Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

måndag 23 juni 2014

Allt på ett bräde...

Mitt rejäla skärbräde. Barnens slöjdalster, stående,
kan inte mätas med mitt på en och samma dag då dessa är
blott en tredjedel så tjocka mitt. 
När jag började mellan-stadiet så åkte man till skolan i grann-byn någon mil bort. Då det var dags för trä-slöjd skulle man givetvis tillverka under-bara alster och man gjorde absolut sitt yttersta för att lyckas. Jag blev hänvisad till ett hörn i salen för att göra ett skärbräde. Om det var bara jag som fick just det uppdraget är jag osäker på, jag vet bara hur jag slet i mitt anletes svett med såg och hyvel och, ja, i princip alla redskap som fanns i slöjdsalen.
 
Efter många, långa och kämpiga månader blev det äntligen dags att ta hem brädet. Jag slet som ett djur för att orka få upp det på skolbussen. Vadå slet? Jo, skärbrädet var nämligen av det allra största och tyngsta slaget och jag var mycket liten och spenslig (på den tiden, ja). Möjligen hade slöjdsalshyveln varit oslipad så till den milda grad att den helt enkelt inte tog ett enda hyvelspån. För hur jag än hade jobbat med hyveln så förändrades inte skärbrädet ett smack.

Maken till stabilt skärbräde får man leta efter...
 
Pojkarna på bussen höll på att skratta ihjäl sig och frågade retsamt om jag "hade gjort en huggkubbe i slöjden" så jag kom hemspringandes med det förbålda skärbrädet och slängde det på köksgolvet så fönsterrutorna skallrade. Pappa Anders försökte förtvivlat trösta mig med att det var bra med ett sådan tjockt skärbräde för då skulle man ju kunna hyvla av det då och då. Om man nu ville...alltså...

Idag ser man stora, tjocka och tunga skär-brädor i var och var-annan inred-nings-tidning och -blogg. Ju större, tyngre och rustik-are desto bättre. Tänk om jag hade vetat det den där gången på bussen då pojkarna gapskrattade åt mig och jag var nära att bryta ihop. Idag känner jag mig rätt stolt när jag baxar fram mitt kära, gamla, tunga skärbräde och som hållit så bra i 45 år...ja, för ett sådant rekorderligt bräde kan ärvas i generationer...bara så att Ni vet...

8 kommentarer:

  1. Det var mycket fin och rejäl skärbräda du tillverkat! Undrar om någon av de andra barnen har sin kvar... ;)

    Kram
    Annica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just det, smart tänkt, undrar just vad som hände med deras små, larviga, fjuttbrädor...

      Radera
  2. Jamen du var verkligen före i utvecklingen. Det ska vara riktigt tjocka och rustika skärbrädan numera, så nu kan du njuta fullt ut!
    I smyg kan du också räcka ut tungan åt de där skrattande buspojkarna!
    Gillar din pappas tröstande ord! Ömsinthet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, tänka sig, man anade aldrig vilken framgång man skulle få i livet (hehehe). Och, Pappa ja, vi har kvar hans träbricka som han gjorde i slöjden, detta är också av rejäl konstruktion och tjocka brädor, men så blev han också snickare...

      Radera
  3. Vilken underbar berättelse. Du var före din tid. Och vad kul att skärbrädan finns kvar ännu, det kan man kalla kvalité.

    Första gången jag tittar in här det var namnet kulturtanten som lockade. Jag älskar konst och kultur. Titta gärna in på min blogg :)
    Kram Christina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Klart att vi ska kolla in Din blogg! Ja, se, den där Kulturtanten, systra min, hon sprider glädje både här och där.../Lilla gummann

      Radera
  4. Det kallar jag för kvalité! När jag hade träslöjd fick vi flickor varken såga eller hyvla!
    Läraren sågade ut var sitt hjärta till oss och så fick vi var sitt sandpapper och där stod vi och putsade timme efter timme. Till slut borrade han ett par hål åt oss och limmade fast några pinnar innan vi fick lacka det hela! Så fick vi ta hem det och hänga halsband på det medan pojkarna bar hem både skåp och hyllor som de fått
    tillverka helt själva!
    Kram M.E

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag vet inte, jag hade lika svårt i träslöjden som i syslöjden om jag ska vara ärlig. Pappa Anders kämpade med mig i alla år med sågning, hyvling och sånt men jag var fullkomligt oduglig. Jag såg att han i smyg slet sitt hår. Han kanske önskade att vi döttrar skulle gå i hans fotspår - och bli snickare men, tack och lov så valde jag annan yrkesbana. Men nu använder jag verktyg av allehanda slag...och ibland blir det ganska bra...faktiskt...

      Radera