Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

tisdag 21 maj 2013

Fiskeriföreningen

Emil, Vera och en ung Kulturtant.
Rackar´ns vilket tilltrasslat nät.

Emil hade fått låna min gamla toppluva, 
vilken klädde honom alldeles utmärkt.
Hemma på gården så var fiskenäringen viktig när vi var små. Mycket tack vare Emil, Faster Veras man, denna underbara, milda människa. Vera och Emil bodde ju i Lilla stugan under den varma delen av året och kom att betyda mycket för oss flickor. Dom fanns alltid där. Ropade in oss för att dricka kaffe. Eller grilla korv i vedspisluckan. Ta en tur och plocka blommor. Eller i ottan gå ner till sjön och ta upp näten.

Och den gången jag tappade nya klockan i sjön så var det Vera och Emil som fick veta det först av alla. Systern köpte en ny till mig (tack för den vänliga gesten!) så dom stackars föräldrarna slapp höra den tråkiga historien. Trodde jag i alla fall. Fast Mamma Gertrud hade ju, för oss en ytterst besvärande, benägenhet att veta allt, hur man än försökte dölja saker och ting.

Vi hade ju Lilla sjön, som den kallades, och så Stora sjön som låg en kilometer bort. Emil härstammade från gården precis mitt emellan dessa två sjöar. Inte konstigt att han var fiskare av stora mått. Det var inget mete det var frågan om, nej, det handlade om att lägga ner burar och lägga ut nät. Helst ville vi få gäddor eller abborrar. Kanske någon mört till katten. Och i kräfttider så fiskade vi upp rudor och försåg norra delen av byn med kräftbete.


Faster Vera och Mamma Gertrud
 med dagens fångst - finfina gäddor

Det blev många turer ner till sjön. Man la ut näten på kvällen och tidigt nästa morgon skulle dom tas upp. Kanske inte en helt uppskattad aktivitet under tonårens trötta period. Men vem kunde säga nej till Emil när han ville ha assistans i båten? Den gistna träekan som hette Vasa. Alla båtarna under åren hette Vasa. 


Tror att katten blev mätt den här dagen

Så skulle näten hängas upp och rensas från fisk. Kunde vara ett besvärligt arbete då fiskarna snott ihop nätmaskorna med sina vassa fenor. Därefter tog Emil hinken med fångsten och gick upp till dynghögen där han fjällade fisken på cementkanten och kastade renset på högen.

Emil var också en hejare på att laga punkteringar på cyklarna. Nästan alltid stod en cykel upp och ner medan Emil bände av däcket och kollade innerslangen i ett rostfritt handfat med vatten i. Gjort på en kvart. En annan fick hålla på i dagar. För att inte säga veckor.


Emil och en ung Lilla Gummann
under stora björken
Jag minns Emil i dom ljusa sommarbyxorna med cykelklämmorna ordentligt fastsatta. Den gulvita nylonskjortan med skjortärmshållarna på. Stråhatten på huvudet och käppen i hand. Ofta satt han på den grönmålade soffan under stora björken och filurade.

Getingarna blev matade med saft på fat. Fåglarna, som var så bekanta att dom till och med var namngivna, fick sig en godbit då och då. Hackspetten Richard var en trogen gäst. Liksom alla vänner som Vera och Emil hade som ofta kom och hälsade på. Vera sprang mellan köket och fikabordet under stora björken med kaffehurran och sockerkaksfatet i högsta hugg.

Emils ögon var inte helt bra och ibland gäckade synen honom riktigt duktigt. Som den gången han skulle köpa två kryddburkar och kom hem, nöjd och belåten, och packade upp två batterier på köksbordet. Den historien berättades ofta och gav alltid många, glada skratt.

Emil skrev dagbok under hela sitt liv. Noterade väder och vind och dagens temperatur. Om det regnat kontrollerades regnmätaren noga och resultatet fylldes i. Emil hade också en liten svart anteckningsbok där han skrev upp konstiga ord och uttryck i. Den försvann tråkigt nog. Vad det gäller den gamla regnmätaren har jag en konstig känsla av att det var jag som råkade bryta av själva mätpinnen. Ja, jag är inte alls förvånad...det var sådant som bara hände mig...


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar