Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

onsdag 1 maj 2013

Lätt på foten...

Ni vet vad livet med Pärlan gjorde för mig? Jo, det där att man var tvungen att ge sig ut och gå. Tidig morgon och sen kväll. Plus många gånger där emellan.

Jag blev så pass rask i steget att jag nästan kände mig vältränad. Ja, visst låter det otroligt? Och jag gick så fort som någon människa någonsin gjort på norra halvklotet sedan järnåldern. Då kom jag på idén att kanske prova att ta några löpsteg. Blotta tanken fick mig först att börja gapskratta. Satte faktiskt morgonkaffet i halsen och fick hosta en lång, lång stund innan jag kom till sans igen.


Dags att damma av den gamla
träningsoverallen

Men redan nästa morgon smög jag mig ut för en promenad. I ottan. I kallgrader. I ödemark. Perfekt utgångsläge! Jag gick först ett tag. Med raska kliv. Så lättade jag lite över marken och försökte få till dom första löpstegen på många, många år. Det kändes oerhört tungt. Fick andnöd. Blev snorig. Jag "sprang" bara i 50 steg (man räknar varje gång man sätter i vänsterfoten). Sedan fick man gå lika många steg. Och så kom man framåt växelvis.

Jag hade väl i princip samma läte som ett gammalt osmort tröskverk. Om ni hört något sånt. Och ansiktsfärgen lyste blålila. Näsan droppade oavbrutet. Men jag fick till något som med lite (ganska mycket) fantasi kunde kallas jogging.

"Joggingen" kändes ganska bra med tanke på förutsättningarna. Det som upprörde mig mest av allt var det som satt löst på kroppen. Värst var magen som  nästan levde sitt eget liv under löpningen. Hängde. Slängde. Hoppade, ja, rent av skvalpade. Man fick kolossal träningsvärk i magen. Absolut inte av några magmuskler för några sådana har jag inga. Nej, det var mer fettvärk.

Om nu denna "joggning" ska fortsätta bör jag hitta något som stramar åt magvalkarna. En rediger korsett kanske. Eller varför inte ett kraftigt njurbälte. Jag får höra runt bland släkt och vänner om dom har något piggt att låna ut...eller ännu bättre uppfinna en sportig MH, ja, en effektiv MagHållare alltså. Håll med om att ibland får jag till det riktigt bra?

Jag har en återkommande dröm. Sedan barnsben. Faktiskt samma dröm som Pappa Anders hade. Man springer och det går så himla bra att man liksom lättar från marken och lyfts upp i skyn. Här slutar joggingen omedelbart och förvandlas till bröstsim. Jo, visst låter det ofattbart, men det är sant. Där ligger man i luften, en fyra, fem meter upp, och simmar framåt. De kraftfulla bentagen tar en fort framåt. Man tittar ner på alla som står på marken och ser upp mot en och förvånades över det som sker.

Känslan att simflyga är obeskrivlig. Särskilt själva uppstigningen. Någon gång borde man prova på riktigt. Kanske man kan om man bara försöker tillräckligt mycket. Om man tar en rejäl sats, springer jättefort, håller in magen och vräker sig upp i luften. Jag är rädd för att det måste bli på fastande mage...men om ni, mot förmodan, skulle se någon simma omkring där uppe i luften, så kan det faktiskt vara jag...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar