There´s a hole in the bucket...

Jag är något så vansinnigt effektiv i trädgården nu för tiden. Inte för att det händer så himla mycket, egentligen, men jag nöter på dag efter dag. Jag kör ju inte stilen med att perfekt planera och arrangera arbetet utan jag rusar mest omkring smått förvirrad och hittar än det den än det andra att sätta sekatören i. Eller spaden. Eller saxen.

Man hittar en pion som snabbt måste få ett stöd. Man knyter upp några andra besvärliga blommor. Man rycker upp ett gäng ogräs. Man snabbplanterar om en pelargon som behöver bättre leverne.

Man drar några varv med gräsklipparen (ny sådan finnes nu på går´n), får av lite gräs med trimmern (ny sådan finnes nu på går´n), man kör några varv med skottkärran för alltid kan man transportera med något från ett ställe till ett annat.

Igår skulle jag utrymma en odlingspallkrage med mynta och oregano som växt så till den milda grad så pallkragen riktiga bågnade. Dessa växter skulle förpassas ner till lärklunden där vi förra året satte lite andra växter (som vi inte visste vart vi skulle göra av och i princip bara ville bli av med). Då var min chef, Kulturtanten, med och satte upp reglerna. "Gräv upp den stenhårda grässvålen och en bra bit ner i underjorden!" och "Ner med lite gammal kompost!" samt "Så ökar vi takten ett snäpp!" Kulturtanten mätte och mätte med måttbandet och noterade i det tummade blocket. Jag slet som ett djur med spaden och löpte som ett jehu med kärran. Så planterade vi dom mycket spridningsvilliga örterna i hinkar för att hindra dom att dra iväg för långt. Detta arbetssätt visade sig vara mycket framgångsrikt.

Precis så skulle jag göra denna gången också. Jag grävde och grävde. Hoppade ursinnigt på den stackars utarbetade, trötta spaden. Efter mycket letande i bodarna hittade jag slutligen dom hinkar jag ville ha, modell mindre, och så raskt ner med växterna i hinkarna och så allt ner i det grävda hålet och så fyllde jag igen med jord. När jag så stod där i försommaraftonens 
fridsamma ljus med den gamla zinkkannan i hand och lät det solvarma vattnet strila ner över dom nyplanterade plantorna var jag nöjd efter dagens slit. Mycket nöjd. Tänk så bra jag ändå har blivit i trädgården. Jag har ju nästan fått in den rätta trädgårdsmästar-känslan. Jag fylldes av ren och skär lycka och stor tacksamhet och en liten glädjetår trillade nerför kinden. Allt kändes bara sååå underbart...

Det var då, precis då, som jag insåg att jag glömt att göra hål i botten på hinkarna. VA!!!??? Jag blev isande kall och kokande het på en och samma gång. Hur i hela friden kunde jag vara så urbota dum? Varför hade jag jämt så bråttom med allt? Varför hafsar jag och slarvar hela tiden? Frågorna var många men jag hade bara ett svar: UNDERBART ÄR KORT...

There´s a hole in the bucket..ja, nu ja!