Påsklåskan...

Att inte ligga kvar för länge i sängen på morgonen var viktigt under hela dymmelveckan = stilla veckan. Den som kom upp sist riskerade att få ett öknamn som kunde hänga kvar under hela året. Sist ur sängen på måndagen var "askfisen". För de övriga dagarna gällde följande öknamn: "fetgrisen", "dymmeloxen", "skärtosen", "långlaten", "stumpen" och, sist men inte minst, "påsklåskan". Denna info fann vi i NE men i Skinnskatteberg tänkte man annorlunda:

Söndag – Palmoxen
Måndag – Svulten
Tisdag – Feten
Onsdag – Askfisen
Torsdag – Skärskumpen alt. Kråklorten
Fredag – Långlaten
Lördag – Äggskäppa alt. Stäckukott
Söndag – Påskloska
Måndag – Andagstoska
Tisdag – Tredjedag knös
Onsdag – Fjärdedag Sjärtfjärding

Här hemma på logen var vi inte så långrandiga av oss så vi klarade av påskveckan på tre dagar. Farbror Emil, som då bodde i Lilla stugan tillsammans med Faster Vera, var ruskigt noga med att notera vem som kom upp sist ur bingen. Han stod på pass i ottan ute på gården i sin kraftiga, fina regnkappa med fodrad ståkrage med anteckningsboken i högsta hugg.

Lilla gummanns fina korg som hon fick som liten, gullig och snäll flicka.
Från början var den lite grön och skär men den har bleknat rejält...precis som
Lilla gummann också gjort...

Torsdagslångsovaren fick namnet "skärkotten", fredagsslumraren döptes till "långlaten" och påskaftonens allra tröttaste kallades för "äggskäppan". Ville någon över huvud taget riskera att få ett sådant öknamn...nej, oh, nej, då gällde det verkligen att vara uppe med tuppen...

Ryska påskägg...

Finns det ryska gummor så kanske det finns ryska påskägg...

I det stora, stora ägget...

...finns ett lite mindre ägg...

...och i det lite mindre ägget finns ett litet ägg...

...i det lilla ägget finns miniägget...

Lagt ägg ligger... Äh, lägg ägg...

På tuppwalken...

Se här kommer...

Unge herr kyckling med äggskalsbyxa och smakfull betongkeps...

Fru höna trippar in iklädd snövit one-piece och röd tiara...

Mor och son på väg till påskfesten... "men hallå, vart tog äggtoddyn vägen?"...

Påsknostalgiris...

Så här såg påskriset ut när dottern gick i lågstadiet. Stora målade pappersägg. Dessa ägg måste ha tillverkats i parti och minut, lågstadiet varade ju ändå bara i tre år...

Men man kan ha glädje av dessa pynt än i dag... glad är jag att jag har sparat dom.

Kycklingägg...

Ännu mera kycklingägg..

Och så ett stort färgglatt ägg.

med kyckling inuti nästan som ett kinderägg...

Har ni tänkt på att påskris inte bara är påskris utan även påskris?

påskris = utklätt björkris till påsk

påskris = när plastpåsarna har tagit slut...

Gör om mig...

Har Ni sett det där tvprogrammet på torsdagkvällarna där dom gör om folk. Just det! Man kan anmäla sig och komma dit som ett vrak och gå därifrån som en riktig stjärna. Men det låter ju alldeles perfekt. Till och med yngsta dottern, sa ju en gång: "Det där vore nåt för dig mamma, dom verkar kunna göra underverk." Hrmlfp?????

Men okej, tänk om jag skulle anmäla mig och fick åka till tv-studion, och så komma hem till byn helt fantastiskt, läcker och underbar. Med nyfärgad frilla, tuschpåmålade ögonbryn, stajlade naglar och så något modernt skynke omkring mig. Vore inte det toppen, så säg?!

Men allt det där uppfräschandet, det skulle absolut inte räcka med en ynka dag heller, nej, det skulle bli tvunget att hållas på i veckor, kanske månader. Som en aldrig sinande följetong. Som en mardröm nästan och vem skulle någonsin kunna känna igen mig där nere i byn om jag kom klivande i mina nya, höga klackskor bland jordkocklor, halmstackar och hästskit.

Näe, förresten, jag tror att jag tar och struntar i den dära omgörningen. Gillar ju inte direkt att stå i händelsernas centrum och vad spelar det egentligen för roll hur man ser ut där man går runt och sprätter i sågspånen på vedbacken...och om man bara väntar in Skärtorsdagen så kan man ju ta den chansen att bli påskkärring...vilket uppsving, va...

Höna Pöna

Jag skulle så gärna vilja ha några höns här på gården. Tänk bara att titta ut genom fönstret och se dom små raringarna gå där ute på åkern och kackla, sprätta och leta mask och bara se underbart lantliga ut. En tupp vore kanske också bra men hur ofta galer dom stollarna egentligen. Alltför ofta eller...

Vem skulle kunna tacka nej till en gyllengul sockerkaka ihopvispad av äkta, hemgjorda ägg, gräddad i vedspisens hetta och uppstjälpt på Faster Veras gamla tallrik? Inte jag i alla fall...

Tackar, tackar lilla hönan, för dom äggen...

När vi var små så var halva lagården fylld av höns. Man var med och matade och plockade ägg, ja, vi tillbringade helt enkelt mycken tid i lagården (vilket kanske kan vara förklaringen till vårt nuvarande kacklande läte). Vi fullkomligt älskade att springa barfota ute i hönsgården, och det att man trampade i hönslortarna och kanske ibland också hamnade i en nygjord sådan så att hönsskiten strilade upp mellan tårna, det gjorde absolut ingenting. Det var i stället bara bra, faktiskt. Ingen behövde någonsin, på den tiden, uppsöka fotvårdare för besvär med fossingarna, nej, minsann, aldrig. Man kunde helt och fullt lita på den hederliga hönsskits-kuren.

Faster Veras bästa sockerkaksfat

Ja, varför skaffar jag inte bara ett gäng hönor till gården då i stället för att gå här och älta, klaga och tjura? Jo, det är nämligen så att Kulturtanten, på gamla dagar, fått en viss misstro till den svenska hönsstammen, inbillar jag mej. Hon tycker att höns är utomordentligt fåniga och vill helst inte befatta sig med sådana kräk. Va?! Jaha, så var det, och nu är det ju så att Kulturtantens ord är min lag. Ja, fattas bara, jag har ju hela mitt liv blivit tuktad av henne så jag fortsätter i dom gamla hjulspåren. Jag får helt enkelt hålla till godo med ett fullständigt virrigt höns...ja, just det - Kulturtanten...

Påskdinosaurien...

Traditioner är till för att följas. År efter år, utan att över huvudtaget tänka varför, så fortsätter vi att idogt använda oss av dessa ålderstigna attribut. Vem i detta långa land kan tacka nej till denna sobra skapelse, denna sköna höna, denna påskens budbärare - påskdinosaurien.

Det är inte säkert att man gör hönor av hönsnät. Det är inte givet att man använder papier mache till fjäderfäna. Det är inte självklart att man målar alstren vita. Men så gjorde jag och resultatet talade ju för sig själv.  Där satt jag helt nöjd och tillfreds med min skapelse.  Skrattade lite lätt och torkade svetten ur pannan. Då ringde det på dörren och in stövlade Etha och utropade: "Va, har du gjort en dinosaurie igen?"

Yes, det hade jag visst gjort...