Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

måndag 6 oktober 2014

När Mamma Gertrud gick med i jaktlaget...

Så här års är det läge att damma av alla gamla jakthistorier inför den kommande älgjakten så man kan pigga upp alla nära och kära. Jag vill naturligtvis inte vara sämre än någon annan så jag ger detta bidrag vilket handlar om vår kära Mamma Gertruds framfart i jagandets konst.

Detta hände sig på den tiden då barnen hade fått sina efterlängtade kaniner, vilka satt urtråkiga, sura och slöa i sina burar och bara tuggade dag efter dag, vecka efter vecka (kaninerna alltså, inte barnen). Barnen var hemma hos sin pappa under helgen och jag hade fått den stora äran (hm?) att ta hand om kaninerna. Plötsligt fick jag se ett djur hoppa och skutta och bära sig alldeles underligt åt uppe vid lagården. Jisses, tänkte jag, har katten blivit alldeles galen? Vid en lite närmare titt såg jag att det var ena kaninen som olovligt hade tagit sin frihet. Jag störtade in i Lilla stugan med andan i halsen och ropade till Mamma Gertrud: "Hjälp till, det ena kaninskrället har rymt!"
Förakta aldrig en gammal, hederlig, trasig tvättkorg.
Alldeles ypperlig vid kaninjakt till exempel...

Egentligen hade jag inte direkt tänkt mig särskilt stor hjälp av tanten då hon endast skröpligt tog sig fram med hjälp av en gammal skidstav (av det omtyckta, välkända märket Swix), kanske på sin höjd några hejarop bara, möjligen lite fäktande med skidstaven. Men då plötsligt fick jag se på andra bullar. På en tiondel sekund hade Mamma Gertrud greppat en gammal tvättkorg i ena handen och ett hemvävt lakan i den andra. Hon fullkomligt flög fram genom det halvlånga gräset och efter en rask strid, flaxande med lakanet och tvära rusningar hit och dit, så var kampen över. Kaninen hade fångats i tvättkorgen. Och den som lyckades med det var, just det, Mamma Gertrud.

Så var det dags för älgjakt. Det här skedde på början av det ljuva 2000-talet. Då vi under en lång tid hade uppmärksammat älgar både på åkrarna och i skogen hemma hos oss så tänkte jaktlaget att en jägare skulle ställas på pass bakom vårt stora berg och så blev det. Första jaktdagen drog Mamma Gertrud upp rullgardinen och tittade ut genom köksfönstret och vad fick hon se, om inte två stora älgar mitt på gården ätandes äpplen direkt ur träden.

Det stora jaktberget...
dit, tråkigt nog, aldrig älgarna kom.
Ett snabbt samtal till mig inne i Stora stugan men jag satt fast med småbarnen och kunde liksom inte ge mig i kast med älgjakten på stubinen. Inga problem, Mamma Gertrud ringde snabbt till jaktledarens fru, vilken var en trogen medlem i syjuntan sedan många år. Så konfererade tanterna hejvilt och jaktledarens fru, den rejäla Siv, där absolut ingenting satt fast, försökte genast få kontakt med jägaren bakom berget via kommunikationsradion men utan resultat. Nu bestämde sig damerna för att Gertrud skulle smyga sig ut och försöka nå jägaren med den viktiga älginformationen.

Och så blev det. Mamma Gertrud, öppnade köksfönstret och hoppade med en snygg sartomortal ut och ner på backen. Hukande och smygande tog hon sig tyst fram genom nervissna pionbuskar, spretiga fingerborgsblomsstänglar och supervassa rosbuskar. Inget kunde hindra hennes framfart. Hon kröp under äppelträden i trädgården, zickzackade mellan vinbärsbuskarna och rullade snabbt längs slaskdikets ren och så äntligen nådde hon fram till stora berget. Fick snabbt kontakt med jägaren, överlämnade meddelandet och gjorde så samma resa fast nu åt andra hållet.

Den dagen sköts en rejäl tiotaggare nästan hemma på logen. Mamma Gertrud hyllades av jaktlaget, fick en färsk granruska att fästa i hucklet, med erbjudande om en plats i drevet redan nästa dag. Ja, se, det var en dag att minnas. Allra helst för mig och dom förvånade barnen med sina snoriga näsor tryckta mot dom nyinsatta innanfönstren i kammaren, som kunde följa Mamma Gertruds väg genom trädgården från första parkett. Spännande som den värsta rysaren...ja, att tanten, nästan 80 år, var en sådan hejare i jaktvärlden det hade vi ingen aning om...

4 kommentarer:

  1. Skrattar för mej själv när jag ser det hela framför mej...haha, vilken stålkvinna eran mamma var, hon verkade inte rådlös för nånting :) //Ella

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, vars, den tanten drog sig inte för mycket heller. Hon nackade höns på löpande band, slog ihjäl alla rävar som tog sig in i hönsgården och förpassade huggormar bort från gården i en handvändning. Tråkigt nog ärvde jag inte alls hennes talanger...

      Radera
  2. hahahaha, skarattar så jag inte kan skriva......

    Dessa historier gjorde min dag!
    /Annica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, minsann, Mamma Gertrud var en lustiger typ. Duktig på att arbeta och gav inte upp i första taget...

      Radera