Det känns skönt att ha tillgång till sjö, bad och båt så nära inpå gården. Pappa Anders var ju så tacksam och glad över sjön. Han bar sandhinkar med sig ner till sjön varje dag för att anlägga en härlig badstrand. Hans far, Farfar Herman, hade på 1920-talet baxat upp ett trettiotal bautastenar från sjöbottnen för att kunna anlägga en liten badplats. Men, handen på hjärtat, idag 2013, borde inte hela badplatsmiljön saneras? Röjas. Fräschas upp. Lyxas till lite.
En sommar skulle Kulturtanten och jag ta ett krafttag för att förbättra området. Vi är ju inte mycket för att köpa nytt när man ska göra något. Oftast finns det ju faktiskt saker man kan ta reda på. Få till det på ett ekonomiskt och effektivt sätt och ändå med en viss miljöaspekt. Underligt annars, kan man tycka, då systern inte bara kan titulera sig Kulturtanten utan också Miljöingenjören. Jo, minsann, man omger sig av fint folk.
Vi ville alltså bygga en ny brygga då den gamla rasat ihop efter vinterns tjocka istäcke. Men för att vara riktigt smarta så tänkte vi återanvända dom gamla brädorna. Vi rev ner den gamla bryggan. Stod i vattnet upp till armhålorna och bröt loss dom sista brädorna. Synnerligen snuskiga och redigt så slemmiga var dom.
Både Kulturtanten och jag insåg att något måste göras med plankorna om vi skulle kunna ta vara på dessa. Först tänkte vi bryta ihop och ge upp direkt men då kom vi att tänka på regalskeppet Vasa. Det låg ju länge i vattnet och ändå lyckades dom ju baxa upp det gamla schabraket och rigga upp så det fortfarande håller ihop. Alltså kunde vi konstatera att gamla brädor har en livslång hållbarhet. Det kändes tryggt att kunna luta sig mot denna vetskap.
Vi sprang hem för att hämta såpa och rotborste. Vi måste helt enkelt skura av brädorna för att se hur dom såg ut och för kunna hålla i dom utan att slippra runt i slemmet.
Oj, nu kom brädorna liksom fram i öppen dager. Vilken överraskning! Dom kunde visa upp verkligt åldrig och fin yta. Ganska pigga, kunde man säga trots alla dessa år i vattnet. Precis vad vi behövde. Och lite patina sitter väl aldrig fel.
Fram med burken med krokiga spikar, några effektiva slag med hammaren och vips var bryggan klar. Kanske lite sned. Men om man såg på den från ena hållet såg den riktigt skaplig ut. Om Pappa Anders sett den hade han nog varit ganska stolt, snickare som han var.
Jaa, lite nöjda var vi nog. Du milde tid, bryggan såg ju som ny ut...
