Fria fantasier och pilotdrömmar

Vår Pappa Anders var känd för att skarva lite när han berättade saker och ting. Lite här och lite där. Vi brukade skoja om att tio procent av det han sa  faktiskt var fria fantasier. Men vi lät honom hållas för han var faktiskt riktigt underhållande med sina finurliga uttryck och lustiga ord. Jag tror inte att han själv förstod hur rolig han var.

Personligen är jag väldigt osäker på mig själv. När jag sagt en sak ångrar jag mig omedelbart. Var det verkligen jag som sa det där? Är det riktigt sant? Var har jag fått det ifrån? Eller hittade jag på det själv?

En sak som jag gått omkring och tjatat om i åratal det är att jag kört ett flygplan. Eller kört och kört, jag satt på andrepilotplatsen. Det var i unga år på semester med Mamma och Pappa. I Danmark faktiskt. Storasyster, hon som med åren skulle komma att bli Kulturtanten, satt på en sten i total säkerhet, tuggade tuggummi  och läste Starlet. Men denna flygtur är inget som hon kan minnas.

Varför just jag och Pappa över huvudtaget steg in i planet vet jag inte men när vi väl hade kommit högt upp i luften så satte sig piloten helt sonika med armarna i kors framför bröstet och sa, på grötig danska,” Nu får du ta över.” och så tittar han på mig med ett lite retsamt leende. Jag drabbades omedelbart av PANIK. Svetten började rinna. Likaså snor och tårar.

Jag kände det tunga ansvaret som lagts på mina magra axlar och greppade snabbt ratten eller spaken, eller vad sjutton det nu var, och gjorde mitt absolut bästa för att hålla planet på rätt köl (?). För någon looping var jag inte alls intresserad av.

Plötsligt hördes ett konstigt ljud från baksätet. Det var Pappa som brustit ut i ett hysteriskt skratt. Han skrattade så han nästan svalde pipan som alltid satt i mungipan, oavsett om den var tänd eller inte. På något sätt gick flygningen alldeles utmärkt och vi landade mjukt och fint på den danska myllan. Jag borde utbildat mig till pilot, helt enkelt. Varför tänkte jag aldrig på det?

Denna händelse har jag alltså talat vitt och brett om för folk. Riktigt skränat och skrutit, utan skrupler. På senare år har jag dock oroligt funderat fram och tillbaka om det verkligen hänt. Många sömnlösa nätter har jag tagit mig igenom med en bild av denna flygplanstur på näthinnan. 

Under ett besök hos Kulturtanten kom dock ett gammalt fotoalbum fram från fornstora dagar. Och vi bläddrade igenom detta under skrik och skratt. Och vad får jag då se? Om inte ett kort på mig och Pappa Anders när vi kliver ur detta lilla, danska, åldersstigna flygplan. På smala, darriga spagettiben ses jag vackla fram längs landningsbanan. DET VAR ALLTSÅ SANT!!!!!!! Jag hade inte ljugit. Inte lurats. Eller inbillat mig.

För säkerhels skull anammar jag Pappas lilla egenhet – jag hittar på och inbillar mig saker, men bara lite grann. Ja, för 10% är väl inget att hänga upp sig på, eller?