På hal is i Kanada King vid gränspolisen 10 april

Jag har äntligen träffat honom, ja, eller i alla fall sett honom!! Han finns. Ja, han King vid gränspolisen. Har sett honom två dagar i sträck. Första dagen kom han och hans kollega, ridande mitt framför ögonen på mig. Se så vackert han ler. Fanns ingen som helst anledning till att ropa: Polis, polis potatisgris!

Nästa dag var en regnig och blåsig dag men King kämpade sig tappert vidare. Med sin cape och sitt svärd. Eller vad han nu hade för vapen..

 

Men var det verkligen så här han såg ut på den där filmen man såg i barndomens härliga tid?

Här är han på språng...

En karriär som kroppsbyggare...

Eller karriär är kanske att ta i. Gör man karriär så bör man väl stiga i graderna. Det gjorde inte jag. Nej, det var precis tvärtom för mig. Jag sjönk och sjönk så jag till slut hamnade på golvet. Jo, det är sant. Till stor glädje för alla de andra gymmarna.

Jag ville ju så klart prova gåbandet. Inga problem, tänkte jag, och satte fart. Ja, var man gammal idrottsflicka så kunde välan inget gå fel. Jag startade i lugn takt. Och höll i mig lite grann i början. Det gick ju riktigt skapligt faktiskt. Ja, ända till den dagen en bekant kom in och ropade till mig: Näe, men hej, är du här och tränar. Och jag mitt dumma nöt vände mig om för att se vem det var. Det skulle jag naturligtvis inte alls ha gjort. Jag tappade koncentrationen, balansen, förståndet, ja, kalla det vad du vill. Jag druttade helt enkelt i backen. Pang, bom, duns!!

Likaså var det med crosstrainern. Jag fick liksom inte ihop bentagen med armtagen. Tror nog att det till slut blev någon slags enfaldig passgång. Armträningsmaskinerna blev också fel. Jag drog dom åt fel håll. Instruktören kom rusande med ett ett rött kort i högsta hugg. Jag tyckte ju själv att det gick ganska skapligt faktiskt men så var visst inte fallet.

Nej, gymträningen var inget för mig. Jag satsar hellre på något gott att äta. Något gott att dricka. Så toppar jag det hela med att gräva ur slaskdiket eller ta ett par timmar på vedbacken. Jag får nog fundera ut några andra mer lämpade sporter för mig. För innerst inne vill man ju hålla igång. Kanske bergsklättring då vi ju har branten uppe vid dynghögen. Eller gyttjebrottning då vi har massor av dy och lera nere i sjön. Eller varför inte yxkastning? Jag kan ju träna några timmar varje dag när jag ändå hämtar ved och späntar stickor.

Inbillar mig nog att man har rätt stora möjligheter till framgång. Men då får man tänka efter riktigt ordentligt…

På hal is i Kanada Niagarafallet

Idag har vi varit riktiga turister. Bussresa till Niagarafallet. En underbar busschafför och guide som berättade om allt av värde och talade om för oss när och var vi skulle fotografera. Det var bara att hänga med. Här kommer lite bilder från vår utflykt.


Hästskofallet på den Kanadensiska sidan 

 

Brudslöjefallet på den amerikanska sidan

Träd på väg ner i forsen

Oldboysteamet,Hasse, PA, Wolger och LÅa, saknas skipper Kalle

Lunch, vad gott det var.

Våren har kommit till Niagarafallet, här kommer beviset.

På hal is i Kanada, Montreal Maples Leafs - New York Rangers

Henrik Lundqvist

Klart man måste se en hocheymatch när man är i detta hocheyns förlovade land. Så i kväll har vi sett matchen mellan Toronto Maples Leaf och New York Rangers i NHL. Vi såg Sverigegrabbarna Carl Gunnarsson och Toronto och Henrik Lundqvist och Anton Strålman i New York kämpa om vinsten. Nu släppte New York in 4 mål så Toronto vann med 4 -3 till hemmapublikens stora glädje.

Nästa gång jag kommer hit och ska se en match ska jag ha säkerhetsbältet på så jag inte riskerar att hamna i knät på åskådaren nedanför/under mig.

Walk - in - closet

Alla kvinnor drömmer om en stor, rymlig och fräsch walk-in-closet. Alla kvinnor utom jag. Och möjligen Kulturtanten då. Vad ska man ha en sådan till?

En period i livet delade till och med mina kläder plats med dammsugaren och golvmoppen i städskåpet. Och det räckte gott och väl. Varför skulle man uppta ett helt rum bara för att sju galgar med kläder, två par skor och ett par vinterkängor skulle finna sig ett hem?

Det enda som egentligen tar plats är den stora korgen med raggsockor. Eller lådorna med långkalsonger. Galgarna med reflexvästarna. Bilmössan. Och så regnkappan.

Jag har ju redan berättat att jag inte ofta köper kläder. Först och främst så går jag ju ständigt i väntans tider. Ja, i väntan på att kroppen ska förvandlas till en alldeles underbar skapelse. Och detta tar tid. Tydligen. Jag tappar ibland tron på att den någonsin ska bli klar. Men jag kämpar och lider...man vill inte gärna ge upp.

Är jag mot förmodan ute i affärerna så hamnar jag, konstigt nog, alltid på avdelningen för mammakläder. En gång var jag till och med in och provade en alldeles underbar tunika innan yngsta dottern, Runda bullen, insåg att det var en mammaklänning. Skit också! Kunde ju köpt den ändå men hittade en väl tilltagen tyglapp i sidsömmen där det stod typ MAMA på. Dottern ville direkt hänga tillbaka den medan jag förtvivlat försökte framhålla att jag ju faktiskt var en MAMA. Där stod vi två i provrummet och slet i den stackars tunikan. Vem vann? Om jag säger så här, det blev ingen tunika köpt den dagen. Heller...

Dom kläder som jag ratar i slutet på en säsong, och vill förvandla till hemmajobbskläder, dom tar jag med glädje fram nästa lämpliga period. Va, den här snygga jumpern, det är väl inget fel på den?  Asch, dom jeansen ser ju riktigt skapliga ut. Så fortsätter det. Plaggen hänger med en säsong till. Kanske ett helt år. Eller flera...

Kan heller inte mixa och matcha till det. Köper jag ett par byxor ena gången och en tröja någon månad senare så upptäcker jag att dom inte alls går att kombinera. Har helt enkelt ingen stil.

Tur att jag finner mig själv synnerligen snygg i HellyHansen-tröjan och storstövlarna. Under många år hade jag dock önskat mig ett par sådana där gula, självlysande jobbarbyxor med många fickor. Och när jag skulle fylla 50 år så undrade butikschefen Valdemar vad jag önskade mig och jag nämnde omedelbart jobbarbyxorna. Han ruskade på huvudet men vad packade jag inte upp, bland annat, på den stora dagen om inte dom alldeles underbara självlysande byxorna. Vissa i släkten fnyste när dom fick höra om presenten. "Jobbarbyxor i 50-årspresent, det passar sig inte alls.". Jag borde ha önskat ett fint smycke. Tyckte dom, ja. Men inte jag...

Jag fick en ny fin såg också i present. En fogsvans. Ruskigt vass och med fint orange handtag. Med speciellt skydd. Jag har gömt den på verandan. Vill någon låna den får den lova dyrt och heligt att lämna tillbaka den ordentligt annars blir det snickerboa direkt. Är detta månne en lämplig 50-årspresent?

Man får det man förtjänar...var det någon som sa...har redan börjat fundera på vad jag önskar mig när jag fyller 60...kanske en alldeles egen borrmaskin? Eller ett par rullskidor kanske?

På hal is i Kanada rekognosering

Söndag: Efter en stadig frukost bestående av bagels med smör och jordgubbsmarmelad, svagt (väldigt svagt) kaffe och muffins begav vi oss ut på en rekognosering i kvarteren runt hotellet.

Spelarfruarna ja, curlingmännen
hade redan åkt iväg på träning uppklädda i sina gula kycklingjackor.

Ja. vi vågade inte ta så stora svängar från hotellet i dessa okända trakter utan höll oss liksom runt omkring. Omgivningen bjöd ändå på diverse upplevelser som till exempel, 

höga hus,  lägre hus
                                                                                                              

 

 

konstiga grönsaker                       och loppis

 

I morgon ska vi prova på att gå vilse lite längre bort från Chinatown, där vi bor. Får se om vi ses och hörs i morgon.....

Ficklampsvärmaren - ett måste i var mans hus...

Inne i Lilla stugan kan det bli rätt trångt när fler ska sova över. Oftast hyr vi en liten vrå inne i storstugan, då vi är många, men ibland orkar vi inte elda och värma upp ett rum till. Så vi knör ihop oss i kammaren. Alltså ett par i bäddsoffan och kanske någon på madrass. 

Jag har ju det tvivelaktiga nöjet att alltid vara vaken några timmar varje natt. Inget jag väljer själv, men det blir så ändå. Alltså då måste jag sitta i köket och lösa korsord eller sudoku. Skriva på memoarerna. Eller ligga och läsa.


Jag vill ju inte störa dom som sover i kammaren med att färsa på värsta golvlampan utan jag brukar lite försiktigt tända ficklampan. Denna ficklampa har jag, så klart, fått av butikschefen Valdemar. Förmodligen specialbeställd från någon bildelsfabrik nere i Österrike. Väldigt stor och fruktansvärt tung. Jag brukar ha med den när jag måste ut på gården i kolmörkret. Den lyser otroligt bra och skulle jag mot förmodan bli tvungen att försvara mig så kan jag bara knocka till helt lätt med ficklampan. En all-round-lampa alltså.

Denna lampa lyser som sagt mycket bra. Men då den ju väger en hel del så jag måste liksom ha den liggandes på bröstet för att slippa hålla den uppe med hand och arm och drabbas av svår "ficklampsarmbåge". Ficklampan är på något konstigt sätt alltid iskall. Och får mig att kylas ner, mer och mer, allt eftersom lässtunden drar ut på tiden.

Alltså så har jag nu funderat ut en alldeles utmärkt idé för att minimera frysskador på kroppen av denna kalla belysningsanordning. Jag har helt enkelt tillverkat ett ficklampsfodral eller kanske mer en ficklampsvärmare. Ganska så smart, om jag får säga det själv.

Jag stickade som ett litet längre raggsocksskaft. Maskade av och sydde ihop i ena änden. Stoppade in lampan i fodralet och, hokus - pokus, en ficklampsvärmare hade sett dagens ljus (?).

Jag ska för rättvisans skull också meddela att jag faktiskt äger en


liten pannlampa som jag använder ibland. Men tycker att den lyser lite för dåligt. Man vet inte om boken är upp och ner eller inte. Bokens innehåll upplevs som ganska rörigt och oförklarligt och man får läsa om sidorna gång efter annan. Nej, jag väljer oftast den stora, tunga ficklampan med det kraftiga skenet. Någon kommenterade till och med att den lyste som en strålkastare. Ja, tacka för det, jag tror att det går in åtta stora, tunga, dyra batterier. Men smakar det så kostar det...