Alltså gårdens humle sköts av mig. Kulturtanten anser att det inte är lönt att lägga arbetstid i den hörnan i trädgården. Medan jag ligger och rensar, klipper och ansar. Varje år brukar jag vara sen med att få upp störar till humlen.
Denna vår var jag dock väldigt tidig med att noggrant välja ut vackra och passande störar. Jag ställde dom mot den skröpliga björken ner på vedbacken för att jag inte skulle glömma var dom var. Bredvid denna björk låg ju också veden som skulle kapas. Och i helgen kapades veden. Och någon noggrann person (hm?) var så pass ivrig att mina fina, perfekta, underbara, fantastiska humlestörar råkade kapas ner till, just det, kaffeved. Suck...
Det hela kom som en total överraskning. Skulle hämta
störarna och så bara var dom som helt försvunna. Jaha, jag fick snabbt ragga ihop några andra störar, då humlerankorna växte mer och mer för varje dag och måste obönhörligen få nåt att klättra emot. Visst, dom andra störarna fyller sin funktion men det blev kanske inte så himla snyggt som jag hade tänkt mig.
För att försäkra mig om att humlen ska överleva, år efter år, så delar jag plantorna och sätter på andra ställen på gården. Kulturtanten fnyser åt mig och säger att det är som ogräs. Nej, så upplever jag det inte, tvärtom. Nu har jag planterat humle upp vid dynghögen. Hoppas på att den ska klättra fint och dekorativt upp mot stupet. Kanske blir det så pass lummigt och mysigt att man gärna ligger där i vilstolarna med den läskande drinken. Just, det, avkoppling på dynghögen. Tror att vi blir först med det. Faktiskt.
Det känns oerhört bra att vara expert på något i alla fall. Kulturtanten kan roa sig med sina förädlade växter. Jag fixar ogräset och alla, oräkneliga sniglarna. Vart man än går så kraschar det under fötterna. Har Ni märkt det? Ja, dom får skylla sig själva. Sniglarna alltså...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar