteg/dag hade samma verkan på kroppen som 10 000 steg. Inte svårt att komma upp i i en tvåvångingsvilla! Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men Du, tack för varningen. Borde kanske be Valdemar att han provar gummibandet först. Fast å andra sidan ser bandet spänstigt och närapå nytt ut. Men det är ju ingen säkerhet. Det får bli små försiktiga sträckningar med bandet...

      Radera
  4. Stegräknare hade jag en... en opålitlig sak som räknade som den tyckte... 5000 steg ena gången och 3000 nästa... på samma sträcka. Kommunen delade något år senare ut stegräknare till nästan alla anställda... vår enhet ingick inte bland dem... kanske för att vi hade flera trappor att gå i och hissen ofta var ur funktion :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hade heller inget förtroende för min stegräknare. Man kunde gå tillsammans med någon som också hade stegräknaren på men när promenaden var slut hade den andra gått mer än jag. Men visst ryckte man upp sig och levde ett nära på stegräknarliv...en härlig tid...

      Radera