Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

onsdag 1 januari 2014

Mannagrynsarmar bort 2014...

Nyårslöften i all ära men det är nog bra om man är realist och tar löftena på verkligt allvar. Förra året lovade jag att jag skulle ta upp skidåkandet från unga dar. Snö blev det så det stod härliga till men inte sjutton gick det särskilt bra med skidåkandet heller.

Det borde ju ha varit i år som jag utlovade skidandet. Inte en snögnutta som räckt till ett enda simpelt skidspår så här långt. Men som sagt i år har jag andra idéer. Jag ska inte åka skidor. Nej, minsann. Jag ska inte bli smal. Tok heller. Jag ska inte börja träna. Nej, för tusan. Jag ska bara försöka ARBETA BORT MANNAGRYNSARMARNA!


Detta hände sig på den tiden då jag bodde i stan med alla ungarna (låter som om det vore massor av barn men dom var dock bara tre fast dom ibland upplevdes som många, många fler). Jag skulle koka mannagrynsgröt för det älskade barnen. Ja, tacka för det då man helt lovligt fick ösa på med både socker och kanel. Jag stod där framför spisen och vispade i gröten. Man måste ju vara flink med vispen så det inte fastnar i botten eller kokar över. Fast det där känner Ni väl redan till?


Vispen gick som en trimmad utombordare. Helt plötsligt kändes det fruktansvärt konstigt. Yngsta dottern stod bredvid och observerade mina överarmar under arbetet. Inte den så kallade "muskelsidan" utan insidan. Armarna skvimpade med i visprörelserna. Va!? Jag trodde inte det var sant. Så hade det aldrig känts förut. Var armarna verkligen så oerhört lösa? Hur kunde det blivit så, egentligen?

Gröten blev färdigkokt. Vispningarna avslutades men det tog en bra stund innan dom sladdriga armarna slutade att röra sig i visptakt. Jag kunde lugnt (?) konstatera att jag begåvats med "mannagrynsarmar". Kanske en och annan kvinna kan känna igen sig i min penibla situation. Eller kanske inte folk vispar mannagrynsgröt nu för tiden. Vad vet jag?

Det är alltså dessa sladdriga armar som jag ska arbeta upp till dom största gladiatorarmarna som norra Europa någonsin skådat. Följ gärna med på den resan...


6 kommentarer:

  1. Jag kan inte skryta med att ha gjort så särdeles mycket mannagrynsgröt i mina dagar, men nog kan man se att det finns sladder ändå så det räcker. Jag kan inte fatta var det har kommit ifrån!? Jag sätter min tro till yogan för eventuell föryngring.
    Lycka till med kroppsbyggandet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Yoga, jaha, kanske det är lösningen för mina sladdriga armar. Ja, det gäller att ta tillvara på alla tips. Jag ska prova...

      Radera
  2. Jag har aldrig hört talas om mannngrynsarmar:) Men känner igen ett gäddhäng när jag ser det...det beter sig på samma sätt som fläsket runt magen! Dallrandet håller på en stund efter att man slutat röra på sig:) Gott nytt år och lycka till med armarna!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Magdallret får jag ta tag i nästa år kanske. Tror inte att mannagrynsarmarna ger med sig så himla snabbt, faktiskt. Får nog jobba riktigt duktigt kan jag tänka. Men jag tänker fram emot sommaren, där går jag brunbränd och fullkomligt underbar i en ärmlös topp med fasta och fina armar med ett glas champagne i handen, solen lyser och Valdemar småjoggar helt lätt i vattenbrynet...ujujuj, vilken sommar det ska bli...

      Radera
  3. Haha... förlåt... jag vet att det är allvarligt det här... mannagrynsarmar - det var ett nytt ord för mig...
    Ska med glädje följa resan till att de blir gladiatorarmar :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Va kul! Kanske man borde visa ett "före" kort på mannagrynsarmarna för att sedan slå till med ett fantastiskt "efter" fotografi där folk kommer att dåna av både till höger och till vänster när dom ser den oerhörda skillnaden. Ja, man vet ju hur det ser ut i alla bantningsartiklarna...

      Radera