En tur med båten...

Vi satt nere på badön och fikade och invigde högtidligt den nya grillplatsen. Den stora bäverfallna aspen hade nämligen fått sätta livet till och delats på fyra och med traktorns hjälp lyckades vi baxa fram dom mastodonta stockarna till en perfekt formation. Den sittplatsen blev extremt väl tilltagen och vi skulle lätt kunna bjuda in två plutoner eller än bättre, tre busslaster med japanska turister...

Solen sken, fåglarna kvittrade och jag sköljde ner den sista smörgåsbiten med kaffet. Vi hade läst i tidningen på morgonen om att det redan var vår på västkusten och plötsligt blev jag på topphumör och kom på en briljant idé. "Hörru, Valdemar, vetja om vi skulle ta en tur med den gamla, skruttiga båten?"

Valdemar sken upp och småsprang upp till den gistna plastbåten som verkligen sett sina bättre dagar. Vi förberedde farkosten, spände på oss flytvästarna och så var det dags...

 

Valdemar drog den trogna gamla båten till den sista vilan...

 

 

Som en enda stor jättepulka, den slängde, hoppade och guppade och jag skrattade högt av glädje...varför har ingen kommit på detta förut?

Glad i hatten...

Som ett troget fan följer jag Sveriges mästerkock varje vecka och därtill alla repriser. Inte så mycket för maten utan för att kolla in hattar och mössor. Man kan ju inbilla sig att om man håller på med mat så har man kockmössan på för att eliminera risken att råka få ner hårstrån i maten. Men vad får man se? En man med stråhatt, en med rejäl yllemössa och så en med en rottingsits på huvudet. Inte ett spår av kockmössor faktiskt...

Mamma Gertrud var ju en hejare i köket och hon var väldigt noga med vad man hade på sig när man skulle baka eller laga mat. Det hade hon lärt sig under hushållsutbildningen på folkhögskolan i unga år. Ett rejält huckle på huvudet och så skulle man vara nitiskt noga med att få in allt hår under tyget.  

Så skulle man därtill borsta av sig med klädborsten så inga ostyriga hårstrån skulle finnas kvar. Hon tog alltid på sig bak-rocken när tårtor och kakor skulle bakas. Kulturtanten hade faktiskt den stora glädjen att ärva bak-rocken efter Mamma Gertrud medan jag fick hålla till godo med ett rostfritt litermått. Men det ska väl tilläggas att jag dock följer i Mammas fotspår och alltid knyter hucklet på huvudet...se så fin man är...

Vilket drag...

Arbetet med att ta rätt på lövträden ute på badön fortskrider. Nu har dock isen så gott som givit upp så ingen traktor kan ta sig ner till ön. Men inte ger vi upp för det heller. Jag förslog att vi helt rått skulle dra fram den gamla slaktkälken och med den frakta över veden. Valdemar slog sig för knäna och skrattade och skrockade. Han ropade: "Nej, jag tror att nu går skam på torra land. Slaktkälken??? Frakta över veden? Över min döda kropp!"

En dag när Valdemar hade viktiga och brådskande ärenden inne i stan så slog jag till. Jag rusade upp till lidret och där under såskäppor, några fiskenät och en gammal sädestunna fann jag den. Den gamla, men ack, så kära, slaktkälken...

Jag drog med mig den till ön och så lassade jag på och spände dragrepet runt magen och så satte jag fart över den svaga isen. Jag kan bara säga att det gick alldeles utmärkt. Lass efter lass drogs över isen och vedtraven på åkern växte. Sakta men säkert...

Nu för tiden drar vi slaktkälken fram och tillbaka hela dagarna. Ja, "vi" sa jag och det stämmer till hundra procent. Valdemar och jag löper som galningar över den opålitliga isen. Han skrattar och är på ett strålande humör. Med jämna mellanrum torkar han svetten ur pannan och frustar fram: "Vilken rackarn´s tur att jag kom på det här med slaktkälken..."

 

Jag ler i tysthet bakom den malätna fuskpolon...

Semla med studs...

Nu moffar man i sig semlor i parti och minut. Antalet semmelsorter ökar drastiskt med åren men jag kan väl inte direkt påstå att jag anammar alla nya varianter heller. Jag håller på mig och hänger mig kvar i det gamla...

Ibland uppfinner jag dock egna sorter. Som till exempel "studsbollsemlan". Tror ingen annan har hittat på den sorten faktiskt. Sista gången jag bakade semmelbullar så måste något ha gått snett. Jag kanske glömde pytsa i någon viktig ingrediens eller, ännu värre, kanske hällde i något som definitivt inte skulle vara där.

Degen blev torr som fnöske och nästan föll i smulor och när jag bearbetat den i nära en timme så hade degen liksom blivit väldans gummilikt och hård och ville inte alls ville jäsa upp som den så villigt brukar göra i vanliga fall.

Nåja, vem bryr sig om en sådan bagatell. Jag tog studsbollsbullarna, gröpte ur innandömet, mosade ihop lite smaskig fyllning, klickade på rejäla gräddklickar och så siktade över rikligt med florsocker och vips, så uppenbarade sig dom absolut underbart, magnifika studsbollsemlorna...hade man bara tur eller handlade det om skicklighet?

Årets allra första...

...förkylning som har fått mig totalt däckad...

Men det är väl bara att göra som dom säger på TV-reklamen. 

Vila, vätska och kärlek och en och annan Alvedon om det behövs.

Första gångerna jag såg reklamen hörde jag, min hörsel börjar att avta om man så säger; "man ska vila, vätska och järnek"!!! Kära nån då, den är väl giftig...

Så nu ligger jag här hemma och inmundigar vatten, halstabletter och en och annan Alvedon... Atjoo prosit på er alla, både friska och sjuka därute...

På tunn is...

Tidig helgdagsmorgon, vi pressade på oss motorsågsbyxorna, tankade upp varsin motorsåg och travade ner till badön för att försöka reda ut lite bland alla träd bävrarna fällt under höst och vinter.

Inget skogspass utan matsäck! Ofattbart tung men också så smockfylld med godsaker av alla sorter. Man måste piggas upp och då och då för att orka vidare. Det märkliga var att jag kände mig så himla stark och pigg och kunde kapa nästan hur länge som helst. Kan verkligen tolv gånger på gymmet göra en så makalöst stark? Ja, jösses, hur ska det sluta...kanske jag till och med kvalar in till VM i tyngdlyftning till hösten...

Träd på både längden och tvären...

Ja, jösses vad den uschliga bävern gått bärsärkagång nere på ön. Träden ligger som ett enda stort plockepinn. Fast rätt bra, om man tänker efter men då måste man tänka efter riktigt ordentligt, vi behöver i alla fall inte fälla några träd den här vintern heller.

Nästa dag vevade vi igång den gamla, men relativt alerta, traktorn. Nu gav sig Valdemar in med livet som insats. Vägen till själva badön går genom ett vattenfyllt träsk. Skulle isen verkligen hålla eller skulle traktorn sakta men säkert sjunka ner i dyn? Och Valdemar då som varken hade flytvästen eller reflexvästen på...

Valdemar gasade på och vräkte sig igenom den täta vassen medan jag stod på en sten och både hoppade och skrek, höll för både ögon och öron...

Projektet lyckades utomordentligt bra och vi körde ved så det stod härliga till. Till slut så började isen mjukna och det blev svårt att ta sig över med traktoråbäket. Vi fick mot vår vilja avsluta vedkörningen. Fast vi var ju egentligen inte sååå himla ledsna för det, vi tillbringade både lördags- och söndagseftermiddagen i tv-fåtöljerna och kollade på SM i skidor som vi så finurligt satt på inspelning tidigt på morgonen. Där satt vi med våra halvbrutna ryggar och med armarna så trötta och långa och tänkte med glädje på all ved som vi ändå kört hem...och att i morgon är en annan dag...

Nu trappar vi upp...

Det nyttiga levernet som utlovades på nya året har väl gått, med handen på hjärtat, så där. Ena veckan bara nyttigheter, ja, man i princip joggade runt hemma i stugan samtidigt som man tuggade i sig både grönkål och spenat så stjälkarna stod som hötappar i mungiporna. Och så nästa vecka helt annorlunda. Man frossade i godsaker och smaskade från morgon till kväll och inte ett enda motionssteg togs.

I måndags startade Valdemar och jag upp med raw food. Fast egentligen inte frivilligt, för så här var det. Vi hade så rysligt mycket morötter hemma och vi hade tröttnat på morot både på längden och tvären och på rätan och avigan. Jag tänkte i min enfald att det måste väl för bövelen finnas lite morotsgottis som är riktigt nyttigt. Sagt och gjort, jag kastade mig ut på nätet och som bara av en händelse hamnade på raw food godsakssida.

Där hittade jag recept på morotsbullar. Finriva morötter, skal av en apelsin, två matskedar apelsinjuice, mixade nötter, frön och torkad frukt. Och så bara röra ihop och forma till bullar. Mums! Saftiga och läckert goda energibullar. Dessa bör absolut inte förväxlas i kylskåpet med köttbullar ej heller med Kulturtantens berömda nöttoppar.

Dessutom har vi trappat upp Valdemars motionerande så att han nu tar en rask promenad i veckan jämfört med ingen alls som det varit förut. En hundraprocents ökning, inte illa alls. Själv så utvecklas jag verkligen på gymmet och har blivit tjenis med flera av dom andra motionärerna. Så har jag också fått möjligheten att träna småmusklerna på en sådan där vibrationsplatta. När man äntligen lyckats stå upprätt utan att hålla balansen genom att ta stöd mot väggen då uppmärksammar man direkt att det inte bara är benmusklerna som rör sig. Nej, hela ansiktspartiet skakar och guppar runt och när vibrationstiden är ute så är man bombsäker på att man ser ut som en ålderstigen blodhund i fejset...darrningar avtar så småningom...lagom till kvällskaffet...faktiskt...