Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

måndag 16 juni 2014

Stortvätt...

Tvätten under vår barndom var en ganska jobbig historia. Ingen kaklad tvättstuga med vita, fina tvättmaskiner här inte, oh, nej tvätten sköttes nere i smedjan, och tro det eller ej, det fanns faktiskt bara ett stampat grusgolv. Mamma Gertrud började i ottan med att tända i pannmuren och så fick hon hinka upp vatten från källan alldeles utanför och hälla i. Man hällde så småningom upp det varma vattnet i baljor. Var det mycket arbetskläder användes också slaktkaret där kläderna fick ligga i blöt.

Fram med tvättbrädan och så bara sätta fart med att gnugga de lortiga kläderna så löddret yrde. Stora kläder skurades med rotborstar och såpa på slaktbänken. Vittvätten skulle kokas i pannmuren. Man fiskade upp de kokheta plaggen med klappträet för att kunna förflytta dom till mindre baljor.

Utanför smedjan hade Mamma ställt fyra stora baljor och fyllt med iskallt sköljvatten direkt från källan. Tvätten skulle alltid sköljas i fyra vatten, det var i princip lag på det. Mamma hade hemstickade fingervantar innanför plasthandskarna för att klara kylan. Det var inget behagligt arbete, sköljningen, kan jag garantera. Skölj klädesplagget i vattnet, vrid ur, kasta ner det i nästa balja, skölj, vrid ur, kasta i nästa balja...


Så skulle den tvättade, sköljda och urvridna tvätten transporteras upp till huset. I hinkar på cykelstyret eller på stora kälken vintertid. Den stora tvätten, lakan och sådant, fick hänga kvar i smedjan över natten. Droppa av och så frysa till över natten. Alla kläderna skulle nu torka ovanför vedspisen. Lite fick snabbtorkas genom att rullas in i handdukar innan de hängdes upp. Hela tvättningsproceduren blev ju flerfaldigt mycket enklare under den varmare delen av året. Sköljningen kändes definitivt lättare, torkningen ute på strecket förenklade arbetet.

Systern och jag blev tvungna att vara med Mamma Gertrud nere i smedjan när hon tvättade. Vi brukade stå och spika på en gammal huggkubbe men det tröttnade vi snart på, av förklarliga skäl. Det var rått och kallt där inne. Ruskigt tråkigt ska jag säga. Vi bråkade och gnällde mest hela tiden och ville in men Mamma måste ju tvätta klart. Om vi lovade att vara riktigt snälla så fick vi som på nåder gå in och vara själv inne i huset. Men jag förstår Mamma att detta var ett stort risktagande. Man visste ju aldrig vad vi skulle hitta på...som dom rackarungar vi var.
 
Väl inne med all tvätt, så hade klockan blivit mycket, och nu måste Mamma Gertrud tända i spisen och så börja med matlagningen. Hade det varit jag så hade jag omedelbart kastat mig ner på golvet och skrikit rätt ut. Mina nerver hade inte orkat med sådant slit.  Men Mamma slog en "vattskvätt" över sumpen och värmde på en kopp kaffe, fick nya krafter och kämpade vidare.

Jag är glad för att Mamma  Gertrud så småningom fick både badrum och tvättmaskin i huset. Men jag kom nog på henne, både en och två  och tre gånger, med att stå med tvättbrädan i den rostfria baljan på en stol i köket och tvätta. Fast det bara hade varit att kasta i kläderna i maskinen. Men "det var ju bara så lite som skulle tvättas upp så det var onödigt att starta upp maskinen"...tyckte Mamma Gertrud, sköt upp tvätthucklet ur pannan, fiskade upp ett par strumpor ur vattnet och fortsatte tvättandet...

6 kommentarer:

  1. Jaa, tiderna ändras...nu kan man sucka att man åter måste byka...fastän det bara handlar om att starta en maskin...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Barndomen känns rätt långt borta. Och det stämmer ju ganska bra om man räknar år alltså...och dom tickar ju på ganska bra...åren alltså...

      Radera
  2. Så roligt att få höra sådana här berättelser...du berättar så målande och bra att man ser allt framför sej!! Tänk så bra vi har det nu, med maskiner till både det ena och andra! Hälsningar Ella :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Va roligt att Du ville läsa. Ja, man har många minnen från när man var liten...men var det bättre förr...egentligen...

      Radera
  3. Så fint berättat. Jag blev rörd över berättelsen. Tänk vad kvinnorna fick kämpa förr, inte undra på att många hade förvärkta fingrar och ledreumatism.
    Kram
    Annnica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det var ett rackarn´s slit. Med att bära vatten och ved. Alltid hålla fyr i spisar, kaminer och kakelugnar för att hålla kylan borta. Det var en annan tid...men man minns det så klart...

      Radera