Ormtjusare av stora mått...

Nu stundar jobbiga tider. För många, inbillar jag mig. Med insekter och flygfän och sånt. Eller myror, som Kulturtanten tycker är läskiga Jag, för egen del, fullkomligt avskyr ormar. Det gäller att alltid vara på sin vakt.

När jag är ute i skog och mark så går huvudet som en elvisp i hopp om att hinna registrera alla eventuella ormar i området. Kan faktiskt ge nackspärr i veckor om det vill sig riktigt illa.

Kroppen får sig en riktig genomkörare genom att jag hela tiden måste klappa kraftigt i händerna för att skrämma bort ormarna. Och stampa fruktansvärt hårt i marken. Lite då och då måste jag göra "höga skrikhopp" då jag hör prasslande i löven eller då jag får för mig att jag ser en orm. Det finns dom som försöker inbilla mig att ormar varken hör eller känner av vibrationer i marken. Ja, men då, är det väl för tusan plåtar dags att dom lär sig det då.

Igår hörde jag till och med att ormarna var blinda - okej, då är det ingen idé att visa vit flagg då. Men det sades också att ormarna bara kunde lukta. Med tungan. Och jag gick på det direkt. Så klart.

När Mamma Gertrud bodde i Lilla stugan så bodde det en otäck snok under stugan. År efter år. Den blev bara tjockare och längre för vart år som gick. Hur lätt kan inte en sån ringla upp genom någon golvspringa, tror ni?

Snokarna älskade att hålla till i stenmurarna nere vid sjön. En gång satt jag på muren och fikade. Kulturtanten utropade: "Kolla en orm i stenmuren!". Jag lättade cirka 4 meter upp marken. På en hundradelssekund. I sittställning. Med kaffekoppen i hand. Förmodligen gallskrikande. Det tar på krafterna som ni kanske förstår.


Som små utmanade vi sommarstugebarnen i mod och styrka. Vi lurade dessa storstadsungar bort till dynghögen där snokarna lagt sina ägg. Där stod systern och jag djupt nere i grisskiten och plockade med ormarna. Ända tills den dagen då Pappa Anders gick förbi och sa liksom så där bara lite i förbifarten "Det är kanske inte helt bra att leka med dom ormarna. Det är nämligen svarta huggormar.". OOPPSS! Det var läge att byta lek.

Som om inte allt detta räckte, så säger ju folk att huggormshonan föder sina ungar  hängandes i ett träd. Ja, om nu detta är sant, så kan jag lova att det är just jag som går nedanför då detta händer.

Jaja, det är bara att gardera sig inför sommarens äventyr. Ljusa kläder för att kunna observera fästingar. Inte dricka saft ute för att riskera att locka fram getingarna. Heltäckande kläder och kraftig keps till skydd för den starka solen. Inte bada direkt efter maten. Är det möjligen okej att sitta i vilstolen med en kall drink på kvällskvisten? Så klart med stövlar och myggnätshatt på och ett oavbrutet insmörjande med myggstiftet...vilken sommar det ska bli!