Och så rullade vi ut röda mattan...

...jag nu menar jag så klart den röda gymnastikmattan. Den man brukar använda när man mjukar upp sig (vilket inte händer så ofta av förklarliga skäl). När man känner för att gå ner i spagat, slå volter eller stå på händer. Nåja, på sin höjd skulle man kanske få till en kullerbytta. Ja, fast då en baklänges för jag tycker den är lättare än en framlängeskullerbytta. Låter kanske motsägelsefullt men jag tycker man får upp farten bättre i en baklängesrullning. Kanske beroende på att jag är en synnerligen bakåtsträvande person.

Man brukar ju talka händerna ordentligt före ett lyft men tråkigt
hade jag ingen talk hemma så jag höll till godo med
lite florsocker - man tager vad man haver... gott luktade det
i alla fall...

Idag fortsatte arbetet fram mot gladiatorarmarna. Den gamla hanteln plockades fram och jag gjorde några riktigt spänstiga lyft. Periodvis kändes det som om jag hade behövt lite ammonikasniff innan bedriften, likt värsta tyngdlyftarmanéer, men jag kämpade på - bra karl reder sig själv.

Är lite osäker på hantelns vikt men kan bara säga det
att ju mer man höll på ju tyngre blev den...typiskt...

För några år sedan, då man gick där som rastvakt på skolgården, brukade jag göra en vårhälsning när tiden var inne. Lite likt Ronja Rövardotter, fast inte med ett vårskrik, utan jag satsade på en vårhjulning. Både för att roa barnen och för att bevisa för mig själv att "än är gummann still going strong". Inför varje hjulningstillfälle fick jag lätt ångest. Tänk om jag helt förlorat spänsten under vintern. Tänk om jag skulle få yrsel och drutta omkull. Tänk om jag skulle falla så illa så jag stukade mig hel och hållen.

En vår fick jag till en fantastisk hjulning. Skolbarnen bara stod och gapade. Och jag med, faktiskt. "Gör det en gång till!" ropade barnen och hoppade upp och ner av iver och stärkt av min framgång gjorde jag mig redo för ett nytt försök. Joggade lite lätt på stället, stretchade armarna både framåt och bakåt, snöt jag mig lite lätt i tröjärmen och så satte jag fart...och...och...och...det gick inte alls bra. Jag snubblade till, föll omkull och blev liggande i en stor hög. Barnen skrattade så dom höll på att kissa på sig. Det plingade in - rasten var slut. En vänlig arbetskamrat förbarmade sig över mig, hjälpte mig upp och in i personalrummet och ledde mig fram till soffan.

Nåja, inte ska man gråta över lite spilld mjölk heller. Jag hade fått frisk luft, lite motion och därtill underhållit barnen så gott som hela lunchrasten. Att jag sedan fick dras med en svår nackspärr i två veckor efter denna vårhjulning det var väl inget att bråka om. Jag försökte bara tänka positivt, "Nästa vår kommer det att gå mycket, mycket bättre!" Ändå gick det bra för mig, en annan arbetskamrat tänkte briljera med några proffshopp när skolbarnen hoppade tvist, hon fick akutvård på hospitalet. Ja, så kan det gå...

Gladiator - redo? Lilla gummann - redo?