Sommaren med Holger

En period när kusinerna, Kulturtantens och mina barn, var små så hade vi den stora glädjen att ha kaniner som husdjur. Vi hade två kaniner och Kulturtantens familj en.

Kaninerna var ju så fruktansvärt gulliga när dom var små. Synd bara att dom växte upp så fort och blev till stora, lata och rätt tråkiga varelser. Ville inte gosa, inte gå i koppel, bara tugga i sig maskrosblad. Tugga och tugga. Värst av alla var nog kusinens kanin Holger. Han var synnerligen sur. Åt elkablar både morgon, middag och kväll, inmundigade både penséer och pelargoner som efterätt och tillbringade dagarna med att sitta i sitt dockskåp och tjura.

En sommar hade vi i ett svagt ögonblick lovat att vi skulle vara kaninvakter till Holger när Kulturtanten med familj skulle på semester. Vi visste inte alls vad vi gav oss in på.

Vi tillverkade omedelbart ett kaninstängsel nere i trädgården så alla kaninerna skulle kunna vara ute om dagarna. Barnen var så glada och såg verkligen fram emot kaninvakteriet. Men Holger var en kanin av sin egen sort. Så fort vi gick in i kaningården så gick han till attack. Eller attack och attack, han störtade fram och sen tvärstannade precis framför en, vilket kunde skrämma den mest modigaste personen till att förstenas av total skräck. Eftersom Holger var ganska stor och fet var det nära att han växte fast i dockskåpet där han tjurade i flera veckor. Kanske på grund av hemlängtan...

Kulturtantsfamiljen kom lyckligt och väl hem från semestern, brunbrända, urtjusiga och fullständigt utvilade, men dom kom däremot aldrig och hämtade hem kaninskrället. Vi ringde gång på gång och till slut efter mycket tjat, och närapå hot, så kom dom motvilligt och tog hem den tjocka, arga kaninen. Och dockskåpet...

Vi låg slagna till marken. Totalt utmattade. Våra nerver hade fått sig en rejäl törn. Ja, för den kaninen var inte vilken kanin som helst, nej, han hade verkligen sin egen stil.

Vi kämpade på med våra egna kaniner som då verkade vara dom mest underbara kaniner som någonsin funnits på vår jord. Tills den ena rymde till skogs. Och den andra gick hädan efter en  kort tid.

Ja, det var vår kanintid. Jag lider dock med  alla trötta föräldrar  som man ser kommer släpandes med nyinköpta kaniner och burar. Jag tänker för mig själv: "Ja, lycka till med kanineriet. Det kan vara en Holger som ni har fått på halsen. Måtte ni ha starka nerver."...

Riktiga vårtecken

På en av dagens hundrundor såg jag ett alldeles riktigt vårtecken, orienteringsskärmen. Den hängde där i full blom. I vår ungdom höll vi igång med denna sport, Lilla gummann och jag och Pappa Anders.

Tänk så lycklig man blev när man fick se skärmen i skogen efter att ha irrat runt i timmar, totalt vilse i tillvaron. Nu var det ju inte alltid rätt skärm men ibland bara sket man i det och fortsatte som om man hade läget under kontroll. Man kunde ju alltid skylla på en felritad karta.

Nu var det länge sedan men när våren kommer suger det till i magen när man känner doften av blötkärret och man riktigt längtar efter risiga kalhyggen, iskalla vårbäckar, tröstlösa, ändlösa mossar och huggormstäta slänter...

En helg på vedbacken - på gott och ont

Butikschefen Valdemar och jag tillbringade hela helgen på vedbacken. Vi började nämligen med klyvningen av årsveden. Ja, jag vet att vi är ute i sista stunden, för enligt bondepraktikan så ska årsveden vara kapad och kluven till påsk. Men så blev det alltså inte. I år heller...

Vi började med att kasta om veden som var kvar så den hamnade på bästa plats. Så skyfflade och krattade vi ihop själva bark-stick-sågspåns-golvet bakom vedboden. Vi kom ner minst en halvmeter närmare jordskorpan. Och nu kom huggkubben i mer lämplig höjd vad det gäller arbetsmiljölagen. Slut på knästående späntsticksklyvning alltså. Tack för det...

Så riggade vi upp den "nya klyven" på det rangliga, gamla trädgårdsbordet. Detta bord som höll på att hamna på majbrasan men som räddades i sista stund och bara genom två påspikade brädor så blev det som nytt. Nåja, nästan...

Tantklyven - långsam, trevlig och fullkomligt ofarlig

Vi började med att samarbeta vid nya klyven. Den är ju annars ganska sävlig och själva klyvandet tar ganska lång tid men om man är två kan man hinna göra dubbelt så mycket. Men klyven är synnerligen behaglig och definitivt ofarlig. Trodde vi ja. Valdemar lyckades klämma fast tummen i en kvistrik kubbe. Han skrek väl ganska mycket, men i vår familj bryr vi oss inte så mycket om sånt. Vi tycker ju att man inte ska känna efter så himla mycket.

Proffsklyven - snabb men livsfarlig

Vi enades att det var bäst att vi klöv på två olika håll. En på den nya, långsamma, direkt ofarliga maskinen. Och den andra vid den gamla, snabba, totalt livsfarliga klyven. Man kan kalla den gamla för proffsmaskinen och den andra för tantklyven. Vem tog vilken tror ni? Alldeles rätt. Jag tog proffsklyven och Valdemar hamnade vid tantklyven. Var sak på sin plats...

Idag såg Valdemars tumme inte så pigg ut. Kanske det verkligen hade gjort riktigt, riktigt ont. Det kanske var som den gången Valdemar körde runt som en galning med stora röjsågen och råkade skära sig i handen (hur man nu kan nå ner till klingan under drift det är för mig en gåta). 

Han kom springande till mig och frågade om det såg allvarligt ut. Ska sanningen fram så kastade jag nästan inte ens en blick på hans sargade hand. Först och främst för att jag tycker att det är otäckt att se blodsörja och sådant men också för att jag helt enkelt inte hade tid. Jag sa åt Valdemar att det var nog inte så farligt, utan det var bara att sätta på ett redigt plåster. Och det gjorde han och fortsatte sitt jobb med röjsågen.

Den kvällen slutade på akuten med den blodsprutande, uppskurna handen som blev sydd med några stygn. Men oj, jag måste nog bli lite mer hänsynsfull mot Valdemar. Jo, så får det bli. Idag bjöd jag honom på kaffe och smörgås ute på vedbacken. Och jag lät honom lyssna på både sportradion och titta på Discoverykanalen utan att jag klagade. Det är han väl värd...han som faktiskt står ut med mig trots att jag är som jag är......

Tapeter...

Höstens vattenskada medförde nytt kök och nya tapeter i hall och kök.
Alla väggar var tidigare beklädda med vävtapet. Även i köket! Tänk er hur det såg ut när vi hade kanin. Just det långhåriga tapeter!


I köket valde vi denna sköna gröna tapet från Midbec. Ser ut som maskrosfrön.


Och i hallen blev det en skogstapet också från Midbec.

Vi är absolut inte klara men vi jobbar på allt vad tygeln håller. Nu är det bara att vänta och se om alla våder hänger uppe i morgon. Skulle det, mot förmodan, ha ramlat ner ett par, tre våder är det ingen totalkatastrof. Vi är utrustade med både häftpistol, hammare och spik. Nemas problemas...

Dé ska vá gamla låtar, såna som de gjorde förr...

Här är det fritt fram för gammal hederlig musiknostalgi.

Man ska leva för varandra. 
Kommer ni ihåg låten med Trio med Bumba? Tror att den var populär under en sommar i slutet av 60-talet. Vi skulle åka på semester med våra vänner i Bäckbro. Nej, vi åkte inte till Bäckbro. Vi hamnade i Norge. Hela den semestern sjöng vi den här låten. Till slut kunde man nästan kräkas bara man hörde introt till låten.

Är det konstigt att man längtar bort nån gång
Den här låten var en riktig höjdare. Jag minns att på den tiden kunde man köpa små häften på EPA där alla de populära låtarnas texter fanns. Kunde vi den låten utantill? Skojar ni? Tror att man hade kunnat sjunga den i sömnen till och med.

Dinga - linga - Lena
En klar favorit. Först för att det var Pugh Rogefeldt som sjöng den.  Så hade vi ju en kamrat som hette Lena. Hon kom från Järfälla och brukade ibland stanna en vecka hos oss när hennes föräldrar åkte hem efter helgen i sommarstugan. Någon gång fick vi följa med henne en vecka och bo i storstan. Åka tunnelbana och buss. Gå på Skansen och titta på Opp och poppa. Ganska exotiskt för oss som annars bara såg enruskor, dyngkärror och åkersorkar. 

Mamma Gertrud hade en favoritartist och det var Gunnar Wiklund och låten Vi ska gå hand i hand genom livet du och jag.

Pappa Anders lyssnade på absolut allt. Från jazz på dragspel till, just det, La Paloma blanca på pianot. Han inbillade sig också vara en riktig fiolvirtuos. Plockade fram den gamla ärvda fiolen och gnisslade sig igenom några låtar. Vilket kanske inte direkt uppskattades av oss döttrar (eller katten som med åren faktiskt fick besvär med nerverna).

Systern hade ingen musikstil över huvud taget. Hon satt bara och läste Starlet och skrev i sin dagbok (ruskigt spännande läsning ska ni veta) och trånade efter någon ny kärlek.

Redan som liten flicka gillade jag Lill Lindfors.
Här i Farmor Huldas trygga famn.

Själv var jag, och är fortfarande, svag för Lill Lindfors. Vem kan glömma Är man ensam är man ingen men tillsammans är ett sätt att finnas till eller En sån karl. Så har jag alltid varit förtjust i Björn Skifs. Valdemar och jag bevistar alla hans konserter. Vilken man, vilken kropp, vilken utstrålning...Björn Skifs? Nej, nu pratar jag ju om Valdemar så klart...

Vårbadet...

 Nedstigning i vattnet bland slemmigt gräs
och vattenormar. Solbrännan lyser med sin
frånvaro...milt sagt...

Tråkigt nog så blev alla dom underbara bilderna från vårbadet censurerade. Eller kanske rättare sagt sågade vid fotknölarna. Synd måste jag säga, det var pigga bilder där jag ivrigt kastade mig i sjön. Ystert plaskande i det friska vattnet.

Bara en liten del av wobblerkroppen. Med hänsyn till
alla med svaga nerver...

Då får vi hålla till godo med dom bilder som vi har möjlighet att visa. Det var kallt. Badet alltså. Fruktansvärt kallt. Men ska sanningen fram så hade jag kallbrand i fötterna redan innan jag kom fram till sjön.

Badet ligger nämligen på en ö och för att komma dit måste man gå genom ett kärr (träsk). Detta kärr är synnerligen vattenrikt så här års, av naturliga skäl. Jag råkade så klart greppa fel stövlar. Fick tag på dom gamla med hål på. Vilket resulterade i en rejäl rotblöta redan efter fem steg i vattnet. Dom sista kliven kändes som om jag gick direkt på knäna. Så pass avdomnade var fötterna. Ingen särskilt bra start på badandet! Men inte gav jag upp för det heller...

Uppe efter badet insåg jag att jag genast måste skaffa mig detta för att överleva fler kalla vårdopp: En kraftig frigolitskiva att stå på för att värma fötterna efter badet. En rejäl, fotsid badrock, gärna av dun, tänk dig en lång täckjacka. En gasolbrännare att tina bort isskorpan på kroppen efter doppet. Gärna i liten modell, typ hårspraysburks-stor flaska, så man kan ta med den i handväskan. Kanske denna behandling också kan ge håret på benen en ordentlig duvning så att det försvinner för all framtid.

Annars fick jag en smart idé när jag såg alla, till marken nedfallna, aspar och björkar, som ett bevis på att bävrarna håller igång. Varför inte samla ihop stockarna, såga till dom och spika ihop en bastu? Hur svårt kan det vara? Så man kan värma upp sig efter kalla bad.

Jag förvånas ofta över min otroliga idérikedom. Men jag går förmodligen i Pappa Anders fotspår. Han var ju en uppfinnare av stora mått. Jag återkommer någon annan dag med några av hans uppfinningar. Håll ut!

Lätt på foten...

Ni vet vad livet med Pärlan gjorde för mig? Jo, det där att man var tvungen att ge sig ut och gå. Tidig morgon och sen kväll. Plus många gånger där emellan.

Jag blev så pass rask i steget att jag nästan kände mig vältränad. Ja, visst låter det otroligt? Och jag gick så fort som någon människa någonsin gjort på norra halvklotet sedan järnåldern. Då kom jag på idén att kanske prova att ta några löpsteg. Blotta tanken fick mig först att börja gapskratta. Satte faktiskt morgonkaffet i halsen och fick hosta en lång, lång stund innan jag kom till sans igen.

Dags att damma av den gamla
träningsoverallen

Men redan nästa morgon smög jag mig ut för en promenad. I ottan. I kallgrader. I ödemark. Perfekt utgångsläge! Jag gick först ett tag. Med raska kliv. Så lättade jag lite över marken och försökte få till dom första löpstegen på många, många år. Det kändes oerhört tungt. Fick andnöd. Blev snorig. Jag "sprang" bara i 50 steg (man räknar varje gång man sätter i vänsterfoten). Sedan fick man gå lika många steg. Och så kom man framåt växelvis.

Jag hade väl i princip samma läte som ett gammalt osmort tröskverk. Om ni hört något sånt. Och ansiktsfärgen lyste blålila. Näsan droppade oavbrutet. Men jag fick till något som med lite (ganska mycket) fantasi kunde kallas jogging.

"Joggingen" kändes ganska bra med tanke på förutsättningarna. Det som upprörde mig mest av allt var det som satt löst på kroppen. Värst var magen som  nästan levde sitt eget liv under löpningen. Hängde. Slängde. Hoppade, ja, rent av skvalpade. Man fick kolossal träningsvärk i magen. Absolut inte av några magmuskler för några sådana har jag inga. Nej, det var mer fettvärk.

Om nu denna "joggning" ska fortsätta bör jag hitta något som stramar åt magvalkarna. En rediger korsett kanske. Eller varför inte ett kraftigt njurbälte. Jag får höra runt bland släkt och vänner om dom har något piggt att låna ut...eller ännu bättre uppfinna en sportig MH, ja, en effektiv MagHållare alltså. Håll med om att ibland får jag till det riktigt bra?

Jag har en återkommande dröm. Sedan barnsben. Faktiskt samma dröm som Pappa Anders hade. Man springer och det går så himla bra att man liksom lättar från marken och lyfts upp i skyn. Här slutar joggingen omedelbart och förvandlas till bröstsim. Jo, visst låter det ofattbart, men det är sant. Där ligger man i luften, en fyra, fem meter upp, och simmar framåt. De kraftfulla bentagen tar en fort framåt. Man tittar ner på alla som står på marken och ser upp mot en och förvånades över det som sker.

Känslan att simflyga är obeskrivlig. Särskilt själva uppstigningen. Någon gång borde man prova på riktigt. Kanske man kan om man bara försöker tillräckligt mycket. Om man tar en rejäl sats, springer jättefort, håller in magen och vräker sig upp i luften. Jag är rädd för att det måste bli på fastande mage...men om ni, mot förmodan, skulle se någon simma omkring där uppe i luften, så kan det faktiskt vara jag...