Likt Babylons hängande trädgårdar...

Flera hörde av sig efter inlägget om våra förskräckliga bodar. Tyckte att vi levde helt erbarmligt. Onormalt rörigt. Skruttigt i rabatterna. Vi borde verkligen anmälas till Hälsovårdsnämnden. Jaså, brukar dom åka runt och städa i uthusen hos folk? Utmärkt!

Jag vill här och nu visa hur alldeles enastående trivsamt vi faktiskt har. Ja, utöver dom ostädade bodarna alltså.

Det stora äppelträdet på gården sjunger på sista versen. Har vi tur blir det några äppelblommmor på den lägsta grenen mot Lilla stugan. Resten av grenverket är synnerligen torrt. Men bryter vi ihop för det? Nej, vi piggar upp det trötta trädet med käcka humlekransar och så har vi hängt upp traskronan. Tänk vad lite mattrasor knutna runt en rostig ståltråd kan glädja i blåsten.






Nere i trädgården har två av Mamma Gertruds plommonträd tackat för sig och helt gett upp. Sågade av dom och lät två meter stam få vara kvar. Där planterade vi lite av Pappa Anders humle så det kan få klättra längs trädet. Några humlekransar blir som pricken över i-et. Här är traskronan gjord av remsor av en gammal spetsgardin som fladdrar så fint i vinden..


Så har vi baxat ut fågelbadet. Och säger jag baxat så menar jag verkligen baxat. Badet väger sina modiga 130 kg. Det var nämligen Kulturtantens och mitt första försök med att gjuta. Vi ville absolut inte att det vackra fågelbadet skulle riskera att bräckas som ett rö för vinden. Nej, vi öste i ett par säckar cement i vattnet, rörde om intensivt och slevade så på massan. Både tjockt och rejält. Härlig skapelse, om jag får säga det själv, det är så det ser ut när hantverk är som bäst. Tråkigt nog blev den ganska flack i sin konstruktion så vi får bara i ett par matskedar vatten innan det rinner ur. Men vi har faktiskt sett en liten, kortbent blåmes tagit sig ett bad. Det var sommaren 1998. Så vi är mer än nöjda.


På Lilla stugtrappen, och den är verkligen liten, ståtar "Den döende dandyn". Den ljusstaken har fått det hedersamma namnet då vi grävde fram den efter att ha legat många, många, långa år i det fuktiga, mörkret i jordkällaren. Kan hända från stenåldern. Skulle inte bli förvånad om fallet var så. Kändes som ett arkeologisk fynd i alla fall.




Jag har nog inte berättat att jag är smått galen i gamla fågelholkar. Kanske inte helt normalt, men strunt i det, jag har nämligen precis släppt ut mina holkar på grönbete. Ack, hur vackert kan det inte bli när gröngräset växer fram genom holken? Som en installation av högre grad. Tror jag...

Efter allt hårt trädgårdsarbete behöver man en plats att vila ut. Låta den gamla kroppen  få komma till ro. Hämta kraft. Få inspiration. Lukta på blommorna. Känna blåsten rufsa runt i svintofrisyren. Ta en kopp kaffe. Lösa ett korsord eller sudoku. Håll med om att detta är som en lisa för själen...Ja, vilken trevlig trädgård vi ändå har...den känns nästan som ett underverk...