Sommaren med Holger

En period när kusinerna, Kulturtantens och mina barn, var små så hade vi den stora glädjen att ha kaniner som husdjur. Vi hade två kaniner och Kulturtantens familj en.

Kaninerna var ju så fruktansvärt gulliga när dom var små. Synd bara att dom växte upp så fort och blev till stora, lata och rätt tråkiga varelser. Ville inte gosa, inte gå i koppel, bara tugga i sig maskrosblad. Tugga och tugga. Värst av alla var nog kusinens kanin Holger. Han var synnerligen sur. Åt elkablar både morgon, middag och kväll, inmundigade både penséer och pelargoner som efterätt och tillbringade dagarna med att sitta i sitt dockskåp och tjura.

En sommar hade vi i ett svagt ögonblick lovat att vi skulle vara kaninvakter till Holger när Kulturtanten med familj skulle på semester. Vi visste inte alls vad vi gav oss in på.

Vi tillverkade omedelbart ett kaninstängsel nere i trädgården så alla kaninerna skulle kunna vara ute om dagarna. Barnen var så glada och såg verkligen fram emot kaninvakteriet. Men Holger var en kanin av sin egen sort. Så fort vi gick in i kaningården så gick han till attack. Eller attack och attack, han störtade fram och sen tvärstannade precis framför en, vilket kunde skrämma den mest modigaste personen till att förstenas av total skräck. Eftersom Holger var ganska stor och fet var det nära att han växte fast i dockskåpet där han tjurade i flera veckor. Kanske på grund av hemlängtan...

Kulturtantsfamiljen kom lyckligt och väl hem från semestern, brunbrända, urtjusiga och fullständigt utvilade, men dom kom däremot aldrig och hämtade hem kaninskrället. Vi ringde gång på gång och till slut efter mycket tjat, och närapå hot, så kom dom motvilligt och tog hem den tjocka, arga kaninen. Och dockskåpet...

Vi låg slagna till marken. Totalt utmattade. Våra nerver hade fått sig en rejäl törn. Ja, för den kaninen var inte vilken kanin som helst, nej, han hade verkligen sin egen stil.

Vi kämpade på med våra egna kaniner som då verkade vara dom mest underbara kaniner som någonsin funnits på vår jord. Tills den ena rymde till skogs. Och den andra gick hädan efter en  kort tid.

Ja, det var vår kanintid. Jag lider dock med  alla trötta föräldrar  som man ser kommer släpandes med nyinköpta kaniner och burar. Jag tänker för mig själv: "Ja, lycka till med kanineriet. Det kan vara en Holger som ni har fått på halsen. Måtte ni ha starka nerver."...