På hal is i Kanada 7 april

Nu är vi komna till Toronto och Kanada. Klockan är tio på kvällen här och vi ska gå till välbehövlig vila.Vi startade redan i ottan med tåg till Arlanda. Givetvis köpte vi biljetter ur fel automat och fick bassning av konduktören, "Ni måste lära er att man inte kan köpa biljetter ur den blå automaten till snabbtåget" sa hon. Kära nån hur ska man kunna hålla reda på nåt sånt. Flyget till Heathrow som vi nästan höll på att missa!! Och till slut den långa färden över Atlanten till Toronto. Tror tammetusan att Moder Teresa var med på ett hörn eller om det kan ha varit en nära anhörig till henne. 


I morgon när gubbarna tränar ska jag nog sova ut i alla fall till åtta.

God natt! 






Här är utsikten från vårt fönster.

Ett riktigt hundgöra...

Ville bara meddela att nu har vi fått tillökning i Lilla stugan. Butikschefen Valdemar och jag hade väl inte direkt tänkt utöka familjen bara så där i första taget, men blev det, så blev det. Tyckte väl, kanske först, att vi nog var i äldsta laget men när vi riktigt tänkte efter så insåg vi att vi faktiskt hade en hel del kvar att ge.

Vaknätter? Ja, det är väl något som hör till. Och det blir väl både tidiga morgnar och sena kvällar. Kanske det lilla knytet kommer att bli liggandes mellan oss i bäddsoffan. Matvägran kanske blir aktuellt. Ja, vi får vara beredda på allt.

Det lilla knytet är inte så litet egentligen, fyller ju nio i vår. Oborstad. Blev ej godkänd på valpkursen. Kompostslukare. Fågelmatsmarodör. Vräker sig i alla, absolut alla, fåtöljer, sängar och soffor. Bryter sig in och rotar igenom skåp och lådor och tjuvar mat. Tigger vid matbordet. Skäller på alla hundar. Och tar sig ett, inte grisöra, utan hundöra lite då och då.
 
Trots allt är hon den enda hund som jag inte är rädd för (förlåt Viggo, dig är jag heller inte särskilt skrajsen för). Trots allt tillhör hon ju familjen. Trots allt tycker hon om mig ibland, särskilt om jag har hundgodis i fickan.

Välkommen kära Pärlan!! Mitt hem är ditt hem i två och en halv härliga veckor. Nu börjar det riktiga livet...

Började med hundpromenad i femtaget i morse. Så råkade jag drutta omkull på den isiga stigen i skogen. Rackarn´s vilken duns det blev. Är noga med att få på selen ordenligt, vi kan ju möta värsta kamphunden. Kanske hon borde ha munkorg? Tyckte att hon morrade lite grann. Har hon ätit ordentligt?

Pärlan ser på mig, lite då och då, med stora, frågande ögon, lägger huvudet lite på sned, suckar lite grann. Jag tror att hon...vill ha mat...eller också tänker hon nog bara "Du milde tid, vilken hispig människa!"...

Mot Kanada

Nu är det dags, nu har dagen kommit då det är hög tid för packning. Visste inte att man behövde ha så många ombyteskläder för att vara coch till laget i gubbcurling-VM. Jackor, byxor, tröjor, strumpor.....
Sen har ju min kära syster många ideer om vad man absolut måste ta med sig vart man än går. Kanske ni vet vad det är? Jo, långkalsonger, raggsockor, sittdynor och reflexvästar. Men det gick inte alls.....

Ut med raggsockorna, långkalsongerna och sittunderläggen. Reflexvästen la jag aldrig i. Vem behöver reflexväst när vi har gula sverigejackor med reflexer på, vilket kommer att glädja Lilla gummann ofantligt.

Puh, nu gick väskan att få ihop. Ska nu bara få ner lite vanliga kläder om jag får plats. Kulturtanttröjan går fetbort, finns inte en sportslig att den får plats!
Sverigeflaggorna måste få plats. Sudokutidningen.


Veckans hantverk. Den fantastiska Mannen har knepat och knåpat ihop denna utsökta skapelse. Tråkigt nog höll han beskrivningen upp och ner därav denna gigantiska storlek. För att fylla upp skulten tog jag ett par av de uppackade raggsockorna. Se där ja de kom till pass i alla fall. Följ vår resa i kommande inlägg från oss "På hal is i Kanada".

 

Systrarna Slut

Lilla gummann:

Har wobblerkropp
Bär nästan alltid långkalsonger och raggsockor
Medtar alltid sittdyna och en påse skurna äppelbitar

Är livrädd för hundar och 
förnäma människor
Har ett förflutet som orienterare och skidåkare
Är utbildad Skogs-Mullefröken
Lider av däckfobi och hatar bilkörning
Mellan 29 augusti och 5 maj är alltid termobyxorna på
Har alltid snytpapper i jackfickorna
Badar i sjön mellan sista april och Allhelgonahelgen
Går och lägger sig kvart över nio varje kväll
Går inte en meter utan att ha en Lypsyl i fickan

Samlar på kottar, pinnar, stenar och rostigt skrot
Är alltid osäker på vad hon säger
Borde fötts som blondin

Kulturtanten:

Välbyggd så det står härliga till (haha)
Arbetar som curlingcoach för svenska VM-laget
Kan sticka, virka, knyppla, väva och knyta 
makram´e
Är en hejare i köket
Har ett förflutet som orienterare och skidåkare
Älskar att köra bil
Är utbildad Skogs-Mullefröken
Spelar golf med den äran
Är en skrotsamlare av stora mått
Har alltid hundgodis i fickorna
Är alltid okammad
Medtar aldrig sittdyna eller påse med skurna äppelbitar
Är talangfull med järnspettet
Tar gärna en hundpromenad halv fyra på morgonen
Är aktiv i trädgårdsföreningen
Har gröna fingrar


När jag hade skrivit allt det här fantastiska så kom jag på att detta är ju i princip ett CV. Oj, jag säger bara det, vilka möjligheter man ändå har...

Kräkväskan

Vår Pappa Anders hade ju många principer och en var att han bara skulle ha bilar av Volvomodell. Och så skulle man betala bilarna kontant. Alltså inte hålla på med några avbetalningar. Han ansåg att hade man inte sparat ihop pengar så hade man definitivt inte råd med någon bil.

När vi var små så hade vi en svart Amazon. Vi tog ofta långa turer med den. På den tiden satt man ju inte fast i några bilbälten. Tok, heller, man kunde röra sig fritt i bilen under åkturen. Mamma Gertrud satt fram och hade ständiga kommentarer om hur bilen skulle framföras. Pappa slog dock dövörat till, gasade på och tände en cigarett. Han rökte alltid i bilen. Host, host...

Systern och jag hade särskilda platser i bilen. Jag stod till vänster bakom Pappas säte och tittade fram så gott jag kunde. Systern hade den bästa platsen. Hon stod på kardantunneln, eller vad det nu heter, ni vet den där upphöjningen mitt i bilen. Det kanske var strategiskt bra platser vad det gäller föräldrarnas åsikter. Vi stod en bra bit ifrån varandra så chanserna till slagsmål minimerades.

Har nu på äldre dagar faktiskt vågat fråga systern hur det kunde komma sig att just hon fick den bästa platsen i bilen. Hon svarade helt snabbt: "Jag föddes ju först och hade första tjing, liksom!". Ok, så var den diskussionen avslutad.

Jag hade dock en viss benägenhet att alltid bli åksjuk. Vi hade väl egentligen bara hunnit en kilometer när jag kände av illamåendet. Vid två kilometer hängde i princip spyan i mungipan. Många gånger kräktes jag i bilen. Inget som direkt uppskattades. Men vad kunde jag göra?

Pappa Anders visste precis vad han skulle göra. Han insåg förmodligen att dessa åksjukeproblem var av den mentala sorten. Han tog min lilla handväska. Den var i någon slags plast som tråkigt nog hade krackelerats så jag ville inte ha den väskan mer. Utmärkt, denna beige, krackelerade väska förvandlades till en bilväska.

Mamma Gertrud stoppade ner några brödbitar av äkta knäckebrödsvariant i väskan som placerades i bakfönstret på bilen. Och så hade kräkningsanfallen eliminerats. Ja, om nu Pappa hade tänkt helt rätt, ja.

Så tog vi en tur i bilen för att se hur åksjukeväskan fungerade. Som vanligt, 1100 meter från garaget började jag må illa. Rev genast fram väskan och tog mig en brödbit som jag koncentrerat knaprade i mig. Jo, minsann, kräkningskänningarna avtog så gott som omedelbart. Under bilturen blev jag tvungen att ta några fler brödbitar och nästan direkt trollades kräkkänslan bort. Efter en dryg timme körde vi in på lagårdsbacken.

Kräkväska av bästa sort

Yes, vi hade klarat det! En biltur utan kräkningar. Hade det på den här tiden funnits den här populära gesten "Give me five!" så hade det varit ett ypperligt tillfälle att begagna sig av den. Nu fick vi nöja oss med att skutta runt av glädje, vilket inte var dumt det heller.

Nästa biltur tog jag bara en brödbit. Likaså nästa. Gången efter räckte det med att jag höll i väskan. Så småningom behövde jag bara kasta en snabb blick i bakfönstret för att se om kräkväskan låg där. Ja, jag blev faktiskt botad från åksjukan. Den krackelerade väskan låg kvar i fönstret i åratal och blev bara mer och mer solblekt. Jag tror till och med den åkte med till bilhandeln när vi bytte bil.

Jag kan riktigt se bilannonsen framför mig:

Bättre, begagnad, svart Volvo Amazon med tillhörande kräkväska.

Pappa borde ha blivit psykolog. Eller åtminstone ha tagit patent på kräkväskan. Fast, egentligen inte, han var nog bäst som han var ändå...

Lite av ett vågspel...

Jag vet en våg som mycket snart kommer att hamna i soptunnan. Jajemen, det finns absolut ingen återvändo för den odugliga, värdelösa, opålitliga, elaka mackapären.

Jag har ju kollat vikten lite då och då på butikschefen Valdemars våg. Ganska uppmuntrande siffror faktiskt. Har ropat glatt till Valdemar: "Du milde tid, snart är jag lika smal som i ungdomens dagar!". Jag gick till och med runt och sa till folk att jag vägde lika mycket som vanligt. Visst kände jag mig något fetare men det var nog bara fettet som liksom omfördelats och liksom har börjat hänga ut lite mera. Inbillade jag mig. Bara liksom så där...

Men i morse klev jag upp på vågen och då helt plötsligt så stannar vågskrället på nästan åtta kilo mer än vad den brukar göra. "OOUUIII!" skriker jag rätt ut. Nästan likadant som han på tv-reklamen vars fru packar upp ett par nya skor, ni vet, va? Valdemar kommer rusande i tron att jag fallit omkull i duschen eller trasslat in mig i den stora handdukstorken. Men nej, jag satt bara nedhasad på golvet och stöttade mitt trötta huvud i händerna och snyftade lite torrt. Mycket nära ett mindre sammanbrott. Men Valdemar klappade mig uppmuntrande på huvudet och fick mig att resa mig i den svåra stunden.

Det visade sig att jag vid de tidigare invägningstillfällena inte alls hanterat vågen på ett korrekt sätt. Jag har ställt mig på vågen innan den var digitalt rätt inställd och då fått den låga vikten registrerad. Men just idag klev jag upp på vågen vid exakt rätt tillfälle därav den betydligt högre vikten. Och den rätta vikten. Typiskt! Det finns ingen som helst kvalité på saker och ting nu för tiden. Man kan inte lita på något. Hur jobbigt kan livet vara egentligen?


Men nu ska han ut! Och det med basta. Nej, nej, nej, inte Valdemar. VÅGEN SÅ KLART. Upp med soptunnelocket bara. Och vräk ner vågen helt utan nåd. Igen med locket med en ljudlig smäll. Nu börjar det nya livet.

Nej, detta är inget försenat aprilskämt...nu är det blodigt allvar...

Rönnen faller...

Efter lång tids funderande, månader eller kanske rent av år, bestämde vi oss för att såga ner rönnen. Till grannarnas stora förtjusning. Rönnen är stor och ståtlig men har många murkna grenar.

Fantasin tog fart, vad kan man göra med stammen på en avkapad rönn? Jo, man kan låta allsköns klätterväxter överskölja den. Vilken bra idè. Mannen var mer tveksam. "Det blir väl inte mycket av det", muttrade han!

Påskdagen var dagen det skulle ske. Utrustade med sågar, av många slag, och stegar i olika längd, gick vi till angrepp mot det gamla vårdträdet som inget ont anade.

Mannen var nu helt inne på klätterväxter utmed rönnens stam, han sågade även ut små hyllor att ställa blomkrukor på.



Pärlan var måttligt road. "Ska ni verkligen inte komma in snart?".




Nu till det roliga, vad ska jag plantera runt stammen? Klätterrosor. kaprifol, klematis eller... det finns mycket att välja på. Och "blir det inte mycket av det" ja då sågar vi väl ner hela stammen och gör gräsmatta. Hur enkelt som helst...