Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

söndag 6 juli 2014

Nu har vi satt vår sista potatis...

Vi var dom absolut sista i hela socknen som satte den tidiga potatisen, det är en sak som är säker. Expediten på trädgårds-handeln blev riktigt irriterad när vi frågade om sättpotatis. "Ja, jag får väl gå in på lagret och se om det finns någon kvar men det är ju alldeles på tok försent!" bräkte hon på sin utpräglade västmanländska och segade iväg. Kom till slut tillbaka med liten nätpåse med mycket skrynkliga och synnerligen mjuka potatiskrakar med många avbrutna piggar men vi ryckte snabbt åt oss påsen, betalade och satte oss i bilen och körde hem.

Potatisland då...
Jag sa lite nedlåtande till Valdemar när vi svängde av stora vägen: "Ja, se, dom där potatisarna kommer aldrig någonsin gro, det kan jag lova dig!" Men väl hemma så hjälpte jag ändå Valdemar att sätta ner dom skrumpna potäterna, det var ju han som så gärna velat sätta lite potatis, och man vill ju gärna vara lite schysst ibland i alla fall. "En fot emellan och med piggarna ordentligt uppåt!" jag kunde riktigt höra Mamma Gertruds ord. Det var viktiga saker det där med att sätta potatis, hemma på gården, inte bara att kasta ner knölarna lite huller om buller heller. Eftersom potatislandet lyste med sin frånvaro även detta år så fick vi peta ner potatisarna i pallkragar och faktiskt också i ett gäng hinkar.

Potatisland nu.

Jag förstod ju så klart, som den bondunge jag ändå är, att ingen potatis skulle växa upp, eller växa ner, beror på hur man ser det hela, och funderade på hur jag skulle kunna trösta Valdemar på bästa sätt efter det misslyckande. Men tro det eller ej, det tog nog bara ett par dagar så var potatisblasten uppe. Det växte som ogräs, minst fem cm per dag. Valdemar gick varje kväll och öste på mer jord, vattnade och pratade med potatisbladen. 
 
Morgonpromenad i potatisdjungeln.

Vi ska ju inte ropa hej, riktigt än, då vi fortfarande väntar på blomning men vare sig det blir potatis eller ej så har vi ändå traktens kraftigaste och frodigaste potatisblast...och det är ju mer än vad man någonsin kan önska sig.

6 kommentarer:

  1. Det är ju smått fantastiskt, undrens tid är inte förbi...;-)
    Tror du att du får smaka delikatesserna när det är så dags?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller tummarna...dubbelt upp liksom...först för att det ska bli god skörd...och för att jag ska få åtminstone en liten potatis fast jag var så skeptisk...

      Radera
  2. Färskpotatis, en smörklick och lite salt går inte av för hackor......

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, jag vet. Så fram emot mitten på november kanske vi kan gräva upp dom första potäterna...om vi har tur...

      Radera
  3. Blir det inget under blasten så är den ju fin att sätta i en gammal tjusig hink, som dekoration! För det var då verkligen en rejäl och frodig blast!
    /Annica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, maken till kraftig potatisblast får man leta efter. Lyckligtvis har jag ju ett gäng hinkar som jag satt potatis i så dom kunde man ju placera lite här och var...

      Radera