Brusa högre lilla å...

Varje dag när jag går ut till stora vägen för att hämta posten går jag förbi den lilla bäcken. Precis just den bäcken där jag med en hårsmån lyckades klara mig från dikeskörning flera gånger i vintras. Men nu porlade vattnet i bäcken, solen sken och fåglarna kvittrade och det var så underbart. Jag stod länge och lyssnade. Liksom försökte infånga den våriga känslan och fyllas med energi.

Då, helt plötsligt, kom jag att tänka på det där avslappningsbandet som jag köpte på en hälsomässa, som jag besökte med mina kamrater, för många år sedan. Det var ljud från en porlande bäck som man skulle slappna av till. Enda problemet var att om man lyssnade för mycket på bandet så blev man fruktansvärt kissnödig och en gång satte jag, min jubelidiot, på bandet i bilen. Va? Avslappningsband i bilen, kan det vara nyttigt, månntro? Nej, precis, men så var jag också tvungen att stänga av ljudet då jag höll på att somna vid ratten redan halvvägs ner till byn. Hur kunde man tänka så himla dumt? Men jag ville ju bara försöka lugna mina stackars svaga nerver...

 Ska nog skriva till Vägverket och höra om dom kan
 slå upp något slags staket för att eliminera
eventuella dikeskörningar till kommande vinter...

På samma hälsomässa skulle den där berömda gladiatorn Plexus uppträda. Min yngsta dotter fullkomligt avgudade det muskelpaketet och tjatade på mig att jag skulle försöka få en autograf. Mycket tveksamt lovade jag det. Vad gör man inte för sina små barn...

Det skulle jag absolut inte ha lovat. Kön till gladiatorn och till en åtråvärd autograf var mycket lång. Det var jag och så en massa småungar. Medelåldern var väl typ nio år och jag kände mig synnerligen malplacerad. Barnen fick sina autografer och så lyfte han upp dom på axeln så dom stolta föräldrarna kunde ta kort till familjealbumet.

Efter lång väntan blev det äntligen (?) min tur. Gladiatorn skrev på mitt papper och så tittade han skrattade på mig och frågade om jag ville att han skulle lyfta upp mig men jag tackade väluppfostrat nej till erbjudandet och försvann snabbt därifrån. Jag sökte förtvivlat efter mina kamrater men dom hade gömt sig och ville förmodligen inte kännas vid mig just då. Typiskt mesigt! Men dom fick skylla sig själva, faktiskt, nu blev det bara jag som "nästan dejtat" en gladiator...det Ni...