Som man bantar får man äta...

Många i min närhet vill gärna hålla sig väl underrättade om min diet och hur viktminskningen fortgår (eller inte). Vilket ju egentligen är alldeles fantastiskt att folk fortfarande, ännu i dessa dagar, bryr sig om hur andra har det med magfläsket men det är också oerhört pressande. Som till exempel i mataffären om man vill köpa sig lite gottis då blir man omedelbart hysteriskt vaksam och nervös över om någon granne eller kanske gammal arbetskamrat skulle liksom "komma på en" med någon, kanske i dietsammanhang, högst olämplig vara. Man riktigt smyger längs gångarna och håller minutiös uppsikt vilket faktiskt tar riktigt duktigt på dom, redan tidigare, så ansträngda nerverna.

I femtaget på morgonen sitter man där och
knaprar på sina morötter och sin spenat.
 Som en kanin...

Annars så går det väl så där...Svårt att få till mat innehållande mycket få kilokalorier, som smakar alldeles utmärkt och som också ger en bra mättnad. Vissa dagar känns det helt meningslöst att ens sätta sig vid köksbordet när det är matdags och det där som folk envisas med att påstå att "sockersuget försvinner efter bara några dagar...", vad är det för dumheter? Jag har aldrig någonsin, i hela mitt liv, varit så himla sugen på godis, glass, chips, jordnötter, kakor, bullar och annat smaskigt som nu. Men, som sagt, man kämpar på...

En dag så stod det på menyn att jag fick äta en hel halv (?) chipspåse och till detta inmundiga en kall öl. Jo, minsann, och en annan dag var det dags för tre rejäla sockerkaksskivor. En helgdag bjöds det på den största gottispåsen i hela affären. Fast egentligen var det ju inte så att det stod att jag "fick" äta just det, nej, det var mera på det sättet att det stod att jag "hade" ätit just detta. Och i och med det fick jag också sona brottet genom att fullkomligt späka mig dom närmaste tre dagarna med barkbröd och utspätt vatten.

Vissa morgnar lyxar man till det med ett kokt ägg.
Och så spenat. Här hemma äter vi nämligen spenat till absolut allt då vi vill
hinna före alla eventuella grönsakstjuvar i trädgårdslandet.
 "Valdemar, mitt lilla hjärtegryn, vill du ha en kopp kaffe. Med spenat?"
"Ja, tack gärna, kära Lilla gummann!"...

Jag fortsätter ändå i galenskaperna med att notera hur mycket mat jag ätit. Man får ändå tacka sin lyckliga stjärna för spenaten. Den innehåller mycket få kalorier, väger i princip ingenting och hela trädgårdslandet fullkomligt svämmar över av dess växtlighet...fast, egentligen, den smakar ju i stort sett bara gräs....men det är bara att glufsa i sig och se glad ut. Jag kommer nog att stå där, i slutet på sommaren, och ståta med armar som Karl-Alfred...men vill man vara fin så får man lida pin...