Mamma Gertruds trädgårdsland

Många saker var viktiga för Mamma Gertrud. Till exempel trädgårdslandet. Dessa odlingar låg bakom Lilla stugan. Inte särskilt stort. Nu, nej. Men rackarn´s var stort det var i unga barndomsår.

Själva jorden var av den den torraste och kockligaste sorten. På inga som helst villkor köptes det hem planteringsjord för att få fint, näringsrikt och lättarbetat såunderlag. Nej, nej, så enkelt var det aldrig på den tiden. Hemma hos oss.

Ville man fylla på med mer jord så fick man ta hackan i vacker hand och dra iväg med den gamla, gnissliga skottkärran. Det fanns åtskilliga ställen runt gården där man kunde gräva upp lämplig jord. Ett ställe var uppe på berget bakom garaget där det ansågs finnas bra och mullig jord. Så det var bara att baxa upp kärran i ravinfåran, genom dom bästa smultronmarkerna och passera dom värsta huggormstillhållena.

Så var det bara att gräva och gräva. Hacka sönder och bulta på jordkocklorna och rensa ur eventuella ogäsrötter. Och efter några timmars arbete, med svetten lackandes i den, trots ens rena och skära ungdom, redan så veckade pannan, så var kärran fylld med jord.

Så var det bara att tömma skottkärran ned i landet och så pyttsa i gödsel. Hönsskit var gödsel som hette duga och det hade vi ju hur mycket som helst utav. Så blev det till att kratta i jorden. Inget snabbt fuskarbete tilläts av den ordentliga, omständliga Modern. Nej, åtskilliga timmar tillbringades på den torra, dammiga stäppmarken.

Så gjorde man fina sårader med en pinne. Sedan slå med baksidan av handen för att få lagom bredd och djup. Så vattna försiktigt i såraden. Fram med fröna. Morötter, dill, persilja, blommor och lite allt möjligt.

Försiktigt fylldes såfårorna igen. Kanske man nu trodde att allt var klart och man skulle slippa ifrån slavarbetet och äntligen få kasta sig ner i gröngräset med ett nytt nummer av Starlet, men icke sa Nicke. Nu skulle man typ välta landet. Fram med största spaden och så slå ursinnigt för att platta till. Om det nu mot förmodan skulle finnas några maskar i den torra, kockliga jorden så kunde man vara tvärsäker på att de stackarna drabbades av dubbelsidig hjärnskakning. Tänk själv att få en spade i huvudet. Gång på gång...på gång...Så var det dags att vattna. Igen.

Under många, långa myggstinna sommarkvällar kämpade Mamma Gertrud med vattenkannan och skvätte över vatten. Hur än väder och vind var så lyckades hon alltid med sin grönsaksskörd. Det blev morötter och dill i långa, frodiga rader. Sommarblommor fanns att plocka sommaren igenom.

Tråkigt nog, och som med så mycket annat, ärvde jag inget av Mammas tålamod, enorma kämpaglöd eller känsla för att så och skörda. Jag har fått ta mig genom livet med mina o-gröna fingrar...det har väl gått så där...jag har fått trösta mig med mina röda kinder och mina blånaglar...