Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

måndag 16 mars 2015

Tidig morgon i Lützen...

Söndagmorgonen strax efter halv sex smög jag ljudlöst ner för den branta vindstrappan, kvävde en annalkande nysning, allt för att inte väcka husets sovande innevånare; Valdemar på vinden och dom hemresta ungdomarna i kammarbäddsoffan. Nu skulle det minsann sättas fyr i spisen, in med späntstickor, några tidningspapper, en torr, finfin granvedklabb och så fjutt. Elden tog sig som en begynnande förkylning. Jag ställde mig vid bänken och bredde smörgåsar och kokade kaffe och tackade min lyckliga stjärna över min oerhörda förmåga att kunna tas med nya vedspisar. Helt plötsligt började synskärpan att ge med sig. Kära nån, då, tänkte jag, så trött jag verkar vara, ser inte klart ens en gång.



Då, helt plötsligt, fylldes hela köket och kammaren och förresten hela huset av ett genomträngande ljud. En sirén som nästan sprängde både ljudvallen och trumhinnorna. Ungdomarna hoppade högt i kammarsoffan och jag hörde Valdemar mumla och yra där uppe på vinden. "IIIIIIIIIeeeeeee", brandvarnaren tjöt fram sin erbarmeliga stämma.

Jag vände mig om och fick se att hela köket var fyllt som av dimma. Rökte det in från spisen? Nej, nej! Råkade Valdemar stänka matfett på vedspisen igår när han stekte, nädå? Men vad i hela friden var det som rykte då? Åhå, vi smorde ju in vedspisplattorna med ugnssvärta igår. Det var ju naturligtvis den som brändes in och orsakade denna ovälkomna smog.

Så där satt jag vid köksbordet i dimman i tidig söndagstimma. Jag provade att öppna fönstret en stund i ett försök att skingra dimridån men det var ju isande kallt och jag stängde kvickt. Synen begränsades kraftigt. Det sved i ögonen och faktiskt så kände jag mig lite yr i huvudet också av rökdimman. Det var då jag kom ihåg att vi faktiskt inte bara hade ny vedspis vi hade ju också begåvats med en äkta köksfläkt. Den allra första i Lilla stugans 119-åriga historia. På med fläkten, det susade och brusade en stund och Lützendimman var som ett minne blott...äntligen kunde man andas ut...eller rättare sagt andas in...

9 kommentarer:

  1. Hahaha! Så underbart! Det där har jag varit med om! Både ungssvärtan och brandlarmet! Men det får fart på alla i huset i alla fall! Tack för rolig berättelse ur livet igen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det konstiga var att ungdomarna bara vände sig och somnade om direkt. Jag satt med konstiga ljud i öronen i flera timmar efteråt...lite av lomhörd...faktiskt...

      Radera
  2. Åhh va skönt att det "bara" berodde på det.
    Men vilken morgon...
    Så hemtrevligt det ser ut därhemma i köket...älskar vedspisknaster.

    Hälsningar Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det att tända i vedspisen varje morgon är nästan ett måste för mig...

      Radera
  3. Kan än idag höra/förnimma ljudet av när mamma öppnade luckan på vedspisen, ljudet av tändstickan, prasslet, knastrandet och så småningom känna den goda värmen. Föräldrarna hade järnspis i sommarstugan. Inget vetebröd är så gott som det som gräddades där, nostalgi på hög nivå. Hälsningar från Elisabeth

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hemma var ju det alltid eld i spisen när vi var små. Året om. Kanske bara under dom allra varmaste sommardagarna slog Mamma på elspisen. Men disk- och tvättvattnet skulle ju värmas så minst två stora bunkar med vatten fanns alltid på värmning på spisen...

      Radera
    2. Ja visst ja, så var det också, bra att du påminde mig, tack ! Det fanns ju alltid minst en stor kastrull med vatten //Elisabeth

      Radera
  4. Den kära vedspisen... en underskattad pärla vid nybyggnation numera. Alla som har en vedspis kommer att klara sig bra vid framtida elavbrott... mathållning och värme kommer man långt med. Om jag skulle bygga nytt eller restaurera ett kök så skulle en vedspis vara prio ett!! Så, lev lyckliga ni som har en!

    Kramar från Eva-Mari

    SvaraRadera