Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

onsdag 8 maj 2013

Saaben och koklådan uppfinning 1 och 2

När vi var små så uppfann Pappa Anders en Saab. Låter kanske som en ren lögn men det är helt sant. Den Saaben baxade vi upp på höskullen när dess gärning var över. Vilket jobb kanske ni tycker. Och, ja, visst det var lite jobbigt uppför stegen. Men det gick.

Tack och lov var det ju ingen vanlig Saab. Nej, det var förlagan av dagens takboxar. Naturligtvis klättrade jag upp (med livet som insats) och tog ett kort på den gamla Saaben så att ni skulle få se. Och självklart att den är kvar. Här slängs inget i onödan. Det kan ju komma på modet igen...

Pappa Anders uppfinning Saaben. Ej använd sedan 1971.
Av naturliga skäl mycket dammig och ofräsch.

Vi åkte ju på semester varje sommar. Fram med tält och packning. Allt skulle också få plats i bilen. På något sätt. Pappa hade spikat ihop en speciell "koklåda". Väl genomtänkt, så klart. Där på ett effektivt sätt fick man in gasolköket, tuberna och alla köksattiraljerna. Tråkigt nog tog lådan enormt stor plats så den fyllde upp precis hela kofferten på bilen. Man fick pressa ner lådan med hjälp av skohorn i, marknadens absolut kraftigaste och hållbaraste, metall. Koklådan kom sedan att bli "köksbänk" i förtältet.

Nåja, nu till Saaben. Alla saker vi skulle ha med fick alltså inte plats inne i bilen. Då tillverkade Pappa en packningslåda att ha på taket. Tillverkad av trästomme och någon slags badrumsmatta som hölje över. Absolut ingen risk för vattenläckage om vi körde genom en regnoväder.

Här är vi systrar (men vem är vem) med Mormor Karin och mamma Gertrud.
Detta campingbord med stolar fanns med under alla semestrarna
genom åren.
I denna packningslåda, som senare fick namnet Saaben på grund av sitt utseende, alltså mycket lik framdelen på en dåtida Saab, packades det ner det ihopfällbara campingbordet med dom fyra stolarna, sovsäckar, luftmadrasser och annat. Saaben spändes fast på takräcket. Nu var det packat och klart.

Pappas simpla packning fick dock plats under hans säte i bilen. Det var; gummistövlarna, regnkappan, badbyxorna och så en butelj svartvinbärsbrännvin (i medicinskt syfte alltså för att förebygga magsjuka). Allt detta rymdes med lite våld i en gammal urblekt bolagskasse. Mamma hade papiljotterna, hårsprayen och bästa kaffekoppen med sig.

Mamma Gertrud slet hela semestrarna. På knä framför den låga köksbänken med att värma burkmat på gasolspisen. Löpandes med diskbaljorna. Kånkandes på vattendunkarna. Om vi hjälpte till? Nja, vi smet nog hellre ner till havet och kastade oss i böljorna. Pappa då? Nja, han hade ett fasligt sjå med att spänna om tältpinnarna. Eller upptagen med att kontrollera lufttrycket på däcken. Flera gånger per dag faktiskt.

Fast vi döttrar hade ett jobb som bara vi ansvarade för. Uppblåsningen av luftmadrasserna. Om vi hade pump? Tok heller, det var bara onödiga saker, sådana var bara för amatörer sa Pappa. Tyckte han, ja, som satt och läste tidningen i godan ro. Vi blåste upp dessa fyra madrasser varje kväll i en vecka. Alltså 4 x 7  = 28 madrasser. Gissa om vår lungkapacitet var på topp.

Barndomens semestrar var underbara. Oftast for vi till havet. Mamma gillade att meta krabbor på västkusten. Eller så satt hon under ett badlakan och virkade grytlappar. Vi systrar badade dagarna i ända och ville aldrig gå upp. Motvilligt drogs vi gallskrikande upp ur vattnet med russinliknande fingertoppar och blåfrusna läppar med tänderna skallrande i timmar efteråt.

Pappa gick runt och plockade stenar, letade efter stenyxor, baxade undan bråte på stranden och en gång kom vi på honom klippa sly bakom uthusen på campingen. Han hade lite svårt att koppla av den mannen så han hade smusslat med värsta busksaxen utan att vi märkt något.

En gång skulle vi systrar och Pappa Anders ta en promenad in till närliggande stad för att fylla på medicinförrådet. Bra med motion och lagom svalt väder, tyckte Pappa och uppskattade avståndet, fågelvägen, till högst en dryg kilometer. Pyttsan, vi gick i timmar men kom aldrig fram. Trots att vi genade över västsveriges absolut största soptipp. Minns inte riktigt men jag tror att vi fick vända. Uthungrade, utslitna, skavsårsmärkta  och något sopptippsluktande vacklade vi hem till tältet. 

Under bilturerna på semestern åkte vi aldrig någonsin förbi en runsten, fornlämning eller kyrka utan att stanna. Konstigt nog så blev vi likadana med våra egna barn...tvingade dom kolla in varenda runsten som över huvud taget gick att uppbringa inom en radie av 70 mil...till allas stora glädje ska man väl tillägga...?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar