Med stråhatt och frigolitägg i Lilla paradiset...

Lilla paradiset, ja, så kallades vårat bad av sommarstugsgrannar som, av en händelse, råkade komma ner till sjön och bli vittne till vårt badande. Av gammal vana så brukade vi inte baddräkt utan hade mer en traditionell paradisdräkt. Men med åren så kom mer och mer folk ner till sjön så baddräkten blev som ett måste.

Pappa Anders var ju världens vattendjur. Badade så gott som året runt. Simmade timme efter timme. En period på 70 - 80-talet började sjön växa igen. Så Pappa simmade runt hela sjön och ryckte näckrosblad. Ibland drog vi upp stora näckrosrötter och kastade upp så dom torkade och dog. Som stora krokodiler låg dom och såg läskiga ut. Vi slog vass med lie från båten. Vi kämpade hårt för att få vår del av sjön så växtbefriad som möjligt.

 Emils stråhatt

Mamma Gertrud kunde inte simma, hon sjönk som en gråsten, men tog sig ett dopp då och då. Eller egentligen glötte hon bara ner sig lite vid bryggan. Emil simmade lite osäkert han med, men alltid med stråhatten på, annars kunde han ju få solsting. Faster Vera doppade bara sig upp till knäna. Hon hade i stället hand om fikakorgen. Och det var ett ansvar som hette duga.

Ibland kom hela familjen från Bäckbro ner och ville blaska av sig i sommarvärmen. Höskörden tog på krafterna och vad lockade då mer än ett friskt dopp i sjön. Britta simmade som en fisk och nötte fram och tillbaka på vår 25 metersrunda. Erik kunde inte alls simma, Han var, precis som Pappa något av en uppfinnare och en sommar uppfann han simdynor för vuxna.

Erik tog vanliga "simdyneägg" sådana där av frigolit med ett synnerligt slakt band av plast. Han nitade fast själva bandet mellan äggen på ett skärp. Vilken smart idé! Nu kunde alla som var osäkra på simmandet knäppa på sig simdynorna och ordenligt dra till skärpet. Och så bara kasta sig ut i böljorna. Dom vuxna såg underbara ut i simäggen. Även när dom stod uppe på land och fikade satt skärpet fast runt magen och äggen ståtade som några slags vingar. En härlig syn.

Resterna av farkosten Oskar.
Ordentligt avstjälpt i björkbacken utifall någon
skulle vilja reparera den. Lycka till, säger jag!

Vi barn, syster, jag och Bäckbrosonen badade och plaskade. Hoppade och dök. Simmade rätt över hela sjön och rodde i båten. En sommar hade Pappa konstruerat en märklig farkost. På en järntunna hade han riggat rejäla plankor runt om så att man kunde sitta på tunnan, placera fötterna på själva träramen och så paddla sig fram med dom nyhyvlade paddlarna. Det gällde att få in en bra teknik så att man inte välte med tunnan. Denna farkost fick namnet Oskar. Under flera år roade vi oss med paddlandet. Nu ligger farkosten som ett sönderrostat minne från fornstora dagar uppe i backen på åkern.

Vilka tider det var. Barndomens somrar. Sol. Bad. Myggbett. Snokar. Jordgubbssaft, sockerkaka och mariekex...